Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

Status
Stängd för vidare inlägg.
Ja jag tror inte någon blir mindre orolig för att man säger att det är större risk att dö i bilolycka än terrordåd.

Jo, för en del personer fungerar det att föra ett resonemang kring olika typer av rädsla i deras liv, det vet jag av egen erfarenhet. Jag och en kompis skulle på ett stort evenemang strax efter dådet i Nice och hon var väldigt rädd för att det skulle kunna hända också där vi skulle. Vi pratade då ganska mycket om risker med allt vi gör i vardagen, den faktiska sannolikheten för att just vi ska vara just där något händer just då, syftet med terrordåd, konsekvenserna av våra val om hur vi vill leva etc. Hon var väldigt glad då att någon i hennes närhet kunde prata rationellt om detta med henne då, det gjorde henne lugnare enligt hennes egen utsago.

Jag trodde dessutom att den mesta terapi mot irrationell rädsla går ut på att lära sig att försöka tänka och bete sig rationellt i förhållande till sin rädsla. Jag har själv aldrig gått i terapi så jag vet inte, men jag har aldrig hört talas om att någon terapi går ut på att hellre bekräfta rädsla för något mindre sannolikt än att lära sig att försöka förhålla sig rationellt till den? Jag har svårt att tro att psykologer ger dig stöd i att det inte kan vara konstruktivt att behandla rädsla genom att prata om de faktiska förhållandena, men någon som har erfarenhet av terapi kan ge ett säkrare svar.
 
Är det inte så enkelt att eftersom det under kort tid inträffat flera terrorbrott med exakt samma händelseförlopp så är det skäligt att utgå från, och vidta säkerhetsåtgärder utifrån det, när exakt samma sak händer igen?

Efter händelserna i Frankrike och Tyskland, hade det varit rimligt att polisen tänkte, "nåja, den här gången är det nog bara en pressad man som försöker bli synlig"?

Händelserna på Västerlånggatan inträffade för övrigt också i en kontext av flera liknande händelser av "vansinnesdåd", mitt i en debatt om stängningen av mentalsjukhusen.

Jag tycker det är en smått absurd diskussion. Ett misstänkt terrorbrott inträffar. Mindre än en vecka senare är en man gripen, häktad och har erkänt. Då är kritiken att man nog inte borde ha utgått från att det var ett terrorbrott. Hur man än vänder sig har man ryggen bak?

Jag tycker inte heller att man ska överdriva risken att drabbas av terrorbrott. En del av det är att liknande händelser tas på yttersta allvar när de väl inträffar.

Sen förstår jag inte att resonemanget kring att reaktionerna, rapporteringen och "nationens samlande" skulle spä på och blåsa upp terrorismen som fenomen. Ponera att Stockholm och Sverige hade ryckt på axlarna åt detta, enbart gjort den där "objektivt motiverade" rapporteringen och alla hade tänkt. "Ja ja, det var ju inte så farligt, det händer ju mycket värre saker i världen".

Skulle terroristerna då tänka "aha! Här är det ingen poäng att terrorisera", eller skullle någon motiveras att skapa lite "värre" saker så att de man vill terrorisera faktiskt reagerar?

Sen betyder inte det att jag tycker att rapporteringen efter detta har varit perfekt. Framför allt inte när det gäller spekulationer i risk för fler terrorbrott osv.
Att få många olika dåd klassificerade som terrorbrott, är precis det som de som (verkligen?, planerat?) utför terrorbrott önskar sig.

Att ifrågasätta "är det verkligen terror", och minska uppmärksamheten till rimlig nivå (vad är rimlig nivå? filosofiska frågor) berorende på omständigheterne, är kanske långsiktigt bättre för att desarmera terror?
 
Nu har ni ju med emfas påtalat vad ni upplevt som fel, skruvat och överdrivet - men jag undrar hur händelseförloppet på fredagseftermiddagen/kvällen hade sett ut i ett tänkt alternativt universum, där @Petruska och/eller @sjoberga efteråt hade befunnits nöjda, där samhällets funktioner, media och medborgare hade fungerat så exemplariskt som det bara gått..?

Jag avstår här från att kommentera de nämna användarnas inlägg, de får svara för sig själv, men det jag skulle önska från media i ett akut skede är att hellre rulla samma inslag där det tydligt framgår vad som är bekräftat och ej bekräftat, än att börja hämta spekulationer från folk i sin iver att få fram nya inslag. Det ÄR svårt att få nya bekräftade uppgifter i det akuta skedet, låt då samma inslag gå igen och igen, tills det finns nya uppgifter att lämna. För dem som sitter klistrade framför skärmen kommer det vara tråkigt och enerverande ja, men det är bättre att hålla sig till vad som är känt än att låta chockade människor på stan, eller någon som varit med i ett stort terrordåd någon annanstans vid något annat tillfälle, spekulera i vad som kan ha hänt. Det gynnar ingen att piska upp stämningen i det akuta skedet.
 
Ett tecken på hur himla långt vi är här i Sverige från nationella trauman överhuvudtaget. Och hur lite drabbad man behöver vara för att se sig som offer.

Vatten på min kvarn, även om jag förstår att jag kommer att bli utskälld nu också.

Jag tänker att det är ett sundhetstecken att bli förfärad av det som har hänt även om skadeverkningarna lyckligtvis blev förhållandevis små. Givet att det är ett terrordåd så är det inte bara ett angrepp på de enskilda individer som direkt drabbades. Det är ett angrepp på demokrati och en liberal livsstil. Det är en allvarlig sak. Krigföring ser inte längre ut som det gjorde förr. Det är inte längre stater som slåss mot varandra. Istället karaktäriseras den moderna krigföringen av terrorangrepp och bekämpning av terror. Det är också en allvarlig sak att på nära håll få se hur bräcklig tryggheten kan vara och hur bräckligt ett samhälle kan vara. Det är nog en av de saker som skakade om många. Inställda t-banor och att få promenera två mil hem en fredagskväll är ingen allvarlig sak, men att få en inblick i hur lätt en hel stad kan upphöra att fungera är nog mer omskakande.

Yttermera visso, att många reagerar kraftigt och skakas om av en sådan här händelse säger också något om vad vi lever i för land. Vi lever i ett för de flesta människor tryggt och demokratiskt samhälle. Vi lever i det land som (har jag för mig) har haft fred längre än något annat land i världen. I det perspektivet tycker åtminstone inte jag att det är förvånande att människor chockas och blir rädda. Vi är - tack och lov - inte vana vid sådana här händelser. Jag skulle påstå att det är en bra sak att vara långt från nationella trauman. Det finns många som inget hellre skulle önska att bli omskakad av en sådan här händelse än att ha en vardag där dödsfall, svält, terrorattentat eller krig är vardag. Eller som en ugandisk vän till mig sa när jag beklagade hans brors tragiska bortgång (som inte hade något med terror att göra, men jag tycker ändå att det passar in här) "Don't be sorry. Everything is hard in Africa but dying".
 
Det är ju just det, det är ju inte som att man vandrar runt lite planlöst, man lämnar såklart inte perrongen eller busshållplatsen, för närsomhelst kan tåget eller bussen komma. Man vill ju hem, liksom.

Jag har inga telefonnummer i huvudet, så när mobilen är död kan jag inte ringa. Och dessutom använde jag och andra mobilen i första hand för att hålla mig a jour med transportmedlen och nyhetsläget. På slutet hade jag lyckats ta mig till Danderyds sjukhus, ett par mil hemifrån. Bussarna gick inte längre. Jag hittar inte hem till fots därifrån. Jag hade 6% kvar på mobilen. Följande alternativ fanns: 1) t-banan kom igång och jag kunde åka hem 2) jag skulle lyckas ta mig till jobbet en bit därifrån, därifrån kunde jag antingen cykla hem om avspärrningarna tillät, eller övernatta. 3) Jag kunde inte ta mig någonstans, då skulle maken behövt försökt rycka ut med bilen och hämta.

I det läget hjälper det att ha en mobil, för jag behövde kunna hålla koll på läget hela tiden, leta alternativa resvägar med okänd busslinjer, se hur det gick med avspärrningar, meddela hemma om jag behövde hämtas, leta info om när/om trafiken skulle komma igång, för att välja rätt alternativ: vänta, försöka ta mig hem, försöka ta mig till jobbet.

Det är ju för att det finns så många alternativa resvägar, och man är osäker på vilket kort man ska satsa på för att ta sig hem, som det blir svårt. Ska jag satsa på att gå iväg för att hitta en öppen restaurang (många affärer och restauranger stängde) och en toalett, eller är det bättre att försöka ta sig hemåt nu genast?

I nåt läge vill man ju hem också. Åtminstone jag ville hem, till min familj och mina barn. Jag tror inte det är en ovanlig reaktion när det händer något sånt här. Man är trött och less på att irra runt på stan och vill bara hem till sina nära.
Jag hade verkligen inte tänkt ge mig in i den här diskussionen om mobiler, stängd tunnelbana med mera, men jag blir helt konsternerad av det här snacket.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm med kranskommuner, det är bara 17-18 år sedan jag flyttade ut "på landet", och jag har jobbat i innerstan, bott i förort, och haft barn på dagis eller i skolan i förorten.

Att inte "hitta hem" till fots (eller låt oss kalla det med alternativt färdsätt som t.ex. cykel), tycker jag låter lite märkligt.
Jag skulle inte välja att gå till Åkersberga, eller till Jordbro, eller någan annan förort flertalet mil bort, men att ha cyklat/joggat/ kört bil i grannskapet, att ha valt alternativ väg på utflykter, att följa (ofta skjutsa) barnen till idrottsplatser eller andra aktiviteter, att ha åkt buss kors och tvär gör att man hittar till förorten i alla fall..
Utan karta.
Utan mobil.

Har folk blivit så beroende av mobiltelefoner så att man inte längre vet var man är i sinnevärlden utan att hålla den där prylen i handen?

Dessutom tar det mindre än en timme att gå från Sergels Torg till de ställen där det finns bussar som kör utanför tullarna.
Men jag antar att allt färre av dem som bor i Stockholmsområdet idag vet hur man går till t.ex. Gullmarsplan...
 
Det verkar som vi lägger olika innebörd i orden och har lite olika skalor. Ditt drabbade är nog mer "life as usual" för mig. Det kanske har en vidare betydelse för dispyterna i tråden än jag anat.

Hur är ditt vanliga liv, frågar jag mig då, var bor du så att det är terrordåd med döda varje dag? Och hur hinner du med, om ditt vanliga liv är att det tar dig fyra timmar av väntande och irrande varje gång du ska ta dig mellan hemmet och jobbet?
 
Hur är ditt vanliga liv, frågar jag mig då, var bor du så att det är terrordåd med döda varje dag? Och hur hinner du med, om ditt vanliga liv är att det tar dig fyra timmar av väntande och irrande varje gång du ska ta dig mellan hemmet och jobbet?

Jag tänkte egentligen inte lägga mig i era trätomål, men är det inte lite onödigt att missförstå med flit efter alla dessa sidor i denna tråd?
 
Jag hade verkligen inte tänkt ge mig in i den här diskussionen om mobiler, stängd tunnelbana med mera, men jag blir helt konsternerad av det här snacket.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm med kranskommuner, det är bara 17-18 år sedan jag flyttade ut "på landet", och jag har jobbat i innerstan, bott i förort, och haft barn på dagis eller i skolan i förorten.

Att inte "hitta hem" till fots (eller låt oss kalla det med alternativt färdsätt som t.ex. cykel), tycker jag låter lite märkligt.
Jag skulle inte välja att gå till Åkersberga, eller till Jordbro, eller någan annan förort flertalet mil bort, men att ha cyklat/joggat/ kört bil i grannskapet, att ha valt alternativ väg på utflykter, att följa (ofta skjutsa) barnen till idrottsplatser eller andra aktiviteter, att ha åkt buss kors och tvär gör att man hittar till förorten i alla fall..
Utan karta.
Utan mobil.

Har folk blivit så beroende av mobiltelefoner så att man inte längre vet var man är i sinnevärlden utan att hålla den där prylen i handen?

Dessutom tar det mindre än en timme att gå från Sergels Torg till de ställen där det finns bussar som kör utanför tullarna.
Men jag antar att allt färre av dem som bor i Stockholmsområdet idag vet hur man går till t.ex. Gullmarsplan...

Jag bor inte i Danderyd, så nä, jag hittar inte hem till fots från Danderyds sjukhus till söder om stan, där jag bor. Jag har aldrig haft anledning att promenera dit, jag åker buss, bil eller tunnelbana när jag någon gång är där. Enda vägen jag känner till är längs med motorvägen, och jag drar mig av begripliga skäl för att gå på motorvägen i mörker utan reflexer. Börjar man på centralen går det ju an att gå till andra delar av staden, men jag började långt ute i en kranskommun och skulle försöka ta mig till andra sidan stan genom innerstaden. Men tåg och bussar gick inte längre än till kranskommunerna, Solna station och Danderyd. Därifrån är det en bra bit kvar. Min plan var att ta mig med tvärgående buss till Danderyd och sedan därifrån med roslagsbuss till Teknis, och sedan innerstadsbuss därifrån (normalt hade jag åkt pendeltåg och sen tunnelbana, så bara att hitta en alternativ resväg där jag kunde åka buss hela vägen var inte helt enkelt). Teknis ligger långt från centralen, så jag tänkte att det borde gå. Men det stöp ju på att inga bussar gick längre än Danderyd.

Det var för övrigt samma sak för dem som skulle åt andra hållet, problemet är inte att man inte hittar till Teknis, Slussen eller Gullmarsplan, problemet var att om man tog sig dit så fanns det inga bussar där. De vände långt tidigare.

Är det konstigt för dig att man inte självklart tänker att jamen det är ju bara några mil, inte ska jag vänta och se om tunnelbanan kommer igång, utan jag börjar väl gå, med lite omvägar och felsteg så är jag säkert hemma vid midnatt? Jag har ju bara varit på väg hem sen kl 15 och hade normalt varit hemma klockan 16, nu vid åttasnåret är ett par mils promenad det jag väljer i första hand!

Dessutom är man trött och skärrad, man pratar med vänner och anhöriga som är oroliga, man vill hem, så alla smarta lösningar kommer man inte på.
 
Jag hade verkligen inte tänkt ge mig in i den här diskussionen om mobiler, stängd tunnelbana med mera, men jag blir helt konsternerad av det här snacket.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm med kranskommuner, det är bara 17-18 år sedan jag flyttade ut "på landet", och jag har jobbat i innerstan, bott i förort, och haft barn på dagis eller i skolan i förorten.

Att inte "hitta hem" till fots (eller låt oss kalla det med alternativt färdsätt som t.ex. cykel), tycker jag låter lite märkligt.
Jag skulle inte välja att gå till Åkersberga, eller till Jordbro, eller någan annan förort flertalet mil bort, men att ha cyklat/joggat/ kört bil i grannskapet, att ha valt alternativ väg på utflykter, att följa (ofta skjutsa) barnen till idrottsplatser eller andra aktiviteter, att ha åkt buss kors och tvär gör att man hittar till förorten i alla fall..
Utan karta.
Utan mobil.

Har folk blivit så beroende av mobiltelefoner så att man inte längre vet var man är i sinnevärlden utan att hålla den där prylen i handen?

Dessutom tar det mindre än en timme att gå från Sergels Torg till de ställen där det finns bussar som kör utanför tullarna.
Men jag antar att allt färre av dem som bor i Stockholmsområdet idag vet hur man går till t.ex. Gullmarsplan...
Nu är jag förvisso ganska ny i länet och har mestadels bott utanför stan men jag hittar inte alls utan GPS. Mitt lokalsinne är lika med noll och jag red nästan alltid vilse innan jag fick GPS i mobilen. Mina ridturer ute i nya miljöer brukade gå ut på att jag provade en väg och hästen hittade hem igen (underbara ponny). Att promenera till Gullmarsplan finns inte på min karta utan GPS.
 
Hur är ditt vanliga liv, frågar jag mig då, var bor du så att det är terrordåd med döda varje dag? Och hur hinner du med, om ditt vanliga liv är att det tar dig fyra timmar av väntande och irrande varje gång du ska ta dig mellan hemmet och jobbet?
Eller hur. Påminn mig om att aldrig flytta till landet utanför Linköping...
 
Dessutom är man trött och skärrad, man pratar med vänner och anhöriga som är oroliga, man vill hem, så alla smarta lösningar kommer man inte på.

Det är ju precis det som skiljer den här händelsen från när kollektivtrafiken brakar ihop t ex av snö. Då blir man irriterad över omaket och förseningen. (Om det inte är väldigt mycket snö, som Göteborg den 17 november -95. Hela stan drog igen pga massivt snöfall och det blev mysigt. Vi pratade med varann där vi pulsade runt i drivorna, det uppstod gemenskap i en helt extraordinär situation). Ett "normalt" snökaos orsakar ju däremot bara irritation.

Men i fredags, anledningen till att folk inte tog sig hem, det är naturligtvis en helt annan grej med det känslomässiga trycket att man inte vet hur det har gått med nära, kära och andra - och inte vet om attacken är över eller om det kommer mer, och isåfall var.
 
Hur är ditt vanliga liv, frågar jag mig då, var bor du så att det är terrordåd med döda varje dag? Och hur hinner du med, om ditt vanliga liv är att det tar dig fyra timmar av väntande och irrande varje gång du ska ta dig mellan hemmet och jobbet?

Oj, sker det terrordåd varje dag (både morgon och kväll) i Stockholm numer. Shit, då är jag dåligt informerad. Trist inställning till debatten.
 
Jag är lite lockad av att diskutera lokaltrafiken med dig men jag blir så provocerad av din attityd att jag låter bli.

Det är nog bäst att vi låter bli, i alla fall i den här tråden. Att jag har en tydlig åsikt och är personligen väl kalibrerad (dvs har reflekterat mycket) i ett ämne, betyder inte att jag diskvalificerar andra åsikter/inställningar som felaktiga. Jag förstår att det hela tiden tolkas på det sättet, vilket är frustrerande för mig. Jag tror den här tråden är bränd i det syftet, eftersom klyftan mellan att stödja hysterin (igen, mitt ord) och att ifrågasätta den är för djup.
 
Jag tycker inte om den här typen av elakheter.
Och jag förstår ju @sjoberga s resonemag till stor del.

Men Palme-mordet var väl ändå ett nationellt trauma. Faktiskt.
Och nog i mina ögon det enda hittills.
Anna Lindh är i närheten av det.

Och då är jag inte ens "såsse".
Jag tycker att Estonia 1994 och Tsunamin 2004 väl kvalificerar in som nationellt trauma.
Förmodligen också Ådalen 1931, men den händelsen börjar kanske blekna bort ur mannaminnet.

Jag tror dock inte att vi om 10 år kommer klassa in den här lastbilsattacken som ett sådant.
 
Oj, sker det terrordåd varje dag (både morgon och kväll) i Stockholm numer. Shit, då är jag dåligt informerad. Trist inställning till debatten.

Nej, det är ju just det, sånt händer inte till vardags i Stockholm. Fredagen var extraordinär, tycker jag. Life as usual, tycker du. Då undrar man ju var du bor, att du tycker en dag som i fredags är life as usual. Om terror är din vardag, var bor du då?
 
Jag skulle påstå att det är en bra sak att vara långt från nationella trauman.

Jag håller med. På något sätt tycker jag bara det vore bättre (som samhälle) om vi dessutom var medvetna om det och inte såg nationen som kraftigt hotad av en enskild händelse som den i fredags. Men samtidigt förstår jag många av reaktionerna, trots att de för mig personligen inte är rimliga.
 
Nej, det är ju just det, sånt händer inte till vardags i Stockholm. Fredagen var extraordinär, tycker jag. Life as usual, tycker du. Då undrar man ju var du bor, att du tycker en dag som i fredags är life as usual. Om terror är din vardag, var bor du då?

Jag pratade om det flera beskriver sig "drabbade" av, inställd kollektivtrafik. Jag skulle ju inte använda ordet "drabbade" utan istället "påverkade".

Var man på plats vid terrordådet eller direkt påverkad så var det inget nära "life as usual". Jag gör liksom den distinktionen.

Men jag tror klyftan är för djup för att vi ska komma vidare. Det hjälps säkert inte av att jag tycker att du raljerar och vill missförstå, kanske tycker du likadant men det är verkligen inte mitt syfte.
 
Jag tycker att Estonia 1994 och Tsunamin 2004 väl kvalificerar in som nationellt trauma.
Förmodligen också Ådalen 1931, men den händelsen börjar kanske blekna bort ur mannaminnet.

Jag tror dock inte att vi om 10 år kommer klassa in den här lastbilsattacken som ett sådant.

Jag tvekar på tsunamin med ett sånt epitet "nationell trauma", mest för att jag tycker att reaktionerna på den blev oerhört skeva - i nationalistisk anda - när det samtidigt dog enorma mängder medmänniskor av andra nationaliteter. Men jag ska inte deep-diva i det ämnet nu, för då blir det 30 sidor till med skit som träffat fläkten.
 
När nån tycker terrordåd och fyra timmars osäker resväg hem från jobbet är life as usual, då blir man ju nyfiken. Bor människan i Raqqa, eller vad?

Det är som sagt tolkning av vad den personen skrev. Jag utgick från att du missförstod med flit. Om du inte gjorde det, utan verkligen tror att han menar att han bor på en plats som Raqqa så tror jag faktiskt att det är lönlöst att du och @sjoberga ens diskuterar med varandra med, det är alltför låsta positioner för att det ska vara troligt att ni kan nå varandra inom detta århundrade.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Hästnyheter En ryttare och häst skadades när de i samband med en ridtur blev tvingade att väja in i en stenmur vid möte med en lastbil. Föraren...
Svar
6
· Visningar
767
Senast: Grazing
·
Samhälle Barnen har skolresor till Stockholm nu i slutet av terminen, 16 åringen har rätt mycket fri tid där de går runt själva och är såklart...
2
Svar
22
· Visningar
2 750
Senast: Mabuse
·
Samhälle För "hundrafemtielva" år sedan, innan jag omskolade mig, jobbade jag som bussförare i Sörmland, men dagliga körningar upp till...
2 3
Svar
52
· Visningar
2 480
Senast: MissFideli
·
Samhälle Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation: De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
6 065
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp