Fibusen
Trådstartare
Ja, jag kan inte vara den enda?
Jag verkar ha träffat en kille, jättefin på alla sätt och vis och jag känner mig faktist alldeles pirrig i kroppen över honom. Vi har dejtat i några veckor men träffats och pratat flera ggr under ca ett halvårs tid, så jag vet en hel del om honom, men nu börjar det kännas som om det faktist är seriöst, och jag vill såklart berätta det för mina vänner för jag är lycklig över honom, men möts av en viss bitterhet som drar ner det roliga.
Senast ikväll… En vän visste att jag hade börjat träffa en, och frågade hur det går, varpå jag säger att det är ju absolut mer än bara något tillfälligt, och berättar lite, och genast så blir det lite syrligt och pikar som att det är för bra för att vara sant och då pratar vi så enkelt som att han jag träffar är väldigt snäll och medmänsklig, jobbat med människor i 15 år, men relativt återinflyttad hem hit för att hans föräldrar börjar bli till åren och han ville komma närmare dom så han kan hjälpa dom med smått och gott och inte längre bo 40 mil ifrån. Det ”låter jättebra, nästan för bra…Och du vet ju vad man säger om något låter för bra för att vara sant… Hoppas du gör rätt!”
Jag blev oväntat dumpad från det blå förra sommaren efter några månaders dejtande och har varit helt själv sen dess (ni som följt mig i dejtningtråden vet) och den här ”vännen” kläckte dessutom ur sig på den lilla infon jag gav, som jag även gav er här, att ”jag får lite vibbar från den förra du hade”
Alltså vad är det för fel? Vännen får alltså dåliga vibbar av det exakt lilla jag skrev här ovan?!
Är jag den enda som har vänner som förvandlas till några bittra jävlar när man träffar någon? Hade någon av mina singelvänner träffat någon så hade jag blivit skitglad för deras skull? Det blir man väll? Eller?!
Vad ska jag göra åt detta fenomen? Det hände även sist också, då blev det bittert, jag backade för att jag blev less på att det var syrligt och nästan spydigt i tonen konstant, och då fick jag höra ”skiter du i mig nu när du skaffat kille?” men det var helt och hållet vännen själv som satte sig i den sitsen. Vi löste detta, trodde jag, men nu upprepar det sig igen.
Annars så har vi verkligen en bra vänskap, men nu undrar jag om vännen verkligen är en sån bra vän som jag trodde… Vi är 35+!!!!
Snälla bullen, hjälp!
Och ja, jag fräste ifrån faktist. Grattade till bitterheten och frågade hur vännen kunde få ”dåliga vibbar” av en människa vännen aldrig har mött eller ens sett, på något som är väldigt fint och omtänksamt från grunden. Hur det kan ”låta för bra för att vara sant” för att någon flyttar hem dit dom växte upp när de blivit äldre och ens föräldrar blivit äldre och behöver lite tillsyn.
Så nu är jag väll den onda… Men hur hanterar man detta? Skiter i vännen tills hen skärpt till sig? Skiter i vännen helt för det är ingen vän att hänga i julgranen? Tassar på tå och fjäskar runt för att vännen ska bli lite glad igen?
Och ja, vännen är själv upptagen dessutom, så det handlar inte ens om någon rädsla över att våra eviga singeldagar börjar nå sitt slut.
Jag verkar ha träffat en kille, jättefin på alla sätt och vis och jag känner mig faktist alldeles pirrig i kroppen över honom. Vi har dejtat i några veckor men träffats och pratat flera ggr under ca ett halvårs tid, så jag vet en hel del om honom, men nu börjar det kännas som om det faktist är seriöst, och jag vill såklart berätta det för mina vänner för jag är lycklig över honom, men möts av en viss bitterhet som drar ner det roliga.
Senast ikväll… En vän visste att jag hade börjat träffa en, och frågade hur det går, varpå jag säger att det är ju absolut mer än bara något tillfälligt, och berättar lite, och genast så blir det lite syrligt och pikar som att det är för bra för att vara sant och då pratar vi så enkelt som att han jag träffar är väldigt snäll och medmänsklig, jobbat med människor i 15 år, men relativt återinflyttad hem hit för att hans föräldrar börjar bli till åren och han ville komma närmare dom så han kan hjälpa dom med smått och gott och inte längre bo 40 mil ifrån. Det ”låter jättebra, nästan för bra…Och du vet ju vad man säger om något låter för bra för att vara sant… Hoppas du gör rätt!”
Jag blev oväntat dumpad från det blå förra sommaren efter några månaders dejtande och har varit helt själv sen dess (ni som följt mig i dejtningtråden vet) och den här ”vännen” kläckte dessutom ur sig på den lilla infon jag gav, som jag även gav er här, att ”jag får lite vibbar från den förra du hade”
Alltså vad är det för fel? Vännen får alltså dåliga vibbar av det exakt lilla jag skrev här ovan?!
Är jag den enda som har vänner som förvandlas till några bittra jävlar när man träffar någon? Hade någon av mina singelvänner träffat någon så hade jag blivit skitglad för deras skull? Det blir man väll? Eller?!
Vad ska jag göra åt detta fenomen? Det hände även sist också, då blev det bittert, jag backade för att jag blev less på att det var syrligt och nästan spydigt i tonen konstant, och då fick jag höra ”skiter du i mig nu när du skaffat kille?” men det var helt och hållet vännen själv som satte sig i den sitsen. Vi löste detta, trodde jag, men nu upprepar det sig igen.
Annars så har vi verkligen en bra vänskap, men nu undrar jag om vännen verkligen är en sån bra vän som jag trodde… Vi är 35+!!!!
Snälla bullen, hjälp!
Och ja, jag fräste ifrån faktist. Grattade till bitterheten och frågade hur vännen kunde få ”dåliga vibbar” av en människa vännen aldrig har mött eller ens sett, på något som är väldigt fint och omtänksamt från grunden. Hur det kan ”låta för bra för att vara sant” för att någon flyttar hem dit dom växte upp när de blivit äldre och ens föräldrar blivit äldre och behöver lite tillsyn.
Så nu är jag väll den onda… Men hur hanterar man detta? Skiter i vännen tills hen skärpt till sig? Skiter i vännen helt för det är ingen vän att hänga i julgranen? Tassar på tå och fjäskar runt för att vännen ska bli lite glad igen?
Och ja, vännen är själv upptagen dessutom, så det handlar inte ens om någon rädsla över att våra eviga singeldagar börjar nå sitt slut.
Jag tycker det är så svårt att hantera, jag vill ju såklart inte lämna vännen utanför heller, men jag vill ju inte höra en massa skit och gnäll över personen jag dejtar, när vännen inte ens har sett/träffat människan. Det är ju helt taget ur det blå?
