Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

[Tassetass]

För mig är det främmande att definiera sig som drabbad när man är utanför den gruppen - eftersom man då gör sig till offer tillsammans med de som - enligt mig - är verkligt drabbade. Det blir inflation i begreppet - och det är kanske där nånstans jag har svårt för att förstå. Sedan att man känner starkt med dem som drabbats - även om man inte känner dem personliugen . är för mig en naturlig och annan sak, än att man beskriver sig själv som drabbad.

Men nej, det vore att devalvera begreppet rejält för de som förlorat en anhörig eller blivit skadade för livet i händelsen. Men som sagt, det är mitt sätt att tänka och en åsikt.

Jag förstår hur du tänker, men jag begriper det ändå inte. Framförallt begriper jag inte din hangup på "drabbad" och "offer", dels vad gäller behovet av att definiera och gradera och dels att du klumpar ihop det. Jag känner mig drabbad av vad som hände trots att jag befinner mig 20 mil därifrån, för en terrorattack mot min huvudstad innebär ett angrepp på värden jag håller mycket högt, men jag ser mig inte som ett offer för det. Att man är drabbad av något innebär inte per automatik att man är eller ser sig som ett offer.

Jag begriper inte heller dina resonemang om inflation och devalvering. Som jag ser det kan känslomässigt deltagande i en händelse aldrig skapa inflation eller devalvering. När mina föräldrar dog kom folk som inte träffat dem på många årtionden och tog farväl. De var drabbade av mina föräldrars död, även om deras död inte påverkade dem eller deras liv överhuvudtaget. Men det devalverade inte mina känslor, det stärkte mig i bearbetningen av min sorg för att det visade att det handlar om mer än direkt effekt, känslor är större än så. Och jag tycker faktiskt att det är en fin sak.

 

[TygerTyger]

Var är proportionerna? Har någon av er levt i ett land som befinner sig i krig eller ständigt är utsatta för terrorattentat?

Alltså "var är proportionerna?" är ungefär samma fråga som jag ställer mig, från andra sidan. Jag har t ex en närstående vars expartner i utlandet hörde av sig efter lång tid utan kontakt och smått hysteriskt krävde att få veta om hen var okej. Jag har bekanta som säger att de nu drar sig för att besöka centrala Stockholm.

Rent krasst så är det betydligt större risk att vi blir överkörda en helt vanlig dag när vi korsar en gata utan att se oss för eller liknande. Jag förstår inte. Det är jätteläskigt att tänka på att döden kan komma oväntat och nu har många börjat tänka samma sak samtidigt, kombinerat med att man förväntar sig en extra våg av rasism som virrig motreaktion. Men utöver det så verkar det som om människors reaktioner bygger på och förstärks av varandra.

 

[stjarnhimmel]

Alltså "var är proportionerna?" är ungefär samma fråga som jag ställer mig, från andra sidan. Jag har t ex en närstående vars expartner i utlandet hörde av sig efter lång tid utan kontakt och smått hysteriskt krävde att få veta om hen var okej. Jag har bekanta som säger att de nu drar sig för att besöka centrala Stockholm.

Rent krasst så är det betydligt större risk att vi blir överkörda en helt vanlig dag när vi korsar en gata utan att se oss för eller liknande. Jag förstår inte. Det är jätteläskigt att tänka på att döden kan komma oväntat och nu har många börjat tänka samma sak samtidigt, kombinerat med att man förväntar sig en extra våg av rasism som virrig motreaktion. Men utöver det så verkar det som om människors reaktioner bygger på och förstärks av varandra.

Jag tänker också så. Men jag tror inte rädsla behöver handla om statistik på det sättet.
Varför är folk livrädda för spindlar? Den rädslan är inte logisk.
Jag tänker också det ör större risk att dö i en bilolycka men då jag säger det kommer det inte göra någon annans rädsla mindre.

 

[Niyama]

Jag tänker också så. Men jag tror inte rädsla behöver handla om statistik på det sättet.
Varför är folk livrädda för spindlar? Den rädslan är inte logisk.
Jag tänker också det ör större risk att dö i en bilolycka men då jag säger det kommer det inte göra någon annans rädsla mindre.

Jag vill inte jämföra fobier med detta, men jag har emetofobi och måste bara påpeka att just logiska resonemang kring det är en stor del i att hantera fobin och utmana sig. Om alla omkring mig hade bekräftat för mig hur "farligt" (dvs risk för att bli smittad) allt var hade jag antagligen suttit instängd i min lägenhet och knappt vågat mig till affären.

 

[stjarnhimmel]

Jag vill inte jämföra fobier med detta, men jag har emetofobi och måste bara påpeka att just logiska resonemang kring det är en stor del i att hantera fobin och utmana sig. Om alla omkring mig hade bekräftat för mig hur "farligt" (dvs risk för att bli smittad) allt var hade jag antagligen suttit instängd i min lägenhet och knappt vågat mig till affären.

Ja jag tror inte någon blir mindre orolig för att man säger att det är större risk att dö i bilolycka än terrordåd.

 

[Niyama]

Ja jag tror inte någon blir mindre orolig för att man säger att det är större risk att dö i bilolycka än terrordåd.

Ok, jag vet att det finns människor som blir lugnade av ett logiskt resonemang kring det.

 

[mackan]

Jag tänker också så. Men jag tror inte rädsla behöver handla om statistik på det sättet.
Varför är folk livrädda för spindlar? Den rädslan är inte logisk.
Jag tänker också det ör större risk att dö i en bilolycka men då jag säger det kommer det inte göra någon annans rädsla mindre.

Rädsla för spindlar /ormar etc är i och för sig vetenskapligt evolutionsbiologiskt argumenterat utifrån forskning . Primater delar denna rädsla generellt utifrån samma forskning /teorier.

 

[sjoberga]

Nej det är din åsikt utifrån ditt perspektiv , det betyder inte att ämnet inte diskuterats på ett produktivt gynnande sätt utöver det att du nu just personligen gillar linjen.

Jag håller inte med även om jag gillar att det äntligen uppstod en sansad ordväxling och förståelse för vad jag och några till ville diskutera, att några till tog sig tid att reflektera utan affekt och försöka förstå även om man inte håller med.

Från att ha blivit kallad saker, har jag de senaste 30 sidorna åtminstone av ca hälften fått relevanta frågor och motreflektioner på mina inlägg.

Efter första inläggen handlade det bara om hur empatilös och dum jag är som ens antydde att reaktionerna kunde vara kontraproduktiva för vårt gemensamma samhälle. Hur himla tokigt det är att ens diskutera och reflektera över hysterin som uppstått.

Men fokus bör nu , när vi faktiskt kunnat diskutera ämnet, falla tillbaka mot andra saker.

 

[mackan]

Jag håller inte med även om jag gillar att det äntligen uppstod en sansad ordväxling och förståelse för vad jag och några till ville diskutera, att några till tog sig tid att reflektera utan affekt och försöka förstå även om man inte håller med.

Från att ha blivit kallad saker, har jag de senaste 30 sidorna åtminstone av ca hälften fått relevanta frågor och motreflektioner på mina inlägg.

Efter första inläggen handlade det bara om hur empatilös och dum jag är som ens antydde att reaktionerna kunde vara kontraproduktiva för vårt gemensamma samhälle. Hur himla tokigt det är att ens diskutera och reflektera över hysterin som uppstått.

Men fokus bör nu , när vi faktiskt kunnat diskutera ämnet, falla tillbaka mot andra saker.

Jaha ? Jag tycker snarare från mitt perspektiv att trots absurt fokus på hur 2 stycken ägnat 20 sidor åt att det ska handla om dem som individer i diskussionen och hur "påpälsade" de personligen anser sig blivit , att folk ändå utöver det haft en vettig fortsatt diskussion . Helt oberoende från och Bortsett från din "insats" .

 

[mandalaki]

Jaha ? Jag tycker snarare från mitt perspektiv att trots absurt fokus på hur 2 stycken ägnat 20 sidor åt att det ska handla om dem som individer i diskussionen och hur "påpälsade" de personligen anser sig blivit , att folk ändå utöver det haft en vettig fortsatt diskussion . Helt oberoende från och Bortsett från din "insats" .

Ja herregud. Jag kunde inte hålla med mer.

Och undrar vem det är som står för affekten.

 

[Liran]

För mig är det gruppen som förlorat en anhörig, eller vars anhöriga blev skadade i attentatet. Sedan tillkommer de som faktiskt var precis vid händelsen och fick fly därifrån samt den blåljuspersonal och annat som fick ta händelsen inledningsvis.

På ett ekonomiskt plan är givetvis sedan också butiksägare och Stockholms kommun drabbade - men det är på ett annat plan.

För mig är de "drabbade" en ganska begränsad grupp människor, särskilt i detta fall när effekten var ganska liten.

Jag anser mig till exempel inte drabbad alls, trots att jag ofta är i Stockholm och vid mängder av tillfällen har stått på Åhlens på exakt den plats där lastbilen rammade butiken. Jag känner starkt för de drabbade och deras förluster, precis som jag gör när andra dåd rapporteras runt om i världen.

De tiotusentals pendlare i 08-området vilkas hemresa på fredagseftermiddagen tog mellan fyra och sex timmar längre än normalt är väl också drabbade? Och den dagis- och skolpersonal som fick stanna på jobbet på fredagkvällen tills de försenade föräldrarna kunde hämta sina barn?

 

[Petruska]

De tiotusentals pendlare i 08-området vilkas hemresa på fredagseftermiddagen tog mellan fyra och sex timmar längre än normalt är väl också drabbade? Och den dagis- och skolpersonal som fick stanna på jobbet på fredagkvällen tills de försenade föräldrarna kunde hämta sina barn?

Fast att vara drabbad på det sättet är ju främst ett störningsmoment? Inte i sig ett skäl för särskilt stora känslosvängningar? Det är inte dessa trassel som i sig orsakar nationella trauman?

 

[Liran]

Fast att vara drabbad på det sättet är ju främst ett störningsmoment? Inte i sig ett skäl för särskilt stora känslosvängningar? Det är inte dessa trassel som i sig orsak4ar nationella trauman?

SLs förseningar och inställda turer är redan ett trauma bland pendlarna. Med en sextimmars försening på det blir läget akut. Tänk dig att du först blir tvungen att promenera 10 km ut ur stan, på asfalt med skor som inte är ämnade för den typen av övningar. Du har ganska lätta kläder på dig eftersom du skulle vara hemma långt före solnedgången. När du väl når en förort varifrån det faktiskt går någon slags busstrafik, blir du tvungen att vänta medan fyra fullsatta bussar åker förbi med 20 minuter emellan. Det börjar bli jättekallt, du vet inte var dina nära och kära är eftersom mobilnätet är så överlastat att samtalen kopplas ned. Så småningom kommer du med bussen som tar dig till en tågstation. Där får du vänta två timmar till i kylan, och du kommer inte med de första tågen som är proppfulla. Ändå tyckte alla som gjorde de oändliga vandringarna ut till förorterna förstås att de var lyckligt lottade, mot dem som blev kvar på Drottninggatan eller sjukhuset.

 

[Petruska]

SLs förseningar och inställda turer är redan ett trauma bland pendlarna. Med en sextimmars försening på det blir läget akut. Tänk dig att du först blir tvungen att promenera 10 km ut ur stan, på asfalt med skor som inte är ämnade för den typen av övningar. Du har ganska lätta kläder på dig eftersom du skulle vara hemma långt före solnedgången. När du väl når en förort varifrån det faktiskt går någon slags busstrafik, blir du tvungen att vänta medan fyra fullsatta bussar åker förbi med 20 minuter emellan. Det börjar bli jättekallt, du vet inte var dina nära och kära är eftersom mobilnätet är så överlastat att samtalen kopplas ned. Så småningom kommer du med bussen som tar dig till en tågstation. Där får du vänta två timmar till i kylan, och du kommer inte med de första tågen som är proppfulla. Ändå tyckte alla som gjorde de oändliga vandringarna ut till förorterna förstås att de var lyckligt lottade, mot dem som blev kvar på Drottninggatan eller sjukhuset.

En annan sorts trauma ändå?

Det här nationella traumat kan ju inte gärna handla om jobbig pendling? (Eftersom det är Stockholm nås givetvis vi andra också av regelbundna rapporter om pendeltågen, men ändå.)

Jag åker rätt ofta tåg till Stockholm pga jobb och jag hade lite mardrömmar om att jag kunde ha varit där och fastnat. Jag har fastnat förut pga snö. Jag hade varit rasande, men inte traumatiserad.

 

[Lobelia]

För mig är det gruppen som förlorat en anhörig, eller vars anhöriga blev skadade i attentatet. Sedan tillkommer de som faktiskt var precis vid händelsen och fick fly därifrån samt den blåljuspersonal och annat som fick ta händelsen inledningsvis.

På ett ekonomiskt plan är givetvis sedan också butiksägare och Stockholms kommun drabbade - men det är på ett annat plan.

För mig är de "drabbade" en ganska begränsad grupp människor, särskilt i detta fall när effekten var ganska liten.

Jag anser mig till exempel inte drabbad alls, trots att jag ofta är i Stockholm och vid mängder av tillfällen har stått på Åhlens på exakt den plats där lastbilen rammade butiken. Jag känner starkt för de drabbade och deras förluster, precis som jag gör när andra dåd rapporteras runt om i världen.

Väldigt många stockholmare (jag syftar på Storstockholm) och även ute i landet som är drabbade på ett eller annat vis. Det är de som blev direkt drabbade och deras anhöriga, många var på eller i närheten av platsen. Väldigt många stockholmare blev också direkt drabbade av följdverkningarna - restiden hem ökades för många med några timmar. Andra åkte in och hämtade folk och ytterligare en del blev inkallade att assistera såsom poliser och frivilligorganisationer.hem. Sen har vi de indirekt drabbade som blev oroliga för anhöriga de trodde kunde vara drabbade. Jag gissar att du snarast är uppe i närmre en miljon här totalt om inte fler.

 

[Niyama]

SLs förseningar och inställda turer är redan ett trauma bland pendlarna. Med en sextimmars försening på det blir läget akut. Tänk dig att du först blir tvungen att promenera 10 km ut ur stan, på asfalt med skor som inte är ämnade för den typen av övningar. Du har ganska lätta kläder på dig eftersom du skulle vara hemma långt före solnedgången. När du väl når en förort varifrån det faktiskt går någon slags busstrafik, blir du tvungen att vänta medan fyra fullsatta bussar åker förbi med 20 minuter emellan. Det börjar bli jättekallt, du vet inte var dina nära och kära är eftersom mobilnätet är så överlastat att samtalen kopplas ned. Så småningom kommer du med bussen som tar dig till en tågstation. Där får du vänta två timmar till i kylan, och du kommer inte med de första tågen som är proppfulla. Ändå tyckte alla som gjorde de oändliga vandringarna ut till förorterna förstås att de var lyckligt lottade, mot dem som blev kvar på Drottninggatan eller sjukhuset.

Trauma? Oj, vi har verkligen olika uppfattning om vad det är. Det verkar ju lite naivt att inte ha med sig kläder som tål försening faktiskt. När jag missar bussen här har jag 8 km promenad hem, det är ingen katastrof (men jag fattar att promenaden i Sthlm i det läget kändes betydligt oroligare just då, men att promenad och försening i sig skulle vara ett trauma fattar jag inte). Att läget blir akut av sex timmars försening kan jag inte begripa alls.

 

[Liran]

Blödande skavsår och kraftiga förkylningar plus många timmars oro för var ens anhöriga faktiskt befann sig under fredsgseftermiddagen. Gånger tiotusentals. Definitivt ett trauma.

 

[Mabuse]

Alltså "var är proportionerna?" är ungefär samma fråga som jag ställer mig, från andra sidan. Jag har t ex en närstående vars expartner i utlandet hörde av sig efter lång tid utan kontakt och smått hysteriskt krävde att få veta om hen var okej. Jag har bekanta som säger att de nu drar sig för att besöka centrala Stockholm.

Rent krasst så är det betydligt större risk att vi blir överkörda en helt vanlig dag när vi korsar en gata utan att se oss för eller liknande. Jag förstår inte. Det är jätteläskigt att tänka på att döden kan komma oväntat och nu har många börjat tänka samma sak samtidigt, kombinerat med att man förväntar sig en extra våg av rasism som virrig motreaktion. Men utöver det så verkar det som om människors reaktioner bygger på och förstärks av varandra.

Det läskiga är, tänker jag, att någon med vett och vilja vill döda oskyldiga, och gärna så många som möjligt. De flesta tänker sig ju inte att bli mördade av ingen anledning. Det är otäckare än att råka ut för en olycka.

Det är inte att bara att man kan dö, det är att det finns någon som med vett och vilja vill döda en, som man inte kan skydda sig mot. Det är väl just därför det är terror, syftet är att sprida skräck. En bilolycka är såklart sorglig, men inte terror på samma sätt.

 

[Niyama]

Blödande skavsår och kraftiga förkylningar plus många timmars oro för var ens anhöriga faktiskt befann sig under fredsgseftermiddagen. Gånger tiotusentals. Definitivt ett trauma.

Alltså jag tycker inte det blir ett större trauma för att fler drabbades av skavsår. Om man var sjuk var det förstås extra jobbigt, men efter det akuta fanns det väl ambulanser tillgängliga antar jag? Alltså uppstod något akut, typ någon höll på att förfrysa, så borde det gått att kalla på hjälp?

 

[Görel]

En annan sorts trauma ändå?

Det här nationella traumat kan ju inte gärna handla om jobbig pendling? (Eftersom det är Stockholm nås givetvis vi andra också av regelbundna rapporter om pendeltågen, men ändå.)

Jag åker rätt ofta tåg till Stockholm pga jobb och jag hade lite mardrömmar om att jag kunde ha varit där och fastnat. Jag har fastnat förut pga snö. Jag hade varit rasande, men inte traumatiserad.

Jag satt i tunnelbanetåget bakom det som körde på Algernon för 30 år sedan https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Fredrik_Algernon Jag blev inte det minsta rasande över att tåget stod still i tunneln en mycket lång stund, jag kände snarare sorg över att en människa förlorat livet på spåret.

Och innan någon börjar undrar hur jag kunde veta det så förstår man per automatik vad som hänt när de säger i högtalarna att det är stopp på grund av en olycka.

För mig är det en enorm skillnad på om trafiken står still på grund av snö eller för att en människa förlorat livet.