Red_Chili
Trådstartare
Jag måste bara få skriva av mig lite. Jag är så otroligt lycklig.
För 3½ år sedan träffade jag henne för första gången, min älskade Zala. Sen dess har hon bott periodvis hos mig och jag har bott periodvis på kenneln som äger henne.
Hon har alltid fått bo mer eller mindre ensam, för hon har inte gillat att vara nära någon annan hund. Hon har även varit trasslig på promenader då hon dragit i koppel och varit bråkig vid hundmöten. Allt detta har haft sin botten i ett dåligt självförtroende hos henne och att människorna runt henne haft svårt att lita på henne och lägga ner tid på henne.
Det bestämdes att hon skulle flytta hem till mig på heltid efter en valpkull. Valpkullen föddes och jag köpte en av valparna. Ett halvår senare upptäckte vi juvertumörer på Zala. Zala fick bo på kenneln och det bestämdes att hon skulle få flytta till mig bara juvertumören opererades bort. Den opererades bort i mitten av januari.
Nu ser det ut såhär hemma hos mig: (hunden närmast väggen är Zala)
De ligger ofta tillsammans, på eller bredvid varandra.
Valpen (som är Zalas dotter), har jag haft jobbigt att lämna hemma själv och hon har varit småstirrig då och då. Nu, med Zalas lugna sällskap är hon lugnare - och Zala blir upplivad av "valpen".
Tack vare att Zala är lätt att ha lös får hon vara lös ofta och hon har efter mycket arbete blivit fantastiskt fin att gå med i koppel. Visst, hon morrar på andra hundar, men mer än så blir det sällan.
På nätterna ligger vi alla tre och sover tillsammans i sängen. På dagarna är hundarna tillsammans, antingen själva eller med mig där jag pluggar. Vi går långpromenader (fast inte så mycket nu, då unghunden blivit halt..) och har det underbart.
Jag märker så tydligt på Zala att hon blir gladare och gladare för varje dag som går. Hundarna fungerar så otroligt bra ihop, bättre än jag vågat hoppas på, och de kompletterar varandra perfekt.
Det känns nästan som om vi är världens lyckligaste minifamilj nu![Bump :bump: :bump:](/bilder/smilies/bounce.gif)
Är det någon mer här som har samma känsla, som bara av att se på sin hund/sina hundar, kan överväldigas av en känsla av att vara den lyckligaste i hela världen?
För 3½ år sedan träffade jag henne för första gången, min älskade Zala. Sen dess har hon bott periodvis hos mig och jag har bott periodvis på kenneln som äger henne.
Hon har alltid fått bo mer eller mindre ensam, för hon har inte gillat att vara nära någon annan hund. Hon har även varit trasslig på promenader då hon dragit i koppel och varit bråkig vid hundmöten. Allt detta har haft sin botten i ett dåligt självförtroende hos henne och att människorna runt henne haft svårt att lita på henne och lägga ner tid på henne.
Det bestämdes att hon skulle flytta hem till mig på heltid efter en valpkull. Valpkullen föddes och jag köpte en av valparna. Ett halvår senare upptäckte vi juvertumörer på Zala. Zala fick bo på kenneln och det bestämdes att hon skulle få flytta till mig bara juvertumören opererades bort. Den opererades bort i mitten av januari.
Nu ser det ut såhär hemma hos mig: (hunden närmast väggen är Zala)
![dsc_3061-copy_29287901.jpg](http://changrila.blogg.se/vinthunden/images/2009/dsc_3061-copy_29287901.jpg)
De ligger ofta tillsammans, på eller bredvid varandra.
Valpen (som är Zalas dotter), har jag haft jobbigt att lämna hemma själv och hon har varit småstirrig då och då. Nu, med Zalas lugna sällskap är hon lugnare - och Zala blir upplivad av "valpen".
Tack vare att Zala är lätt att ha lös får hon vara lös ofta och hon har efter mycket arbete blivit fantastiskt fin att gå med i koppel. Visst, hon morrar på andra hundar, men mer än så blir det sällan.
![dsc_2792-copy_28660546.jpg](http://changrila.blogg.se/vinthunden/images/2009/dsc_2792-copy_28660546.jpg)
På nätterna ligger vi alla tre och sover tillsammans i sängen. På dagarna är hundarna tillsammans, antingen själva eller med mig där jag pluggar. Vi går långpromenader (fast inte så mycket nu, då unghunden blivit halt..) och har det underbart.
Jag märker så tydligt på Zala att hon blir gladare och gladare för varje dag som går. Hundarna fungerar så otroligt bra ihop, bättre än jag vågat hoppas på, och de kompletterar varandra perfekt.
Det känns nästan som om vi är världens lyckligaste minifamilj nu
![Bump :bump: :bump:](/bilder/smilies/bounce.gif)
Är det någon mer här som har samma känsla, som bara av att se på sin hund/sina hundar, kan överväldigas av en känsla av att vara den lyckligaste i hela världen?