Så att påstå att jag blivit drabbad av effekterna förminskar effekten av de som förlorat en anhörig? I så fall förminskar man det även genom att jämföra med de som stukade foten när de kastade sig undan bilen, eller de som endast sörjer en hund och inte en människa?
Ja, mitt raseri när jag föreställde mig det växlade mellan att vara riktat mot lastbilsgalningen och oavsett-vem som bestämt att stoppa tågen.
Ovissheten om ens anhöriga levde under några timmar är så klart värst. Förkylningarna kom efteråt. Stor psykisk press under fysiskt obehag= trauma.
Jag har bott i Stockholm i 40 år. Jag har aldrig varit med om att samtlig spårtrafik i hela stan och all busstrafik innanför tullarna står still i fem timmar. Så nä, jag är inte alltid rustad och förberedd på att det kan hända. Det skulle vara lite småknäppt och rätt opraktiskt att vara det. Det är ju bl a därför man bor i stan, för att inte vara hänvisad till en enda buss, utan ett nätverk av tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och hundratals busslinjer, kan man inte kryssa sig fram på det ena viset så går det på det andra. Inte sjutton är man beredd i alla lägen på att allt det ska stå still så man får gå hem några mil?
När tåg och bussar normalt går med 15 minters trafik eller oftare och ersättningsbussar sätts in om det behövs?
Jag menade inte att man skulle ha med sig värsta överlevnadsutrustningen.
samt @sjoberga
Jag hade säkert varit lagom rasande då också. Men om nu bekymren över tex min bristfälliga inlevelse i det här lastbilsdådet övergår i kritik för att jag inte tillräckligt lever mig in i kollektivtrafikskollapsen, så blir jag nog lite trött.
Jag har väldigt svårt att tro att särskilt många faktiskt fick ett trauma av ovissheten, skavsår, väntetid och urladdade telefoner. Det återstår väl att se. De jag pratat med har inte känt sig särskilt traumatiserade och jag har heller inte hört några tecken på det, så det är knappast så att det var ett trauma för alla som befann sig i innerstaden och fick svårt att ta sig hem.
Ja, jag kan inte se hur det gör läget akut? De jag känner fick det jävligt bökigt men säger att alla hjälptes åt, det samåktes med okända människor, folk bjöd in okända i sina hem, lånade ut sina telefoner.
Naturligtvis är majoriteten inte traumatiserad, om än halt och förkyld. De allra, allra flesta kunde ju så småningom räkna in alla närstående personer, och lägga händelserna bakom sig. Men att påstå att det bara var de som dog eller skadades i terrordådet och deras anhöriga som påverkades är sinnessvagt.
Det händer här också, oftare än i Göteborg antagligen. Men då finns det alltid någon kollektivtrafik som går, och det brukar gå att sitta ner på stationerna. Det är också en himla skillnad på tre och sex timmar även om man inte fryser och är hungrig och kissnödig. Klart att det är lite överdrivet att kalla pendlingen hem den dagen ett trauma, men bara lite eftersom det var ytterligare en svår upplevelse som lades till en rad andra tunga SL-händelser.
