Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

[mandalaki]

@Luff Jag kom åt tv-inslaget. Det verkar inte rimligt att hon pratar i över en minut "i förbifarten". Det verkar heller inte rimligt att hon inte förstår att hon står och blir filmad och pratar med en reporter.

http://play.mittmedia.se/video/mia-hedrade-terroroffren-besviken-pa-ludvikaborna

Visserligen tycker jag att saken som nyhet betraktad är bedövande ointressant, även för en liten lokaltidning. Men jag vänder mig mot att det skulle vara en uppblåst grej av någon som bara sa något i förbifarten.

Här i Göteborg fanns det för övrigt blommor och ljus på Götaplatsen häromdagen.

 

[Mabuse]

Nej, jag har inte påstått att du har sagt vare sig bu eller bä om polisens arbete. Det minns jag inte om du har. Men väldigt många har sagt att det var "fantastiskt" och rört delat bilder med blomsterbehängd polisbil. Jag har inte sett någon skriva "Men hörni, var det verkligen fantastiskt det där, vad bygger ni det på?".

(Att polisen gjorde det absolut enda vettiga, dvs måste stänga av som de gjorde, verkar väl rätt osannolikt? Det är väl sällan man står så helt utan alternativ i så komplexa situationer? Det där dådet i tunnelbanan i London, jag vill minnas att jag har läst att några få stationer stängdes av då, tex.)

Inte vet jag, men jag kan tänka mig att det fanns två anledningar till att de stängde av allt: 1) Säkerhetsskäl, man visste inte om fler saker skulle hända. 2) Göra det lättare att få tag på gärningsmannen. Hade de inte stängt av tunnelbanan så snabbt hade det ju varit mycket svårare att få tag på honom, för det första han gjorde var att springa ner till tunnelbanan och försöka ta den därifrån. Så de kunde följa honom på övervakningskamerorna när han sprang igenom T-centralen eftersom det inte fanns några tåg att ta. Att han sen tog Arlanda Express borde inte ha varit någon högoddsare, för det var den enda spårtrafik som fortfarande gick från centralen. När man fryser hela kollektivtrafiken så får ju även gärningsmannen svårt att försvinna snabbt om han inte hade en flyktbil redo. I London var det självmordsbombare, det fanns inga gärningsmän att jaga. Här visste man att görningsmannen var på fri fot. Där har man ju uppenbarligen lärt sig en del sen Palmemordet t ex, där man spärrade av väldigt lite och väldigt sent, och följaktligen inte fick tag på nån.

Jag tror det är svårt för den som bor i en annan del av landet att kanske riktigt förstå hur många människor som är i rörelse i Stockholm en fredag kl 16. Så det är ju inte bara några stycken på Drottninggatan som påverkas, hela staden frös, och en stor del av staden var i rörelse just då. Klart man berörs, det blir en stor händelse som påverkar många.

 

[mandalaki]

@Mabuse om man dessutom lägger till att de åkte på ett - flera - larm utan att ha någon som helst överblick när de kom fram, de visste inte om det fanns en sprängladdning i bilen, om de jagade en eller flera personer, om det låg beväpnade män och väntade på att börja skjuta, de visste inte åt vilket håll de borde dirigera dödsförskräckt allmänhet för att inte skicka dem i famnen på något ännu värre - så får man väl ändå tro att de fattade bästa möjliga beslut utifrån den information de hade? Det handlar om ju om livsviktiga, blixtsnabba beslut där ett felbeslut kan bli förödande.

Och med tanke på hur det sedan utvecklades så verkar det väl som att de inte fattade sådär väldigt felaktiga beslut.

Om utvärderingen av den här insatsen senare skulle visa att det värsta fel polisen begick var att de stängde av tunnelbana och tågtrafik - då skulle i alla fall jag bli rätt nöjd.

 

[Mabuse]

I det jag citerade av Athena Farrokhzad skriver hon bland annat: "jag vill skriva leve alla impulser till solidaritet, men detta undantagstillståndsbeteende ställer medvetet eller omedvetet upp på beskrivningen att just detta är ett undantagstillstånd, en anomali som måste mobilisera vår solidaritet, till skillnad från annat våld mot andra kroppar, som bara får pågå, som ingen öppnar sin dörr för, jag vill skriva att det inte var åtta år sedan det senaste terrorattentatet, jag vill skriva kommer ni ihåg Ahmed Hassan som dödades i en svärdattack i Trollhättan".

Ungefär det illustrerar väl rätt väl vad jag tänker om det nationalistiska och om självgodheten osv.

Där finns också en annan underbar formulering om "medelklassens förmåga att installera sig själv som alltings subjekt" som också känns som en rätt bra bild av saker, tycker jag.

Alltså, det här skrämmer mig verkligen.

Jag tänker att du kanske inte alls förstår vilken betydelse just den här platsen har för en Stockholmare. Det är liksom precis i Stockholms hjärta, alla som bor här har varit där massor av gånger, många passerar centralen dagligen. Alla kan genast se framför sig exakt hur det måste sett ut, för man vet hur mycket folk som går på Drottninggatan, vilka som brukar vara där en fredageftermiddag, hur folk brukar stämma träff och stå och vänta på varandra just precis på de kvadratmetrar där lastbilen kraschade in i Åhléns. Det gör ju allt otroligt mycket närmare. Jag tror otroligt många stockholmare fick känslan "Det hade kunnat vara jag som var där, jag passerar där ofta.". Den känslan får man inte på samma sätt när något händer i en lägenhet eller i en förort (vare sig det är Djursholm eller Tensta) där de flesta aldrig satt sin fot.

Det har ju också funnits en känsla av att "Snart händer det här, bara en tidsfråga", och nu när det hände, så blir reaktionen därefter, att nu är mardrömmen sann, det är Stockholms tur. Och så några skräckslagna timmar när man undrar "Hur såg det ut när terrorn kom till oss?". Så det är ju lika mycket dådet i sig som känslan av att vara under attack. Hade det varit en brand pga elfel i Åhléns som ställt till samma skada, så hade det inte blivit samma reaktion. Men det var liksom den där känslan av att nu har terrorn kommit till stan, vad händer?

Jag stod ute på en pendeltågsstation, och bara känslan när man väntar på tåget, det kommer inget tåg, det kommer ingen information, man går in på SL-appen och ser att hela tunnelbanan, alla pendeltåg, allt står still - sånt gör de inte såvida det inte hänt ngt allvarligt. Och sen när vänner börjar höra av sig och man inser att det är worst case scenario, det är ett terrordåd i centrala Stockholm.

 

[Mabuse]

@Mabuse om man dessutom lägger till att de åkte på ett - flera - larm utan att ha någon som helst överblick när de kom fram, de visste inte om det fanns en sprängladdning i bilen, om de jagade en eller flera personer, om det låg beväpnade män och väntade på att börja skjuta, de visste inte åt vilket håll de borde dirigera dödsförskräckt allmänhet för att inte skicka dem i famnen på något ännu värre - så får man väl ändå tro att de fattade bästa möjliga beslut utifrån den information de hade? Det handlar om ju om livsviktiga, blixtsnabba beslut där ett felbeslut kan bli förödande.

Och med tanke på hur det sedan utvecklades så verkar det väl som att de inte fattade sådär väldigt felaktiga beslut.

Om utvärderingen av den här insatsen senare skulle visa att det värsta fel polisen begick var att de stängde av tunnelbana och tågtrafik - då skulle i alla fall jag bli rätt nöjd.

Det var väl inte ens ett fel? Visst, det blev kaos, men fyra timmars väntan (jag var en av dem som inte kunde ta mig hem pga stoppet, rena turen att maken råkade vara på rätt sida stan, annars hade ingen av oss kunnat hämta barnen - en stor eloge till personalen på skolor och förskolor som höll öppet tills alla föräldrar hade kommit, de fick ju också ett offentligt tack av finansborgarrådet sen) var lätt värt det för att få fast gärningsmannen så snabbt, tycker jag. Jag tycker de jobbade extremt snabbt, de fick fram foton att gå ut med inom några timmar, och gärningsmannen själv ytterligare några timmar senare. Jag tror det främst är det man är tacksam för, att under allt kaos och alla människor som sprang omkring lyckades man fortare än kvickt samtidigt hålla huvudet kallt och dra igång en spaning som genast gav resultat. Plus att poliserna gick man ur huse för att försöka säkra upp staden. När det gällde var polisen där och gjorde det de skulle. Sen kanske de agerade lite mer med panik än vad som var strikt nödvändigt, men det var som jag förstår det en svår balans mellan att å ena sidan få folk i avslappnat fredagsmode att fatta att det är allvar, utrym centrala Stockholm!, och ändå inte skrämma slag på andra som redan hade fattat vad som hänt.

 

[mackan]

" Knapplån "
Nu har jag inte hängt med i tråden sen igår kväll och försökt läsa ikapp . Jag kanske totalt missat ngt men känner mig lite förundrad . @Petruska och @sjoberga senaste otal sidor handlar nu om att ni känner er förorättade/blivit trampade på av majoriteten i denna tråd osv och Petruska drar in sina egna livserfarenheter av att Behandlas som icke normativ Pga sin sexuella orientering osv

Jag tycker det blir otroligt märkligt ?
I mina ögon är diskussionen i denna tråd högst sansad. Ni har varken blivit spottade på, idiotförklarade eller bemötta på okonstruktivt sätt ! Jag ansåg i ett inlägg att Sjöberga var dryg - det står jag för. Sjöberga bemötte det hela på ett högst sansat sätt och mer var det inte med det.

Men nu är alltså fokus på hur ni blivit bemötta utifrån era åsikter i frågorna och hur ledsna/arga/kränkta osv ni är utifrån det ?
Snacka om "tomgångsrapportering" och märklig vridning av ett ämne om man samtidigt anser att majoriteten av folk - sörjande, politiker, poliser etc, har fel fokus/borde ha bättre sans/vett/intellekt att reagera på ett annat sätt som ni anser att de borde

Jag tycker ni lyfter en massa relevanta reflektioner ska tilläggas för övrigt . Däremot så gick Sjöberga på som en ångvält (eller en skenande lastbil) igårkväll i fråga om hur denne formulerade sina många inlägg , och Petruska var oerhört svår att följa vad som egentligen var budskapet snarare än lite svårbegripliga "stickspår" utifrån debatten.

 

[Mabuse]

@Mabuse om man dessutom lägger till att de åkte på ett - flera - larm utan att ha någon som helst överblick när de kom fram, de visste inte om det fanns en sprängladdning i bilen, om de jagade en eller flera personer, om det låg beväpnade män och väntade på att börja skjuta, de visste inte åt vilket håll de borde dirigera dödsförskräckt allmänhet för att inte skicka dem i famnen på något ännu värre - så får man väl ändå tro att de fattade bästa möjliga beslut utifrån den information de hade? Det handlar om ju om livsviktiga, blixtsnabba beslut där ett felbeslut kan bli förödande.

Och med tanke på hur det sedan utvecklades så verkar det väl som att de inte fattade sådär väldigt felaktiga beslut.

Om utvärderingen av den här insatsen senare skulle visa att det värsta fel polisen begick var att de stängde av tunnelbana och tågtrafik - då skulle i alla fall jag bli rätt nöjd.

Att utrymma centrala Stockholm en fredag kl 16, mitt i absoluta rusningstrafiken, samtidigt som all kollektivtrafik står stilla, det är definitivt en utmaning. Folk har ju liksom ingenstans att ta vägen, de kan inte levitera hem.

 

[mandalaki]

Det var väl inte ens ett fel? Visst, det blev kaos, men fyra timmars väntan (jag var en av dem som inte kunde ta mig hem pga stoppet, rena turen att maken råkade vara på rätt sida stan, annars hade ingen av oss kunnat hämta barnen - en stor eloge till personalen på skolor och förskolor som höll öppet tills alla föräldrar hade kommit, de fick ju också ett offentligt tack av finansborgarrådet sen) var lätt värt det för att få fast gärningsmannen så snabbt, tycker jag. Jag tycker de jobbade extremt snabbt, de fick fram foton att gå ut med inom några timmar, och gärningsmannen själv ytterligare några timmar senare. Jag tror det främst är det man är tacksam för, att under allt kaos och alla människor som sprang omkring lyckades man fortare än kvickt samtidigt hålla huvudet kallt och dra igång en spaning som genast gav resultat. Plus att poliserna gick man ur huse för att försöka säkra upp staden. När det gällde var polisen där och gjorde det de skulle. Sen kanske de agerade lite mer med panik än vad som var strikt nödvändigt, men det var som jag förstår det en svår balans mellan att å ena sidan få folk i avslappnat fredagsmode att fatta att det är allvar, utrym centrala Stockholm!, och ändå inte skrämma slag på andra som redan hade fattat vad som hänt.

Nej, jag tycker inte att det var fel.

 

[prallan]

Jag kan absolut se det @Petruska och @sjoberga menar, om jag har förstått dem rätt och håller delvis med. Det var som det var nyhetstorka så nu ska media dra ut på det i oändlighet. Vilket inte diskuteras alls om tex en flyktingförläggning bränns ner. I hear you, men de känslor jag fick, bara kom. Jag vill inte bli skuldbelagd för det, det är mänskligt.

 

[dobbis]

Jag skulle vara glad om polisen ägnade ens en tiondel av kraften åt att få fast de terrorister som förstör asylboenden, som de lägger på att jaga andra terrorister.

Många av asylboendena har ju faktiskt förstörts av dom "terroristerna" som bor i dom.

 

[TygerTyger]

Vad @Mabuse skriver om att det hade kunnat vara en själv det gällde kan säkert förklara en del av de starka reaktionerna. Sen tror jag även att gammal hederlig selection bias spelar in. De (vi) som inte har några vidare starka känslor kring händelsen märks helt enkelt inte - dels för att vi inte har något behov av att diskutera den och dels för att vi, precis som @Petruska, har uppfattat att man blir ganska obekväm om man ifrågasätter andras starka känslouttryck. Jag brukar promenera längs med den sektionen av Drottninggatan flera gånger i veckan och jobbar något kvarter därifrån. Jag var inte i närheten när det hände men blev nervös av att följa händelseförloppet via mejlutskick från HR till hela kontoret och att läsa hur några Facebookvänner efterlyste andra som inte hade hunnit markera sig säkra. Så snart det stod klart att alla jag känner var säkra, att rapporterna om skottlossning på andra platser visat sig falska och att det därmed verkade röra sig om "en ensam galning" och ett fåtal offer så släppte det. Men det får man uppenbarligen inte säga i den här staden.

 

[Mabuse]

Nej, det finns ju en anledning till att i alla fall jag i stort sett aldrig har tagit risken att diskutera den här typen av händelser förut. Eller ja, det visar sig att den anledning som har avhållit i alla fall mig, i högsta grad är levande. Även i relation till buke, har jag tänkt på det här förut, men undvikit de trådarna av ren självbevarelsedrift.

Hemma pratade vi om detta över frukost idag. Partner och jag har liknande tankegångar, men det hela skaver värre i mig, verkar det som. Jag försökte jämföra med andra händelser som berör väldigt många, till exempel stora nationella framgångar i idrott eller att viktiga fotbollsmatcher äger rum här i Göteborg. Även då ser vi ju stora massor av människor i kör uttrycka likartade känslor. Jag är sällan med då, för jag är inte så intresserad av sport, men det skaver inte alls för mig. (Jag kan bli irriterad av en bilkö utanför Ullevi eller så, men det är ju något annat.)

Massuttrycken kring de här "nationella traumana", däremot, skaver rätt mycket. Jag ser en massa politiska/ideologiska kopplingar som skrämmer mig, bland annat. Alltså sådant som jag ser som problematiskt på ett sätt som glad yra över en seger i fotboll inte är. Det är helt legitimt och ok att inte bry sig om fotboll, även om man framstår som lite tråkig. Att känna sig främmande för "nationens trauman" är uppenbarligen inte helt legitimt.

Jag har respekt för att du känner det du gör. Men som stockholmare så ser dina inlägg otroligt lomhörda ut. Som att du inte kan förstå att man blir påverkad när någon attackerar staden där man bor. Nån slog mot oss, och vi reste oss och slog tillbaka, tillsammans. Och det där "oss" är då alltså alla som bor i Stockholm. Som då är mångkulturellt, gränsen är inte mellan vi och dom etniskt, gränsen är mellan vi som vill leva i fred (inklusive de som flytt undan krig för att vara här) och de som vill ha väpnad konflikt.

Naturligtvis är detta känsloladdat och normativt och allt möjligt, det är en känslomässig och kollektiv reaktion. Det är som en fråga som får ett kollektivt svar.

Det är därför också som det varit så mycket prat om de där lejonen, de är för en stockholmare en välkänd och hemvan symbol för staden, de står överallt.

Jag har läst en del krönikor, bl a i New York Times, där man också lyfter fram en annan aspekt, nämligen att sådana här terrorattacker är en del av storstadslivet i Europa nu, och när turen kommer till dig, då visar det sig i reaktionen vem man är. När det kommer till kritan, springer alla till SD då? Också av den anledningen tror jag det är viktigt för väldigt många att särskilt lyfta fram solidaritet, medmänsklighet och kärlek i reaktionerna, för att man tycker att reaktionen på dådet säger något om vem man är, och vem man vill vara. Man vill inte vara Brexit och Trump och Le Pen, man vill vara Merkel och Obama och Jens Stoltenberg när terrorn kommer, så att säga.

 

[Mabuse]

Jag kan absolut se det @Petruska och @sjoberga menar, om jag har förstått dem rätt och håller delvis med. Det var som det var nyhetstorka så nu ska media dra ut på det i oändlighet. Vilket inte diskuteras alls om tex en flyktingförläggning bränns ner. I hear you, men de känslor jag fick, bara kom. Jag vill inte bli skuldbelagd för det, det är mänskligt.

Alltså, jag tror man ska ta med i beräkningarna att nyhetsredaktionerna sitter i Stockholm. Är man stockholmare har detta definitivt varit top of mind sen det hände. Det torde återspeglas i redaktionernas värdering av nyheterna. Dagarna efteråt var artiklarna om dådet ungefär det enda jag läste i tidningarna.

 

[Mabuse]

Men det får man uppenbarligen inte säga i den här staden.

Nej, precis, för då blir det gatlopp och offentlig avrättning!

Skämt åsido, klart man får. Tror det var väldigt olika hur man berördes såklart, men man ska nog ha respekt för dem som faktiskt berördes, även om man själv inte gjorde det. Det går ju att förstå hur man kunde bli berörd, även om man själv inte blev det.

 

[mackan]

@prallan fast vad menar du med nyhetstorka ?
Världsläget är extremt ansträngt och det finns hur mycket som helst att rapportera om vilket också görs och har varit fokus både före och efter detta .

Om man förlitar sig till kvällspressen som en källa för rapportering /media så ja - det har som påtalats tidigare många gånger i tråden varit mycket sensationsjournslistik - precis som det alltid är i dessa medier när något större händer under dessa dagar.

Om man slänger ett öga nu i skrivande stund på kvällspressens fokus så ligger världsnyheter och även en ny Lokal större olycka högst . Den ena av kvällsblaskorna har terrordådet fortfarande rätt sensationsjournalistiskt lite snabbare längre ner i flödet, den andra har inte det . Även detta är helt i linje med resp kvällspress "profil" .

Övriga nyhetskanaler fokuserar på det riktigt stora - att USA precis bombat Afghanistan med en helt "unik" bomb, och världsläget med Syrien, Nordkorea osv.

 

[prallan]

Alltså, jag tror man ska ta med i beräkningarna att nyhetsredaktionerna sitter i Stockholm. Är man stockholmare har detta definitivt varit top of mind sen det hände. Det torde återspeglas i redaktionernas värdering av nyheterna. Dagarna efteråt var artiklarna om dådet ungefär det enda jag läste i tidningarna.

Men, jag är Stockholmare, och det har varit min top of mind oxå.

 

[Petruska]

Jag tänker att du kanske inte alls förstår vilken betydelse just den här platsen har för en Stockholmare. Det är liksom precis i Stockholms hjärta, alla som bor här har varit där massor av gånger, många passerar centralen dagligen. Alla kan genast se framför sig exakt hur det måste sett ut, för man vet hur mycket folk som går på Drottninggatan, vilka som brukar vara där en fredageftermiddag, hur folk brukar stämma träff och stå och vänta på varandra just precis på de kvadratmetrar där lastbilen kraschade in i Åhléns. Det gör ju allt otroligt mycket närmare. Jag tror otroligt många stockholmare fick känslan "Det hade kunnat vara jag som var där, jag passerar där ofta.". Den känslan får man inte på samma sätt när något händer i en lägenhet eller i en förort (vare sig det är Djursholm eller Tensta) där de flesta aldrig satt sin fot.

Det har ju också funnits en känsla av att "Snart händer det här, bara en tidsfråga", och nu när det hände, så blir reaktionen därefter, att nu är mardrömmen sann, det är Stockholms tur. Och så några skräckslagna timmar när man undrar "Hur såg det ut när terrorn kom till oss?". Så det är ju lika mycket dådet i sig som känslan av att vara under attack. Hade det varit en brand pga elfel i Åhléns som ställt till samma skada, så hade det inte blivit samma reaktion. Men det var liksom den där känslan av att nu har terrorn kommit till stan, vad händer?

Jag stod ute på en pendeltågsstation, och bara känslan när man väntar på tåget, det kommer inget tåg, det kommer ingen information, man går in på SL-appen och ser att hela tunnelbanan, alla pendeltåg, allt står still - sånt gör de inte såvida det inte hänt ngt allvarligt. Och sen när vänner börjar höra av sig och man inser att det är worst case scenario, det är ett terrordåd i centrala Stockholm.

Vid de två, tre av de senaste decenniernas likartade händelser där jag har varit direkt, personligt berörd har jag ändå haft samma känsla för det kollektiva emotionella trycket som jag har nu.

 

[prallan]

@prallan fast vad menar du med nyhetstorka ?
Världsläget är extremt ansträngt och det finns hur mycket som helst att rapportera om vilket också görs och har varit fokus både före och efter detta .
Om man förlitar sig till kvällspressen som en källa för rapportering /media så ja - det har som påtalats tidigare många gånger i tråden varit mycket sensationsjournslistik - precis som det alltid är i dessa medier när något större händer under dessa dagar.
Om man slänger ett öga nu i skrivande stund på kvällspressens fokus så ligger världsnyheter och även en ny Lokal större olycka högst . Den ena av kvällsblaskorna har terrordådet fortfarande rätt sensationsjournalistiskt lite snabbare längre ner i flödet, den andra har inte det . Även detta är helt i linje med resp kvällspress "profil" .

Övriga nyhetskanaler fokuserar på det riktigt stora - att USA bombar Afghanistan och världsläget med Syrien, Nordkorea osv.

Läs igen vad jag skrev, "Det var som det var nyhetstorka ". Missförstå mig rätt. Jag kanske skulle ha haft ett Om med, Det var som OM det var nyhetstorka.

 

[Mabuse]

Vid de två, tre av de senaste decenniernas likartade händelser där jag har varit direkt, personligt berörd har jag ändå haft samma känsla för det kollektiva emotionella trycket som jag har nu.

Då låter det som att du har en särskild känslighet för just sånt emotionellt tryck? Och det kan man såklart ha, baserat på tidigare erfarenheter etc. Men det innebär ju inte nödvändigtvis att det är fel på andra som inte har den känsligheten.

Jag tänker att det kanske också beror lite på vilken relation man har till normer - upplever man dem som kvävande och destruktiva, så väcker det förstås ett obehag varje gång en norm framträder tydligt.

Jag tänker mer att normer är som luften vi andas, hela samhället är ett enda komplext normsystem, och tur är väl det, för det är normerna och de sociala strukturerna som gör samhället möjligt. Och jag är glad att vi kan leva i ett samhälle. Sen finns det såklart lägen när normer är destruktiva och borde se annorlunda ut, men normer i sig är inte obehagliga i mitt tycke.

 

[Petruska]

Vad @Mabuse skriver om att det hade kunnat vara en själv det gällde kan säkert förklara en del av de starka reaktionerna. Sen tror jag även att gammal hederlig selection bias spelar in. De (vi) som inte har några vidare starka känslor kring händelsen märks helt enkelt inte - dels för att vi inte har något behov av att diskutera den och dels för att vi, precis som @Petruska, har uppfattat att man blir ganska obekväm om man ifrågasätter andras starka känslouttryck. Jag brukar promenera längs med den sektionen av Drottninggatan flera gånger i veckan och jobbar något kvarter därifrån. Jag var inte i närheten när det hände men blev nervös av att följa händelseförloppet via mejlutskick från HR till hela kontoret och att läsa hur några Facebookvänner efterlyste andra som inte hade hunnit markera sig säkra. Så snart det stod klart att alla jag känner var säkra, att rapporterna om skottlossning på andra platser visat sig falska och att det därmed verkade röra sig om "en ensam galning" och ett fåtal offer så släppte det. Men det får man uppenbarligen inte säga i den här staden.

Ja, jag tänker på det som att endast en sorts berättelse kan göra sig hörd. Det du skriver om hur obekvämt det är att försöka berätta en annan berättelse illustreras ju av tråden.