Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

Status
Stängd för vidare inlägg.
Läget blir akut av sex timmars försening för att du t ex har småbarn på förskola som du inte kan hämta förrän halv nio på kvällen fast förskolan stänger fem. För att mobilen laddar ur och du inte kan tala om var du är. För att du inte är i närheten av en toalett. För att du inte har något att äta eller dricka och så sakteliga blir hungrig och törstig.

OK, än en gång helt olika perspektiv.

Jag förstår det praktiska problemet i förseningen gällande barnhämtning.
Men i Stockholm kan det väl ändå inte vara omöjligt att hitta något att äta och dricka? Inte stängde väl alla affärer och fik?
Samma med toalett.
Samma med telefon.
Inte var det väl så att det inte gick att hitta en telefon att låna för att meddela sig?

Nu beskriver du det som om du stod hemma hos mig... när det gäller möjlighet att meddela sig med omvärlden. En obrukbar mobiltelefon i handen (fast det här handlar om frånvaro av mobiltäckning, inte nödvändigtvis att mobilen laddat ur sig även om det också händer).
Fast här är det mer en axelryckning som gäller, jaså det gick inte att använda min mobil. Då får jag söka andra alternativ. Mitt i Stockholm borde det inte vara så traumatiskt utan borde gå att låna en mobil. Eller gå in i en affär, eller knacka på hos någon, och låna toalett.

Men som sagt, det som är ett trauma för den ena (kris att den egna mobilen inte går att använda; kris att vara hungrig en stund; kris att inte ha en toalett i närheten (i Stockholm - på riktigt???)) innebär en normalsituation för någon annan.
 
Fast det är ju en viss skillnad att sitta ombord på ett uppvärmt tåg med restaurangvagn, toaletter och personal och vänta, och veta att om det drar ut på tiden tills inatt så lär de väl skicka en ersättningsbuss, och att stå utomhus vid en nedsläckt och låst tunnelbanestation ett par mil hemifrån, där du inte kommer längre, och börja fundera på om du hittar hem ett par mil till fots eller hellre ska övernatta utomhus i april. Just sayin'

Fast varför måste alternativen vara "promenera hem ett par mil" eller "övernatta utomhus"?
Är man mitt i Stockholm finns det - i min lantliga fantasi - gott om inomhusalternativ även om man inte är hemma hos sig!
 
Efter att ha läst i den här tråden, och läst och lyssnat på mycket nyheter/journalistik om lastbilsdådet, så har jag funderat en del.

Ponera att den person, som antagligen är från Uzbekistan, stal lastbilen mer eller mindre som ett infall, kraftigt drogpåverkad, och dessutom psykisk sjuk.
Antag vidare att en gediget genomförd utredning visar att vederbörande fortsatt är psykiskt allvarligt störd, samt t.ex. hör röster som säger åt honom vad han ska göra. Och att händelsen på Drottninggatan därför till slut visar sig ha mer likheter med händelsen på Västerlånggatan.

Eller antag enbart att förövaren var drogpåverkad, lastbilen stjäls som ett infall, och att han säger sig ha begått ett terrorbrott som en efterrationalisering.
Samt att utredningen av dådet visar att han han egentligen inte haft några påvisbara egentliga kontakter med radikala islamister, utan att han enbart tittat på vissa web eller Facebooksidor av radikal typ ett fåtal gånger.

D.v.s. det går inte att kalla händelsen för ett terrorbrott, utan att darra ordentligt när man gör definitionen.

Vad händer då med "vår" kollektiva självbild som terrordrabbade?

Varför måste vi ha så bråttom med att utse den här händelsen till just ett terrorbrott? Det kan ju faktiskt fortfarande vara en djupt pressad ensam människas försök att bli synlig?

Den tyska piloten som körde in passagerarplanet i bergväggen, efter noggrann planering, utförde väl också ett slags terrorbrott? För vågar man lita på piloter efter det? Vågar man lita på dem som godkänner piloter för att flyga? Vågar man därför flyga?

Halleluja!
Och jag är inte sarkastisk!
 
Fast varför måste alternativen vara "promenera hem ett par mil" eller "övernatta utomhus"?
Är man mitt i Stockholm finns det - i min lantliga fantasi - gott om inomhusalternativ även om man inte är hemma hos sig!

De som blev helt strandsatta var nog de som åkte fjärrtåg alt pendeltåg långt. Eller på något vis har svårt att gå långt. Så jag skulle tippa på att 80-85% hade möjlighet att ta sig hem, men med en mycket längre resa än vanligt.
 
Det läskiga är, tänker jag, att någon med vett och vilja vill döda oskyldiga, och gärna så många som möjligt. De flesta tänker sig ju inte att bli mördade av ingen anledning. Det är otäckare än att råka ut för en olycka.

Det är inte att bara att man kan dö, det är att det finns någon som med vett och vilja vill döda en, som man inte kan skydda sig mot. Det är väl just därför det är terror, syftet är att sprida skräck. En bilolycka är såklart sorglig, men inte terror på samma sätt.
Ja, det med vett och vilja förstår jag kan bidra till en ökad orosnivå. Den hade varit högre för mig så här efteråt om de hade varit flera stycken som samarbetade och dessutom slog till på flera platser samtidigt. Då hade händelsen känts mera som ett tecken på ökad fara i framtiden än en engångssak.

Lite vidarespinn: De flesta i min närhet som har visat sig dela min inställning till det här är personer som statistik "fungerar på", ungefär som @stjarnhimmel var inne på tidigare. Särskilt sådana som har pluggat nationalekonomi och/eller beteendeekonomi. Själv har jag t ex regelbundet promenerat i dåligt upplysta områden med musik i öronen sedan jag var tonåring. Det är en av mina favoritaktiviteter och även om t ex mina föräldrar har försökt varna för överfallsvåldtäkter och rån så tyckte jag redan då att det är värt den risken jämfört med att leva 60-70 år under begränsningar. Det är en avvägning som jag tycker att jag kan försvara rationellt men som jag verkligen inte går och tänker på under varje sådan promenad. I samband med händelser som den i fredags så verkar det vara många som mer eller mindre medvetet behöver utvärdera sina antaganden om risknivåer och fundera på om de vill justera sina beteenden i framtiden. Då tror jag att vi som grupp vinner på att inte bara är rösterna som talar om hur hemskt det är som får höras.
 
Ja, det med vett och vilja förstår jag kan bidra till en ökad orosnivå. Den hade varit högre för mig så här efteråt om de hade varit flera stycken som samarbetade och dessutom slog till på flera platser samtidigt. Då hade händelsen känts mera som ett tecken på ökad fara i framtiden än en engångssak.

Lite vidarespinn: De flesta i min närhet som har visat sig dela min inställning till det här är personer som statistik "fungerar på", ungefär som @stjarnhimmel var inne på tidigare. Särskilt sådana som har pluggat nationalekonomi och/eller beteendeekonomi. Själv har jag t ex regelbundet promenerat i dåligt upplysta områden med musik i öronen sedan jag var tonåring. Det är en av mina favoritaktiviteter och även om t ex mina föräldrar har försökt varna för överfallsvåldtäkter och rån så tyckte jag redan då att det är värt den risken jämfört med att leva 60-70 år under begränsningar. Det är en avvägning som jag tycker att jag kan försvara rationellt men som jag verkligen inte går och tänker på under varje sådan promenad. I samband med händelser som den i fredags så verkar det vara många som mer eller mindre medvetet behöver utvärdera sina antaganden om risknivåer och fundera på om de vill justera sina beteenden i framtiden. Då tror jag att vi som grupp vinner på att inte bara är rösterna som talar om hur hemskt det är som får höras.

Men man kan ju iofs både tycka att det var hemskt när det hände, men ändå inte vara särskilt mycket räddare nu. Det var hemskt då, men nu är det över, och nu lever man som vanligt igen.

Sen, lite OT, men vad är "beteendeekonomi" för ett ämne? Har inte hört talas om det förut, var läser man sånt?
 
Men man kan ju iofs både tycka att det var hemskt när det hände, men ändå inte vara särskilt mycket räddare nu. Det var hemskt då, men nu är det över, och nu lever man som vanligt igen.

Sen, lite OT, men vad är "beteendeekonomi" för ett ämne? Har inte hört talas om det förut, var läser man sånt?
Ja, det håller jag med om. Vi får se vad som händer när lite tid har passerat.

Jag kom inte på någon bra beskrivning själv så här är en länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Beteendeekonomi
I min utbildning (ekonomi, ett par år av obligatoriska kurser för bredd och sedan specialisering inom marknadsföring och organisation/ledarskap) har det hittills bara dykt upp som delmoment i olika kurser som har handlat om t ex beslutsfattande och forskningsmetodik men jag ska titta på möjligheten att läsa en valbar kurs som heter Behavioural economics och förhoppningsvis blir mer av en djupdykning. För att höra hur vänner som har studerat på andra skolor har kommit i kontakt med det så skulle jag behöva fråga dem. En del kollegor har helt enkelt läst Kahneman på fritiden och sen fortsatt läsa böcker som de blev intresserade därigenom.
 
Ja, det håller jag med om. Vi får se vad som händer när lite tid har passerat.

Jag kom inte på någon bra beskrivning själv så här är en länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Beteendeekonomi
I min utbildning (ekonomi, ett par år av obligatoriska kurser för bredd och sedan specialisering inom marknadsföring och organisation/ledarskap) har det hittills bara dykt upp som delmoment i olika kurser som har handlat om t ex beslutsfattande och forskningsmetodik men jag ska titta på möjligheten att läsa en valbar kurs som heter Behavioural economics och förhoppningsvis blir mer av en djupdykning. För att höra hur vänner som har studerat på andra skolor har kommit i kontakt med det så skulle jag behöva fråga dem. En del kollegor har helt enkelt läst Kahneman på fritiden och sen fortsatt läsa böcker som de blev intresserade därigenom.

Behavioural Economics är nationalekonomi. Marknadsföring och ledarskap är företagsekonomi. Så nationalekonomi och företagsekonomi, helt enkelt. Då är jag med. Jag håller inte med om att om man har läst sånt och kan nåt om mänskligt beteende så tycker man inte det här var så farligt.
 
OK, än en gång helt olika perspektiv.

Jag förstår det praktiska problemet i förseningen gällande barnhämtning.
Men i Stockholm kan det väl ändå inte vara omöjligt att hitta något att äta och dricka? Inte stängde väl alla affärer och fik?
Samma med toalett.
Samma med telefon.
Inte var det väl så att det inte gick att hitta en telefon att låna för att meddela sig?

Nu beskriver du det som om du stod hemma hos mig... när det gäller möjlighet att meddela sig med omvärlden. En obrukbar mobiltelefon i handen (fast det här handlar om frånvaro av mobiltäckning, inte nödvändigtvis att mobilen laddat ur sig även om det också händer).
Fast här är det mer en axelryckning som gäller, jaså det gick inte att använda min mobil. Då får jag söka andra alternativ. Mitt i Stockholm borde det inte vara så traumatiskt utan borde gå att låna en mobil. Eller gå in i en affär, eller knacka på hos någon, och låna toalett.

Men som sagt, det som är ett trauma för den ena (kris att den egna mobilen inte går att använda; kris att vara hungrig en stund; kris att inte ha en toalett i närheten (i Stockholm - på riktigt???)) innebär en normalsituation för någon annan.
Om du kan meddela dig med mobilen eller ej i en överbelastningssituation beror på vilket abonnemang du har. Dyrt företagsabonnemang som din arbetsgivare betalar betyder att abonnenter med billigare abonnemang slängs ut ur nätet när du vill ringa. Har du ett billigt kontantkortsdito blir det knepigt att ringa eftersom dina samtal är lägst prioriterade i nätet. (112 har förstås samma prio för alla typer av abonnemang.)

Dina föreställningar om hur enkelt det är att övernatta i Stockholm utan kontakter, och utan att kunna lägga ett par tusen kr på ett hotellrum är orealistiska. Dessutom har de flesta människor dagliga förpliktelser på hemmaplan, (tänk husdjur, barn etc.) som gör det knepigt med spontanövernattningar på annan ort.

Beträffande offentliga toaletter i SL-området är det ont om dem. Dessutom vill du inte lämna din hållplats eller perrong för den tid ett toalettbesök tar när det när som helst ska komma en försenad buss eller ett tåg som tar dig hem, om du mot förmodan skulle veta var det fanns en toalett i närheten. På vissa pendeltågsstationer (inte alla!) finns det godisautomater, de tömdes snabbt.

Lika dålig koll som du har på toalettsituationen i storstan har jag på toalettsituationen på landet. Skulle du ringa på hos en okänd människa där för att låna dennes toalett?
 
Behavioural Economics är nationalekonomi. Marknadsföring och ledarskap är företagsekonomi. Så nationalekonomi och företagsekonomi, helt enkelt. Då är jag med. Jag håller inte med om att om man har läst sånt och kan nåt om mänskligt beteende så tycker man inte det här var så farligt.
Nej att alla som läst sånt skulle tycka att det här inte var farligt var verkligen inte vad jag menade heller.
 
Det var ju ett antal tusen som drabbades på samma sätt som jag. Det är ju ganska många. Och "minimalt" vet jag inte om jag skulle kalla det - visst, jämfört med dem som blev fysiskt eller psykiskt skadade, men en minimal påverkan skulle jag inte kalla det. Minimal påverkan hade väl varit om mitt tåg blivit tio minuter försenat, men sen hade jag kunnat åka hem som vanligt. Fyra timmars osäkerhet om jag alls skulle kunna ta mig hem, eller ens komma så nära hemmet att det skulle vara realistiskt att försöka gå hem,och vad jag skulle göra när mobilbatteriet hade dött och jag inte längre kunde hålla koll på bussalternativ och avspärrningar för att försöka kryssa hemåt. Fyra timmar senare är man trött, frusen, hungrig och kissnödig, kan jag säga. Men visst, allt är relativt.

Jag förstår att det är din åsikt, men jag håller inte med dig.

För mig blir hela diskussionen som följer av hur drabbade man är av förseningar i kollektivtrafiken och inställda tåg helt absurd.

Ett tecken på hur himla långt vi är här i Sverige från nationella trauman överhuvudtaget. Och hur lite drabbad man behöver vara för att se sig som offer.

Vatten på min kvarn, även om jag förstår att jag kommer att bli utskälld nu också.
 
Efter att ha läst i den här tråden, och läst och lyssnat på mycket nyheter/journalistik om lastbilsdådet, så har jag funderat en del.

Ponera att den person, som antagligen är från Uzbekistan, stal lastbilen mer eller mindre som ett infall, kraftigt drogpåverkad, och dessutom psykisk sjuk.
Antag vidare att en gediget genomförd utredning visar att vederbörande fortsatt är psykiskt allvarligt störd, samt t.ex. hör röster som säger åt honom vad han ska göra. Och att händelsen på Drottninggatan därför till slut visar sig ha mer likheter med händelsen på Västerlånggatan.

Eller antag enbart att förövaren var drogpåverkad, lastbilen stjäls som ett infall, och att han säger sig ha begått ett terrorbrott som en efterrationalisering.
Samt att utredningen av dådet visar att han han egentligen inte haft några påvisbara egentliga kontakter med radikala islamister, utan att han enbart tittat på vissa web eller Facebooksidor av radikal typ ett fåtal gånger.

D.v.s. det går inte att kalla händelsen för ett terrorbrott, utan att darra ordentligt när man gör definitionen.

Vad händer då med "vår" kollektiva självbild som terrordrabbade?

Varför måste vi ha så bråttom med att utse den här händelsen till just ett terrorbrott? Det kan ju faktiskt fortfarande vara en djupt pressad ensam människas försök att bli synlig?

Den tyska piloten som körde in passagerarplanet i bergväggen, efter noggrann planering, utförde väl också ett slags terrorbrott? För vågar man lita på piloter efter det? Vågar man lita på dem som godkänner piloter för att flyga? Vågar man därför flyga?
För min högst personliga del: jag skulle bli lättad om det visade sig vara någon som var psykotisk och hörde röster, eller var drogad, eller en kombination. Hellre det än en terrorist som med vett och vilja går ut för att döda, skada och skrämma helt urskillningslöst och så många och mycket som möjligt.

I det här fallet tror jag på 50/50: en psykiskt störd terrorist. Jag är inte glad åt det.
 
När jag läste den här krönikan så tänkte jag på den här tråden...
http://www.expressen.se/kultur/varfor-ar-det-sa-skamligt-att-vara-radd/
Alltså, enda anledningen att kämpa emot känslan är väl att man om man är rädd och börjar undvika saker har gett terroristerna makten. De försöker kuva "oss" och "vi" lyder. Jag hade så att säga inte haft "problem" (starkt ord men kommer inte på nåt bättre) med att folk blev rädda på grund av ett "vanligt" vansinnesdåd, men just eftersom att terrorns mål är att skapa rädsla så är det så viktigt att samhället inte ändras av det. Tycker att det är viktigt att kämpa emot känslan, men jag förstår också att det är jättesvårt.
Blev det där förståeligt eller låter jag som en elefant i en porslinsbutik?
 
Om du kan meddela dig med mobilen eller ej i en överbelastningssituation beror på vilket abonnemang du har. Dyrt företagsabonnemang som din arbetsgivare betalar betyder att abonnenter med billigare abonnemang slängs ut ur nätet när du vill ringa. Har du ett billigt kontantkortsdito blir det knepigt att ringa eftersom dina samtal är lägst prioriterade i nätet. (112 har förstås samma prio för alla typer av abonnemang.)

Dina föreställningar om hur enkelt det är att övernatta i Stockholm utan kontakter, och utan att kunna lägga ett par tusen kr på ett hotellrum är orealistiska. Dessutom har de flesta människor dagliga förpliktelser på hemmaplan, (tänk husdjur, barn etc.) som gör det knepigt med spontanövernattningar på annan ort.

Beträffande offentliga toaletter i SL-området är det ont om dem. Dessutom vill du inte lämna din hållplats eller perrong för den tid ett toalettbesök tar när det när som helst ska komma en försenad buss eller ett tåg som tar dig hem, om du mot förmodan skulle veta var det fanns en toalett i närheten. På vissa pendeltågsstationer (inte alla!) finns det godisautomater, de tömdes snabbt.

Lika dålig koll som du har på toalettsituationen i storstan har jag på toalettsituationen på landet. Skulle du ringa på hos en okänd människa där för att låna dennes toalett?

Det är ju just det, det är ju inte som att man vandrar runt lite planlöst, man lämnar såklart inte perrongen eller busshållplatsen, för närsomhelst kan tåget eller bussen komma. Man vill ju hem, liksom.

Jag har inga telefonnummer i huvudet, så när mobilen är död kan jag inte ringa. Och dessutom använde jag och andra mobilen i första hand för att hålla mig a jour med transportmedlen och nyhetsläget. På slutet hade jag lyckats ta mig till Danderyds sjukhus, ett par mil hemifrån. Bussarna gick inte längre. Jag hittar inte hem till fots därifrån. Jag hade 6% kvar på mobilen. Följande alternativ fanns: 1) t-banan kom igång och jag kunde åka hem 2) jag skulle lyckas ta mig till jobbet en bit därifrån, därifrån kunde jag antingen cykla hem om avspärrningarna tillät, eller övernatta. 3) Jag kunde inte ta mig någonstans, då skulle maken behövt försökt rycka ut med bilen och hämta.

I det läget hjälper det att ha en mobil, för jag behövde kunna hålla koll på läget hela tiden, leta alternativa resvägar med okänd busslinjer, se hur det gick med avspärrningar, meddela hemma om jag behövde hämtas, leta info om när/om trafiken skulle komma igång, för att välja rätt alternativ: vänta, försöka ta mig hem, försöka ta mig till jobbet.

Det är ju för att det finns så många alternativa resvägar, och man är osäker på vilket kort man ska satsa på för att ta sig hem, som det blir svårt. Ska jag satsa på att gå iväg för att hitta en öppen restaurang (många affärer och restauranger stängde) och en toalett, eller är det bättre att försöka ta sig hemåt nu genast?

I nåt läge vill man ju hem också. Åtminstone jag ville hem, till min familj och mina barn. Jag tror inte det är en ovanlig reaktion när det händer något sånt här. Man är trött och less på att irra runt på stan och vill bara hem till sina nära.
 
Senast ändrad:
Efter att ha läst i den här tråden, och läst och lyssnat på mycket nyheter/journalistik om lastbilsdådet, så har jag funderat en del.

Ponera att den person, som antagligen är från Uzbekistan, stal lastbilen mer eller mindre som ett infall, kraftigt drogpåverkad, och dessutom psykisk sjuk.
Antag vidare att en gediget genomförd utredning visar att vederbörande fortsatt är psykiskt allvarligt störd, samt t.ex. hör röster som säger åt honom vad han ska göra. Och att händelsen på Drottninggatan därför till slut visar sig ha mer likheter med händelsen på Västerlånggatan.

Eller antag enbart att förövaren var drogpåverkad, lastbilen stjäls som ett infall, och att han säger sig ha begått ett terrorbrott som en efterrationalisering.
Samt att utredningen av dådet visar att han han egentligen inte haft några påvisbara egentliga kontakter med radikala islamister, utan att han enbart tittat på vissa web eller Facebooksidor av radikal typ ett fåtal gånger.

D.v.s. det går inte att kalla händelsen för ett terrorbrott, utan att darra ordentligt när man gör definitionen.

Vad händer då med "vår" kollektiva självbild som terrordrabbade?

Varför måste vi ha så bråttom med att utse den här händelsen till just ett terrorbrott? Det kan ju faktiskt fortfarande vara en djupt pressad ensam människas försök att bli synlig?

Den tyska piloten som körde in passagerarplanet i bergväggen, efter noggrann planering, utförde väl också ett slags terrorbrott? För vågar man lita på piloter efter det? Vågar man lita på dem som godkänner piloter för att flyga? Vågar man därför flyga?

Jag ser inte problemet. Man kan inte göra annat än att reagera på vad man känner, ser och tror. De flesta reagerar tämligen omgående. Att vänta med att reagera "erforderligt" tills en rättegång är klar och alla omständigheter är klarlagda vore kanske det rationella, men det ligger knappast i den mänskliga naturen. Att utgå från worst-case-scenario är en överlevnadsinstinkt. Dessutom kanske man aldrig får svar, kanske aldrig får klarhet. De terrordåd där gärningspersonerna dör i attacken, där man aldrig kan klarlägga t.ex. det direkta uppsåt och kvalificerade skuldrekvisit som krävs för fällande dom i domstol, ska dessa dåd då inte betraktas som terrordåd?

Dessutom, om det visar sig att det inte rörde sig om ett terrorbrott förra veckan, då blir jag - och jag vågar säga många med mig - ärligt talat bara glad. Jag tror att många gladeligen skulle ta en anledning att byta bort den "kollektiva självbilden som terrordrabbade" till den redan rätt så etablerade bilden av en nation med problem när det handlar om att ge rätt behandling till personer med allvarliga psykiska störningar. Men ändå, jag tar hellre en galning eller någon med ett personligt riktat motiv än en terrorist med IS-sympatier alla dagar i veckan.
 
För mig blir hela diskussionen som följer av hur drabbade man är av förseningar i kollektivtrafiken och inställda tåg helt absurd.

Ett tecken på hur himla långt vi är här i Sverige från nationella trauman överhuvudtaget. Och hur lite drabbad man behöver vara för att se sig som offer.

Vatten på min kvarn, även om jag förstår att jag kommer att bli utskälld nu också.

Jag har inte sagt något om att vara offer. Jag betraktar inte mig själv som ett offer. Jag tror du menar något annat med "drabbad" än vad jag och andra i tråden gör. Med "drabbad" menar jag "negativt påverkad".

Sen fattar jag väl också att fyra timmars väntan är ingenting jämfört med att t ex bli bombad till grus i Aleppo, men ingen har väl heller påstått något annat? Det finns såklart alltid de som har det värre.
 
Dessutom, om det visar sig att det inte rörde sig om ett terrorbrott förra veckan, då blir jag - och jag vågar säga många med mig - ärligt talat bara glad. Jag tror att många gladeligen skulle ta en anledning att byta bort den "kollektiva självbilden som terrordrabbade" till den redan rätt så etablerade bilden av en nation med problem när det handlar om att ge rätt behandling till personer med allvarliga psykiska störningar. Men ändå, jag tar hellre en galning eller någon med ett personligt riktat motiv än en terrorist med IS-sympatier alla dagar i veckan.

Exakt så! :up:
 
Det är ju just det, det är ju inte som att man vandrar runt lite planlöst, man lämnar såklart inte perrongen eller busshållplatsen, för närsomhelst kan tåget eller bussen komma. Man vill ju hem, liksom.

Jag har inga telefonnummer i huvudet, så när mobilen är död kan jag inte ringa. Och dessutom använde jag och andra mobilen i första hand för att hålla mig a jour med transportmedlen och nyhetsläget. På slutet hade jag lyckats ta mig till Danderyds sjukhus, ett par mil hemifrån. Bussarna gick inte längre. Jag hittar inte hem till fots därifrån. Jag hade 6% kvar på mobilen. Följande alternativ fanns: 1) t-banan kom igång och jag kunde åka hem 2) jag skulle lyckas ta mig till jobbet en bit därifrån, därifrån kunde jag antingen cykla hem om avspärrningarna tillät, eller övernatta. 3) Jag kunde inte ta mig någonstans, då skulle maken behövt försökt rycka ut med bilen och hämta.

I det läget hjälper det att ha en mobil, för jag behövde kunna hålla koll på läget hela tiden, leta alternativa resvägar med okänd busslinjer, se hur det gick med avspärrningar, meddela hemma om jag behövde hämtas, leta info om när/om trafiken skulle komma igång, för att välja rätt alternativ: vänta, försöka ta mig hem, försöka ta mig till jobbet.

Det är ju för att det finns så många alternativa resvägar, och man är osäker på vilket kort man ska satsa på för att ta sig hem, som det blir svårt. Ska jag satsa på att gå iväg för att hitta en öppen restaurang (många affärer och restauranger stängde) och en toalett, eller är det bättre att försöka ta sig hemåt nu genast?

I nåt läge vill man ju hem också. Åtminstone jag ville hem, till min familj och mina barn. Jag tror inte det är en ovanlig reaktion när det händer något sånt här. Man är trött och less på att irra runt på stan och vill bara hem till sina nära.
Jag tänker på det som var uppe tidigare i tråden, att förskolorna höll öppet längre. Det kan inte ha funnits många föräldrar i Stockholm som kände sig trygga förrän de höll sin unge i famnen i fredags, oavsett var i stan föräldrar resp förskolor befann sig. Har svårt att tro att särskilt många tänkte Jaja, det är lugnt, Knatte är kvar på dagis.
 
Jag har inte sagt något om att vara offer. Jag betraktar inte mig själv som ett offer. Jag tror du menar något annat med "drabbad" än vad jag och andra i tråden gör. Med "drabbad" menar jag "negativt påverkad".

Sen fattar jag väl också att fyra timmars väntan är ingenting jämfört med att t ex bli bombad till grus i Aleppo, men ingen har väl heller påstått något annat? Det finns såklart alltid de som har det värre.

Det verkar som vi lägger olika innebörd i orden och har lite olika skalor. Ditt drabbade är nog mer "life as usual" för mig. Det kanske har en vidare betydelse för dispyterna i tråden än jag anat.
 
För mig blir hela diskussionen som följer av hur drabbade man är av förseningar i kollektivtrafiken och inställda tåg helt absurd.

Ett tecken på hur himla långt vi är här i Sverige från nationella trauman överhuvudtaget. Och hur lite drabbad man behöver vara för att se sig som offer.

Vatten på min kvarn, även om jag förstår att jag kommer att bli utskälld nu också.

Men alltså, åter igen, det är ju din attityd som är störande och den du får mest skäll för. Raljerande blandat med offerkofta, det bidrar inte till ett gott diskussionsklimat.

Jag är lite lockad av att diskutera lokaltrafiken med dig men jag blir så provocerad av din attityd att jag låter bli.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Hästnyheter En ryttare och häst skadades när de i samband med en ridtur blev tvingade att väja in i en stenmur vid möte med en lastbil. Föraren...
Svar
6
· Visningar
767
Senast: Grazing
·
Samhälle Barnen har skolresor till Stockholm nu i slutet av terminen, 16 åringen har rätt mycket fri tid där de går runt själva och är såklart...
2
Svar
22
· Visningar
2 750
Senast: Mabuse
·
Samhälle För "hundrafemtielva" år sedan, innan jag omskolade mig, jobbade jag som bussförare i Sörmland, men dagliga körningar upp till...
2 3
Svar
52
· Visningar
2 480
Senast: MissFideli
·
Samhälle Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation: De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
6 065
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Atletix
  • Banta/slimma ner shettis?
  • Broddtramp

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp