Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det händer här också, oftare än i Göteborg antagligen. Men då finns det alltid någon kollektivtrafik som går, och det brukar gå att sitta ner på stationerna. Det är också en himla skillnad på tre och sex timmar även om man inte fryser och är hungrig och kissnödig. Klart att det är lite överdrivet att kalla pendlingen hem den dagen ett trauma, men bara lite eftersom det var ytterligare en svår upplevelse som lades till en rad andra tunga SL-händelser.

Tror att beslutet att stoppa all spårbunden trafik i innerstan var rätt inledningsvis. Om jag vore terrorist skulle jag slå till mot kollektivtrafiken i rusningstid på något centralt ställe i Stockholm, inte på grund av mina antipatier mot SL, utan för maximalt genomslag. Däremot kunde de tåg som var utanför staden kunnat vända i någon närförort, och mata ut pendlarna som tagit sig dit. Att det inte skedde är en anledning att vara arg.

Det gjorde de väl? Pendeltågen på Märstalinjen t ex vände i Solna, som jag förstod det. Norrtäljebussarna som skulle gått till Teknis vände vid Danderyds sjukhus, osv.

Jag har inte träffat på någon som blev arg på SLs hantering av det hela,vare sig då på fredagen eller senare. Men det finns de som blev arga alltså? De reaktioner jag stötte på var mer att man gjorde det bästa av saken och försökte ta sig hem så gott det gick. Det folk var upprörda över var själva terrordådet, inte kollektivtrafiken. Ärligt talat, när de haglade rapporter om panik, skottlossning och döda som bäst, och polisen gick ut med varningar om att undvika innerstan av säkerhetsskäl - jag kan inte påstå att jag hade varit särskilt sugen på att åka till centralen, ens om det hade varit möjligt.
 
Alltså för min del var problemet med hemfärden från jobbet att det kändes så otroligt osäkert och läskigt. Jag gick från kontoret och får precis veta att det rapporterats om skottlossning där jag tar min buss ifrån. Får SMS från mamma som säger "Gå inte dit!". Tänker att "det är säkert orelaterat eller överdrivet, jag testar och går dit ändå". Pratar med folk på vägen och frågar om de hört eller vet nåt. Alla är förvirrade och oroliga. Tar mig upp till stationen som är helt stängt med vakter och polis utanför. Börjar då gå på stora vägen för att ta mig nånstans där det kanske går en buss. Får fatt i en buss, åker hem.

Jag tog mig hem utan större problem men det var ju minst sagt inte utan anspänning. Resten av fredagkvällen var jag ledsen och orolig; kollade uppdateringar i media för att se om det varit fler attentat och huruvida de skadade överlevde.

Min arbetsplats är för övrigt en av de som hållit extraöppet under helgen för att ge krisstöd och vi tog emot alla som känt sig drabbade - människor som blivit rädda och var i behov av stöd. Då ingick inte bara människor som varit fysiskt på plats utan även anhöriga och personer som trott att de kanske hade anhöriga på plats.
 
Jag har inte träffat på någon som blev arg på SLs hantering av det hela,vare sig då på fredagen eller senare. Men det finns de som blev arga alltså?
Jag hörde inte ett enda ont om ord om SL:s hantering. Vem i helvete vill sätta sig på ett tåg om man inte vet om det är säkert?

En kollega till mig (boende i Uppsala) tog direkt in på ett hotell nära kontoret. Han var inte det minsta sur.
 
Om man är hyfsat rörlig kan man ju gå undan så gott det går och dra ned byxorna. I jämförelse med det som talas om här, att läget blir akut och det låter som att folk höll på att förfrysa så verkar det vara ett litet problem.

Jag förstår att det var en stress för de som hade barn att hämta.

Är du allvarlig, skulle du dra ner byxorna på offentlig plats och pinka på gatan i andras åsyn utan att det gjorde dig nåt? Jag såg ingen som gjorde så, och det förstår jag. Visst, nöden har ingen lag, men nog sjutton är det något en normalt funtad person försöker undvika in i det längsta.
 
Jag tycker absolut att det var rätt tänkt att utrymma Centralen, och stoppa tågen innanför tullarna. Min instinkt hade också varit att hålla sig så långt från Stockholms C och alla tunnelbanestationer som möjligt. Mot Bålsta gick inga tåg, och visst hade det gått att köra Sundbyberg-Bålsta-Sundbyberg.

Mina invändningar mot SL är av gammalt datum och byggs hela tiden på.
 
Jag hörde inte ett enda ont om ord om SL:s hantering. Vem i helvete vill sätta sig på ett tåg om man inte vet om det är säkert?

En kollega till mig (boende i Uppsala) tog direkt in på ett hotell nära kontoret. Han var inte det minsta sur.

Samma här, jag hade kollegor som tog in på hotell för att de inte kunde ta sig hem. Utan att bli arga på SL/SJ. Som du skriver, vem blir sugen på att åka tåg som kanske sprängs i luften?
 
Är du allvarlig, skulle du dra ner byxorna på offentlig plats och pinka på gatan i andras åsyn utan att det gjorde dig nåt? Jag såg ingen som gjorde så, och det förstår jag. Visst, nöden har ingen lag, men nog sjutton är det något en normalt funtad person försöker undvika in i det längsta.

Det är klart det inte skulle vara så kul, men det skulle inte vara ett trauma för mig och jag skulle antagligen se det som det minsta problemet den dagen. Folk rörde sig ju ut från innerstan = lättare att hitta en någorlunda lämplig kissplats när man inte befinner sig mitt i stan.
 
Traumatiserade i medicinskt mening tror inte jag heller folk blev som inte var i närheten när det hände, men emotionellt påverkade tror jag nog. Bara det att allt är uppochner, ingen vet något och det går inte att ta sig någonstans, folk runtomkring en är rädda och upprörda, det händer farliga saker och ingen vet hur det ska sluta, oskyldiga har dött, och man vet inte vem som ligger bakom - det är rätt upprörande för många.

Jamen det är väl klart folk blir påverkade. I olika hög grad.
 
Efter att ha läst i den här tråden, och läst och lyssnat på mycket nyheter/journalistik om lastbilsdådet, så har jag funderat en del.

Ponera att den person, som antagligen är från Uzbekistan, stal lastbilen mer eller mindre som ett infall, kraftigt drogpåverkad, och dessutom psykisk sjuk.
Antag vidare att en gediget genomförd utredning visar att vederbörande fortsatt är psykiskt allvarligt störd, samt t.ex. hör röster som säger åt honom vad han ska göra. Och att händelsen på Drottninggatan därför till slut visar sig ha mer likheter med händelsen på Västerlånggatan.

Eller antag enbart att förövaren var drogpåverkad, lastbilen stjäls som ett infall, och att han säger sig ha begått ett terrorbrott som en efterrationalisering.
Samt att utredningen av dådet visar att han han egentligen inte haft några påvisbara egentliga kontakter med radikala islamister, utan att han enbart tittat på vissa web eller Facebooksidor av radikal typ ett fåtal gånger.

D.v.s. det går inte att kalla händelsen för ett terrorbrott, utan att darra ordentligt när man gör definitionen.

Vad händer då med "vår" kollektiva självbild som terrordrabbade?

Varför måste vi ha så bråttom med att utse den här händelsen till just ett terrorbrott? Det kan ju faktiskt fortfarande vara en djupt pressad ensam människas försök att bli synlig?

Den tyska piloten som körde in passagerarplanet i bergväggen, efter noggrann planering, utförde väl också ett slags terrorbrott? För vågar man lita på piloter efter det? Vågar man lita på dem som godkänner piloter för att flyga? Vågar man därför flyga?
 
Det är klart det inte skulle vara så kul, men det skulle inte vara ett trauma för mig och jag skulle antagligen se det som det minsta problemet den dagen. Folk rörde sig ju ut från innerstan = lättare att hitta en någorlunda lämplig kissplats när man inte befinner sig mitt i stan.
Va? Nej, bostadsområdena i norrort är inte fulla av lämpliga kissplatser, inte invid pendeltågsstationerna. Och en trafikplats vid motorvägen är inte stället där man diskret kan gå på toaletten.

De flesta är liksom inte särskilt bekväma med att kissa på offentlig plats, så det är klart det ställer till problem. Det är väl rätt självklart, hur ofta har du sett någon kvinna kissa offentligt på stan? Som inte var dyngrak?
 
Va? Nej, bostadsområdena i norrort är inte fulla av lämpliga kissplatser, inte invid pendeltågsstationerna. Och en trafikplats vid motorvägen är inte stället där man diskret kan gå på toaletten.

De flesta är liksom inte särskilt bekväma med att kissa på offentlig plats, så det är klart det ställer till problem. Det är väl rätt självklart, hur ofta har du sett någon kvinna kissa offentligt på stan? Som inte var dyngrak?

Jag skrev "någorlunda". Jag vet inte var just du var nånstans men jag hade förstått problemet mer om folk var instängda nånstans utan toalett. Utomhus i stan så tja, ingen höjdare men att det skulle bidra till något trauma har jag svårt att se faktiskt. Jag tycker det blir lite märkligt i sammanhanget att kissa utomhus och skavsår anses så traumatiserande.
 
Jag undrar litegrann om just det stora känsloyttrandet och vältrandet (förlåt, jag menar det inte som negativt) i sorg och förtvivlan, är något som gör det aningen lättare för människor att komma över händelsen (för oss som detta är möjligt för). Man talar ju ibland om hur viktigt det är med ritualer i våra liv, hur ritualer (kring begravningar t.ex.) verkligen hjälper oss, hjälper oss att bearbeta och sedan nå ett slags avslut i viss mån. Om vi INTE reagerade på det viset många av oss gjort i det här fallet, hade det inneburit att det tagit längre tid att komma över händelsen och sluta tänka på den? Hade det istället inneburit ett enskilt grubblande utan ände?

Eftersom en del av oss låter det hela passera som ännu en händelse i en märklig och till viss del "ond" (ond är ett enormt ord att använda, men i alla fall) värld, så tror jag att svaret på dina frågor i srot sett är nej.
Eller rättare sagt: en del människor upplever behov av att visa sina känslor och sin solidaritet (jag tror faktiskt att ett antal människor går med på demonstrationer utifrån ett upplevt behov att visa upp solidaritet snarare än att visa sin enorma sorg), andra människor blir inte lika berörda även om de vistas i området med stor frekvens.

Vi är helt enkelt olika.
En del människor blir chockade av det som hände; andra blir varken chockade eller förvånade utan livet går vidare.

Ett antal människor har tydligen sett polisiär närvaro som en enorm lättnad i en svårbegriplig situation (därav, misstänker jag, blommor och kramar). Polisens närvaro gav en känsla av samhällskontroll (kontroll i bemärkelsen att man har koll på läget; inte att man kontrollerar invånarna) i en okontrollerad och skrämmande situation.

Men jag uppfattar det lite som jag tokar @Petruska i den här tråden: det är inte politiskt korrekt att ifrågasätta det eventuella behovet att reagera. En del av uttrycken kan antagligen komma från människor som tror att man måste visa hur chockad man är - och därmed bekräftar man hur hemskt det inträffade var.

Nej, jag tycker inte att det är ett "nationellt trauma".
Jag tycker att det är ett individuellt trauma för många människor som på olika sätt direkt eller indirekt berörts av händelsen.
Men att upphöja händelsen till ett nationellt trauma är i mina ögon till viss del att skapa panik och skapa ökad osäkerhet.

Exempelvis skrev Nya Wermlands-Tidningen dagen efter händelsen om hur terror-forskare varnar för ytterligare attacker. Jättedumt. Eftersom det är ett effektivt sätt att piska upp stämningar och skrämma människor i onödan.

Och nej, jag tror inte att frånvaro av stort rapporterande hade lett till ett långvarigt grubblande hos särskilt många människor - utom dem som grubblar ändå.
 
Efter att ha läst i den här tråden, och läst och lyssnat på mycket nyheter/journalistik om lastbilsdådet, så har jag funderat en del.

Ponera att den person, som antagligen är från Uzbekistan, stal lastbilen mer eller mindre som ett infall, kraftigt drogpåverkad, och dessutom psykisk sjuk.
Antag vidare att en gediget genomförd utredning visar att vederbörande fortsatt är psykiskt allvarligt störd, samt t.ex. hör röster som säger åt honom vad han ska göra. Och att händelsen på Drottninggatan därför till slut visar sig ha mer likheter med händelsen på Västerlånggatan.

Eller antag enbart att förövaren var drogpåverkad, lastbilen stjäls som ett infall, och att han säger sig ha begått ett terrorbrott som en efterrationalisering.
Samt att utredningen av dådet visar att han han egentligen inte haft några påvisbara egentliga kontakter med radikala islamister, utan att han enbart tittat på vissa web eller Facebooksidor av radikal typ ett fåtal gånger.

D.v.s. det går inte att kalla händelsen för ett terrorbrott, utan att darra ordentligt när man gör definitionen.

Vad händer då med "vår" kollektiva självbild som terrordrabbade?

Varför måste vi ha så bråttom med att utse den här händelsen till just ett terrorbrott? Det kan ju faktiskt fortfarande vara en djupt pressad ensam människas försök att bli synlig?

Den tyska piloten som körde in passagerarplanet i bergväggen, efter noggrann planering, utförde väl också ett slags terrorbrott? För vågar man lita på piloter efter det? Vågar man lita på dem som godkänner piloter för att flyga? Vågar man därför flyga?

Är det inte så enkelt att eftersom det under kort tid inträffat flera terrorbrott med exakt samma händelseförlopp så är det skäligt att utgå från, och vidta säkerhetsåtgärder utifrån det, när exakt samma sak händer igen?

Efter händelserna i Frankrike och Tyskland, hade det varit rimligt att polisen tänkte, "nåja, den här gången är det nog bara en pressad man som försöker bli synlig"?

Händelserna på Västerlånggatan inträffade för övrigt också i en kontext av flera liknande händelser av "vansinnesdåd", mitt i en debatt om stängningen av mentalsjukhusen.

Jag tycker det är en smått absurd diskussion. Ett misstänkt terrorbrott inträffar. Mindre än en vecka senare är en man gripen, häktad och har erkänt. Då är kritiken att man nog inte borde ha utgått från att det var ett terrorbrott. Hur man än vänder sig har man ryggen bak?

Jag tycker inte heller att man ska överdriva risken att drabbas av terrorbrott. En del av det är att liknande händelser tas på yttersta allvar när de väl inträffar.

Sen förstår jag inte att resonemanget kring att reaktionerna, rapporteringen och "nationens samlande" skulle spä på och blåsa upp terrorismen som fenomen. Ponera att Stockholm och Sverige hade ryckt på axlarna åt detta, enbart gjort den där "objektivt motiverade" rapporteringen och alla hade tänkt. "Ja ja, det var ju inte så farligt, det händer ju mycket värre saker i världen".

Skulle terroristerna då tänka "aha! Här är det ingen poäng att terrorisera", eller skullle någon motiveras att skapa lite "värre" saker så att de man vill terrorisera faktiskt reagerar?

Sen betyder inte det att jag tycker att rapporteringen efter detta har varit perfekt. Framför allt inte när det gäller spekulationer i risk för fler terrorbrott osv.
 
@Luff Hakar på om det där med bussolyckan ... Självklart är den lika tragisk. Men jag tror att en av orsakerna om man reagerar olika på en terrorattack och bussolyckan tror jag är vilken "igenkänning" det väcker. Vi kör ute på vägarna hela tiden, det är så vardagligt att vi inte tänker oss in i att sitta i en dubbeldäckarbuss som går av vägen och välter. Det är dessutom en trafikolycka och sådana händer runtom oss hela tiden, gudskelov sällan med lika ofattbart tragisk utgång som den här.

Här tycker jag att du gör en logisk tankevurpa.

Eftersom, precis som du skriver, de flesta av oss med viss frekvens befinner oss i trafiken, borde graden av igenkänning gällande bussolyckan vara mycket högre. vi borde lätt kunna identifiera oss med risken att råka ut för en trafikolycka, eftersom de precis som du skriver, händer ganska ofta.

Och igen: jag lever väl i min privata bubbla.
För mig är situationen "trafkilolycka" mycket mer sannolik än "påkörd av stolle i Stockholm" så mycket mer sannolik. Men som en skapligt normalfungerande människa, skjuter jag gladeligen ifrån mig insikten att en trafikolycka kan hända när som helst (förutom då att jag också delat det där inlägget om att inte varna andra trafikanter för poliskontroller) och fortsätter köra bil varje arbetsdag.

Och jag tycker - än en gång - att det otrevligaste med händelsen i Stockholm är att en människa med berått mod vill skada och döda andra människor. Precis som med ett antal andra situationer.
 
Jag har också reflekterat över formuleringarna ang det och "man måste vara Stockholmare för att fatta" blir ju konstigt men däremot så de som uttalat sig/försökt illustrera känslan har jag inte på något sett tolkat som
Att de därför står över andra i fråga om reaktioner i sak - däremot är det ett faktum som sagt att självklart reagerar homo sapiens starkare när de själva är direkt berörda och relaterar .

Snacka då om att försöka utesluta.
Om man bara får yttra sig om situationen om man är Stockholmare...
man normerar ännu mer.
Det är bara Stockholmare som förstår.

Så då är det fel att ha åsikter, om man inte är Stockholmare.
För som Stockholmare förstår man att det är ett nationellt trauma; de som inte är stockholmare och som möjligen inte ser att det är ett nationellt trauma, förstår bara inte det nationella traumat eftersom de inte är stockholmare...

Kanske färdigtramsat för en stund från min sida, men jag tycker att det är intressant att få se flera sidor: jag tycker också att det är ett i mina ögon överdrivet offentligt sörjande. Men jag tycker att överdriften är störst när det gäller hunden.
Det är inte av riksintresse att fyra människor dog, några blev skadade och behövde sjukhusvård. MEN GLÖM INTE HUNDEN!
 
Förstår jag dig rätt om det enligt din logik var mindre än 1/4 så allvarligt när Olof Palme mördades. Det var ju bara en person och inga skadades?

Jag tycker inte om den här typen av elakheter.
Och jag förstår ju @sjoberga s resonemag till stor del.

Men Palme-mordet var väl ändå ett nationellt trauma. Faktiskt.
Och nog i mina ögon det enda hittills.
Anna Lindh är i närheten av det.

Och då är jag inte ens "såsse".
 
Fast att vara drabbad på det sättet är ju främst ett störningsmoment? Inte i sig ett skäl för särskilt stora känslosvängningar? Det är inte dessa trassel som i sig orsakar nationella trauman?

Håller med.
På samma sätt som tågförseningar här och där är ett störningsmoment. Eller att stå i en bilkö och vänta för att det skett en trafikolycka längre fram längs vägen man kör på.
Det kan ta tid, det är ett störningsmoment men inte sjutton är jag drabbad av trafikolyckan för att jag måste vänta länge på att vägen rensats till framkomlighet.
 
Väldigt många stockholmare (jag syftar på Storstockholm) och även ute i landet som är drabbade på ett eller annat vis. Det är de som blev direkt drabbade och deras anhöriga, många var på eller i närheten av platsen. Väldigt många stockholmare blev också direkt drabbade av följdverkningarna - restiden hem ökades för många med några timmar. Andra åkte in och hämtade folk och ytterligare en del blev inkallade att assistera såsom poliser och frivilligorganisationer.hem. Sen har vi de indirekt drabbade som blev oroliga för anhöriga de trodde kunde vara drabbade. Jag gissar att du snarast är uppe i närmre en miljon här totalt om inte fler.

I mina ögon är det skillnad mellan att påverkas (i form av krångel att ta sig hem) jämfört med att drabbas.
Men det kanske är bara jag, det.
 
I mina ögon är det skillnad mellan att påverkas (i form av krångel att ta sig hem) jämfört med att drabbas.
Men det kanske är bara jag, det.
Det är skillnad mellan att förlora en anhörig, bli skadad eller bara springa undan, eller springa undan för andra springer, bli inkallad för att assistera osv. Det finns många grader av påverkan.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Hästnyheter En ryttare och häst skadades när de i samband med en ridtur blev tvingade att väja in i en stenmur vid möte med en lastbil. Föraren...
Svar
6
· Visningar
767
Senast: Grazing
·
Samhälle Barnen har skolresor till Stockholm nu i slutet av terminen, 16 åringen har rätt mycket fri tid där de går runt själva och är såklart...
2
Svar
22
· Visningar
2 750
Senast: Mabuse
·
Samhälle För "hundrafemtielva" år sedan, innan jag omskolade mig, jobbade jag som bussförare i Sörmland, men dagliga körningar upp till...
2 3
Svar
52
· Visningar
2 480
Senast: MissFideli
·
Samhälle Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation: De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
6 065
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp