Sv: Lugn, mjuk och lyhörd ras utan vaktinstinkt?
Är lite fundersam däremot för _hur_ livliga welsherna är? Övergår det lätt i stress?
Nelly är min första Welsh, så jag har inte så mycket att jämföra med, men alla jag hittills träffat har haft liknande beteenden. Jag hade Engelsk Springer tidigare, men bytte till Welsh för att de är lättare, smidigare och allmänt lite sundare. Båda raserna har likartat temperament, de är väldigt följsamma, men också väldigt livliga. Alla trivs ju inte med livliga raser, men själv valde jag ras just p.g.a temperamentet.
Visst, hon var ibland lite hyperaktiv och något av en piraya som valp, men vilken valp är inte det? Framför allt blev hon ofta lite uppskruvad framåt kvällen, när hon började bli övertrött. Första natten - (vi sov tillsammans på en madrass på golvet) - var hon lite i gasen, just när vi skulle lägga oss, och tuggade på mig lite varstans. Jag släckte ljuset, vände ryggen åt henne och låg blickstilla. Det tog mindre än 30 sekunder innan hon somnade. Det sitter i fortfarande; när flockledaren sover, sover också flocken.
Visst är det en väldigt livlig ras, men är man bara medveten om problemet från början går det att hantera, man får bara se till att de inte går upp i varv. Nelly har lätt att varva upp, och låter man henne nå en viss nivå blir hon odräglig. Så den tidiga träningen fick inriktas rätt mycket på att hantera hennes energinivå. Jag tränade mycket passivitet med henne, och hade som regel att avsluta alla övningar innan den kritiska punkten, om jag märkte att hon gick upp i varv. Nu, vid 18 månaders ålder, är det rätt sällsynt att hon stissar upp sig.
Jag tror att de blir lite som man gör dem - det är en smart ras och mycket lättlärda, på gott och ont.
Du skriver att din hund knappt skäller heller, hur är det med andra welshar du träffat?
Det som slog mig första gången vi kom hem till uppfödaren, för att titta på min fyra-veckors valp, var hur tysta alla hundarna var. 11 hundar i huset, tre vuxna golden, två vuxna welsh och en unghund, och så fem valpar. Och ingen av dem skällde, när vi ramlade in - fyra helt obekanta personer.
Nelly moffar till ibland inomhus, när hon ser någon utanför genom fönstret. Det är knappast vakt, snarare ett uttryck för hennes allmänna människokärlek; "Det är någon därute, hoppas de kommer in!"
Hon sitter också snällt och tyst i löplina bredvid mig i timtal, medan jag jobbar i trädgården, varken piper, gnäller eller skäller. Får hon bara vara med matte, är hon nöjd.
Jag har också varit på en ren Welshutställning, och jämfört med andra utställningar jag besökt, var det en frapperande tyst tillställning.
Nackdelar finns det förstås. Framför allt är det jaktdriften, som onekligen är stark, och kräver en del jobb för att kontrollera. Welsharna är också kända för att vara lite flamsiga och ha svårt att koncentrera sig någon längre stund, så om man vill tävla på högre nivå, ska man nog välja en annan ras. Men framför allt är det en ras som har behov att få röra sig fritt. De behöver helt enkelt springa, fort och mycket. Jag tror alltså det är viktigt att man har möjlighet att släppa dem lösa, för att de ska må bra. Kan eller vill man inte det, ska man nog också välja en annan ras.
Nelly är oftast lös, och rör sig då i full speed hela tiden, antingen i sicksack framför mig, eller i cirklar runt mig, beroende på terrängen. Det kan se okontrollerat ut, men hon har bra inkallning, och håller dessutom lagom kort avstånd av sig själv, och har alltid ögonkontakt. Jag har henne egentligen bara kopplad på trafikerade vägar, och när jag jobbar i trädgården, (eftersom hon annars skulle rusa fram och hälsa på alla som passerar, och det är det många som inte uppskattar).
Ytterligare en nackdel - fast själv tycker jag att det är en fördel - är att welsharna, liksom många i rasgruppen, är väldigt förarbundna. Man får alltså vara beredd på att hunden traskar efter en var man än går i huset, även in på toaletten. Där man stannar, lägger sig hunden, och det kan därför vara bra om den har flera olika liggplatser. Många irriteras av det här beteendet, själv tycker jag det är en del av rasens charm. Det kan emellertid innebära att det
kan bli svårt med separationsångest.
Själv är jag pensionär, så hon har aldrig behövt vara mycket ensam, och jag har inte heller bedrivit någon ensamhetsträning. men nu är hon så grundtrygg att jag utan vidare kan lämna henne i flera timmar, de gånger det behövs.
Men kanske hade hon inte alls varit lika trevlig och lättsam, om jag hade jobbat heltid. Här har jag ju inget att jämföra med.
Med vakt utgick jag ifrån vad som står på rasklubbens hemsida men de kanske skiljer sig som du säger. Nackdelen för DSG är att jag tycker de påminner om JRT, den enda hundras jag är fullkomligen (irrationellt grundat på ett bett som barn) livrädd för... Hm. Men deras temperament behöver ju inte påminna om varandra för det.
