Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

[mandalaki]

"Trauma för hela staden", men inte normering?

Jag hade inte ens under galgen kommit på datumet, årtalet hade jag ungefär kunnat räkna ut eftersom min unge var liten och tre av våra släktingar var bland de döda, varav två barn.

Jag var lika främmande för traumat den gången, men undvek samtalsämnet eller pratade lite så där försiktigt som @Luff beskriver från sitt jobb.

Ok, ska vi alltså då börja skriva "hela staden utom Petruska" när vi pratar om något som drabbat Göteborg hårt? Vad gäller t ex brandkatastrofen så kan jag knappast veta vad t ex enskilde Kurt i Kålltorp kände. Ändå dristar jag mig till att påstå att hela stan sörjde.

Är allting någon säger "normerande"? Är allt som jag säger normerande? Det verkar vara ett nyckelord här.

 

[mandalaki]

Nej, men det var tydligen nån sorts problem att kungen och statsministern gör fel, men inte en eller två på buke. Jag kunde inte undgå att förvånas lite över det där. Liksom oväntat.

Att jag nämnde kungen och statsministern var för att jag sammanfattade det @sjoberga skrivit här:

Men det är som att man sparkar någon som redan ligger, en nation som är på väg att duka under med kung och statsminister som måste avbryta sina agendor för att tala till folket, personer som ligger sömnlösa, ej anhöriga människor som gråter på gatorna av att en enda galning gjort en hemsk sak som renderat i 4 döda västerlänningar.

Då skrev jag: Och jag håller alltså inte med om den historieskrivningen. Folk gör fel, polisen gör fel, medierna gör fel, statsministern och kungen gör fel. Det är bara en, möjligen två personer på Bukefalos som gör rätt.

Jag såg ingen anledning att utesluta statsministern och kungen. Men det verkar väldigt svårt att formulera sig tillräckligt tydligt här, det håller jag med om.

 

[mandalaki]

Men i tråden här så har många ansett det vara det enda rätta sättet att tycka och sörja- denna massorgshysteri, jag själv ser ingen skillnad mot denna tragik och den bussolycka som var nyss mer än att det fanns olika anledningar till skadorna och dödsfallen .
Och ex gasattacken i Syrien(gasattackerna), det sitter i skallen på ett helt annat sätt, med all respekt för anhöriga o döda i Stockholm, men i Syrien där kan man snacka nationellt trauma.

Jag har inte sett riktigt det du har sett. Däremot har jag sett flera som försvarat sättet att sörja tillsammans, när det blivit kraftigt ifrågasatt.

 

[Petruska]

Ok, ska vi alltså då börja skriva "hela staden utom Petruska" när vi pratar om något som drabbat Göteborg hårt? Vad gäller t ex brandkatastrofen så kan jag knappast veta vad t ex enskilde Kurt i Kålltorp kände. Ändå dristar jag mig till att påstå att hela stan sörjde.

Är allting någon säger "normerande"? Är allt som jag säger normerande? Det verkar vara ett nyckelord här.

Nej. Allt du säger är givetvis inte normerande. Men den här sortens situationer lämnar mycket tydligt utrymme för en begränsad typ av uttryck och berättelser.

Givetvis är vi många som inte minns datumet för spårvagnsolyckan. Givetvis är vi många som inte berättade för varandra hur hemskt det var med mera.

 

[Elementary]

Och när du skriver att terrorn funkar, så verkar ju det bland annat innebära att "vi" med våra reaktioner tillåter den att fungera?

Ja, "vi" gör denna händelse jättestor i hela Sverige enbart för att det klassas som terrordåd, och med det bevisar "vi" att terrordåd påverkar oss även om "vi" vill ge sken av att det inte gör det. Jag kan absolut förstå manifestationen på Sergels torg, jag kan förstå att det känns annorlunda i Stockholm än innan, jag kan förstå att man uttrycker det som att staden är i sorg och jag kan förstå att jättemånga blir berörda, påverkade och mår dåligt av detta. Men där slutar det för mig. Att göra en "större sak" av det i småstäder som min förtydligar bara vilken makt terrorism har.
För mig är det "bara" ännu ett vansinnesdåd.

 

[mandalaki]

Nej. Allt du säger är givetvis inte normerande. Men den här sortens situationer lämnar mycket tydligt utrymme för en begränsad typ av uttryck och berättelser.

Givetvis är vi många som inte minns datumet för spårvagnsolyckan. Givetvis är vi många som inte berättade för varandra hur hemskt det var med mera.

Men nu börjar jag bli rätt mätt på det här. Var har jag sagt att någon enda levande människa överhuvudtaget mer än jag minns datumet för spårvagnsolyckan?

 

[FannyN]

Oj vad jag skulle vilja krama om många här i tråden nu. Så kloka bukefalister och det blir så dumt. Så mycket prata runt och hit och dit och jag förstår verkligen och håller med flera på båda sätten. Det beror ju bara på från vilket håll en tittar.

 

[LadyCovergirl]

Rättelse: Fallet jag tänkte på där det rörde sig om terrorbrott genom mordbrand var riktat mot en moské eller något liknande, inte ett asylboende. Har inte tid att leta rätt på mer info om det nu, dock.

Det handlar om molotovcocktails inkastade i en muslimsk bönelokal i Malmö. Rättegången pågår. (Eller om den möjligen är nyligen avslutad.)

 

[mandalaki]

@FannyN Äh, ta det lugnt du, det är bara ännu en dag på Bukekontoret.

 

[Lena Furberg]

@FannyN Äh, ta det lugnt du, det är bara ännu en dag på Bukekontoret.

Och det är därför Buke är så unikt och så fantastiskt och så SPÄNNANDE!!

 

[Luff]

Nu är en kvinna i Ludvika "upprörd" för att bara hon ville lägga blommor på deras gågata som en hyllning till offren. Ett exempel på hur det kan bli konstigt. Medias rapportering, kvinnans eventuella upprördhet och alla måsten som sociala medier pådyvlar.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är uppenbart att folk reagerar annorlunda på terrordåd som känns nära. Jag kommer ihåg att vi hade tyst minut på min arbetsplats efter 11 September och jag kan inte minnas att jag varit med om en tyst minut för offer från någon annan terrorattack. Just det funderade jag mkt på- varför en tyst minut för 11 september men inte för andra dåd? Det blir en värdering som jag inte gillar.

Sen tycker jag det är uppenbart att terrordåd får folk att reagera annorlunda än en olycka eller det som klassas som "vansinnesdåd". Handlar det inte om att det då är någon som attackerar, det finns någon att beskylla. Tex vid vansinnesdådet i Gamla stan tyckte jag det mest kändes sorgligt då det handlat om sjuka personer. Sen har jag vid vissa tillfällen också känt ilska men då pga. vården då det har funnits dåd som begåtts av personer som nekats hjälp.

Sen har jag liksom @Petruska också tänkt på att det funnits drag av nationalism i tal, media etc. Och jag förstår att man kan känna sig tveksam till det.

Sen tror jag att lämna blommor, minnesstund etc handlar om folks bearbetning. Kanske handlar det inte bara om dådet utan om behov av att sörja rent allmänt och få ut känslor och sorg som är sparade i kropppen.Jag gick förbi Åhlens i eftermiddag och på något sätt kändes det skönt efteråt. Då var jag inte där när det hände även om jag hade en syster som var på väg att hamna mitt i det på Drottninggatan. Hon var på väg från jobbet och hade hon gått några minuter tidigare hade det varit troligt att hon varit på Drottninggatan när lastbilen kom.

Jag är en av dom som ofta säger att jag inte är rädd för terrordåd för det är tex större risk att bli skadad eller dödad på annat sätt. Och jag har funderat på varför jag säger så. Jag tror det är mitt sätt att se det. Att se tex till statistik är lugnande för mig. Men samtidigt har jag nu insett att det kanske är respektlöst att säga så till den som är orolig. För någon som är chockad, rädd etc blir antagligen inte lugnad av att jag säger vad statistiken säger.

Och jag ser att folk skriver att medierapporteringen inte står i proportion till dådet. Frågan är ju då i proportion till vad?. Nej inte i proportion till dödsfall. Men är det självklart att det är så vi ska bedöma det? Jag tror även att folks behov av medierapportering handlar om bearbetning.

 

[mandalaki]

Och det är därför Buke är så unikt och så fantastiskt och så SPÄNNANDE!!

Du tänker typ som en bal på slottet?

 

[stjarnhimmel]

Nu är en kvinna i Ludvika "upprörd" för att bara hon ville lägga blommor på deras gågata som en hyllning till offren. Ett exempel på hur det kan bli konstigt. Medias rapportering, kvinnans eventuella upprördhet och alla måsten som sociala medier pådyvlar.

Nja.... det handlar ju om henne. Hon vill sörja. Det är hennes sorg. Kanske handlar det inte bara om dådet utan om behov av att sörja rent allmänt.
Så frågan är om vi får använda det offentliga till vår sorg.

 

[Lena Furberg]

Du tänker typ som en bal på slottet?

Nåt åt det hållet!

 

[Luff]

Nja.... det handlar ju om henne. Hon vill sörja. Det är hennes sorg. Kanske handlar det inte bara om dådet utan om behov av att sörja rent allmänt.
Så frågan är om vi får använda det offentliga till vår sorg.

Jo men vi vet ju inte om hon verkligen är upprörd. Hon kanske bara sa något i förbifarten och sen blåser tidningen upp det.

 

[Kadi]

Ok, ska vi alltså då börja skriva "hela staden utom Petruska" när vi pratar om något som drabbat Göteborg hårt? Vad gäller t ex brandkatastrofen så kan jag knappast veta vad t ex enskilde Kurt i Kålltorp kände. Ändå dristar jag mig till att påstå att hela stan sörjde.

Är allting någon säger "normerande"? Är allt som jag säger normerande? Det verkar vara ett nyckelord här.

Brandkatastrofen och nyheterna kring det är verkligen en av de händelserna som etsats sig fast hos mig när de hände. Jag gick på gymnasiet på en skola utanför Göteborg och var väl ungefär i samma ålder som det drabbade. Det var verkligen sorg och förstämning på hela skolan och något vi pratade om länge (trots att jag inte kom igång kontakt med någon som kände någon omkommen eller skadad). Jag upplevde också att det var, om inte en nationell sorg, så i alla fall som att hela Göteborg sörjde.

 

[mandalaki]

Jo men vi vet ju inte om hon verkligen är upprörd. Hon kanske bara sa något i förbifarten och sen blåser tidningen upp det.

Men tror du seriöst att en tidning toppar (jag kollade Ludvikadelen på dt.se) med något en privatperson sagt i förbifarten och sen blåser upp det?

Jag blir deprimerad om du tror att det faktiskt går till så. Jag kan inte läsa artikeln eftersom den är inlåst. Men jag är övertygad om att den här personen är medveten om vad hon sa till tidningen.

 

[mandalaki]

Brandkatastrofen och nyheterna kring det är verkligen en av de händelserna som etsats sig hos mig när de hände. Jag gick på gymnasiet på en skola utanför Göteborg och var väl ungefär i samma ålder som det drabbade. Det var verkligen sorg och förstämning på hela skolan och något vi pratade om länge (trots att jag inte kom igång kontakt med någon som kände någon omkommen eller skadad). Jag upplevde också att det var, om inte en nationell sorg, så i alla fall som att hela Göteborg sörjde.

Ja, jag kommer också oerhört väl ihåg det. Från dagen efter då jag var ute på Backaplan till väldigt mycket som hände efteråt. Det var en massiv sorg.

 

[Lena Furberg]

Brandkatastrofen och nyheterna kring det är verkligen en av de händelserna som etsats sig fast hos mig när de hände. Jag gick på gymnasiet på en skola utanför Göteborg och var väl ungefär i samma ålder som det drabbade. Det var verkligen sorg och förstämning på hela skolan och något vi pratade om länge (trots att jag inte kom igång kontakt med någon som kände någon omkommen eller skadad). Jag upplevde också att det var, om inte en nationell sorg, så i alla fall som att hela Göteborg sörjde.

Jag bodde i England då och även där skrevs det mycket om tragedin, jag minns det mycket väl..............