Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

[mandalaki]

Mina invändningar rör inte i första hand hur rätten benämner det. Det är värst vad jag har börjat skriva uselt på sistone.

Det verkar snarare vara jag som börjat skriva uselt. Jag kan inte komma på att jag någonstans formulerat att kungen och statsministern skulle vara omöjliga att kritisera.

Misstänkt terrordåd, uppfattar jag som just att man skriver terror. Misstänkt blir ju närmast lite förvirrande, eftersom det knappast rådde tvivel om huruvida brottet hade begåtts. Jag studsade över formuleringen av båda skälen, både terror och misstänkt.

Ja alltså, om du tappar ett ord samt slutledet av ett annat, då blir det förstås svårbegripligt.

 

[mandalaki]

Jag är på riktigt ordentligt skakad, mycket svartsynt, ganska cynisk, mycket arg, mycket ledsen. Mycket pressad. Mycket ensam. Efter misstaget att skriva i den här tråden.

Det kanske visar att olika människor blir skakade av olika saker?

 

[Breaktown]

Uttryck som;
-Jag vågade knappt säga något, är jag konstig som tycker bussolyckan var lika tragisk?

Tror inte att det finns en enda en i det här landet som inte tycker bussolyckan var lika tragisk. Däremot är det ju inte så konstigt att reaktionerna blir annorlunda eftersom orsakerna skiljer sig rätt rejält..

 

[Tassetass]

I Sverige har vi inte haft många fällande domar i terroristrättegångar. När vi antog lagen innebar det högre beviskrav för att det skulle klassas som terroristbrott. Det är mycket som ska stämma exat in, säger Magnus Ranstorp.

http://www.metro.se/artikel/experterna-då-räknas-det-som-terrorism-xr

Nej, jag vet. Men att man frias från anklagelserna om terrorbrott innebär inte att man frias från ansvar för gärningen.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är på riktigt ordentligt skakad, mycket svartsynt, ganska cynisk, mycket arg, mycket ledsen. Mycket pressad. Mycket ensam. Efter misstaget att skriva i den här tråden

Så det är rimligt att du reagerar så på att inte få medhåll i en tråd men orimligt att människor blev rädda och ledsna av ett terrordåd?

Du börjar låta som dom säger "men det får man väl inte säga i det här jävla landet" så fort de inte får medhåll. Ingen har hotat dig, ingen har attackerat dig. Du möter bara lugna motargument i en diskussion på nätet. Jag är rätt chockad att det enda som krävs för att skrämma dig är att en del bukefalister sansat argumenterar emot dig.

 

[mandalaki]

@Luff Hakar på om det där med bussolyckan ... Självklart är den lika tragisk. Men jag tror att en av orsakerna om man reagerar olika på en terrorattack och bussolyckan tror jag är vilken "igenkänning" det väcker. Vi kör ute på vägarna hela tiden, det är så vardagligt att vi inte tänker oss in i att sitta i en dubbeldäckarbuss som går av vägen och välter. Det är dessutom en trafikolycka och sådana händer runtom oss hela tiden, gudskelov sällan med lika ofattbart tragisk utgång som den här.

Men att gå på Drottninggatan i Stockholm och fredagsshoppa är lätt att leva sig in i. Det är lätt att föreställa sig att vara där när den där satans lastbilen kommer i så hög fart, det tar åtminstone mig på djupet. Det är så obönhörligt, de som inte kom undan kom verkligen inte undan. Och det är ingen olycka, det görs med vett och vilja, med avsikt.

En olycka som nämndes tidigare och som faktiskt var traumatisk var spårvagnsolyckan i Gbg. Den ja, tänkte jag, 12 mars -92. Datumet kom automatiskt. Den var ett fasansfullt trauma för staden. Alla åker spårvagn, spårvagn liksom ÄR Göteborg, det var oerhört lätt att leva sig in i det fruktansvärda att bli mosad av en spårvagn som kom i 100 knyck i nedförsbacke. Det var fruktansvärt, jag vågar säga att hela stan sörjde.

Jag vet inte vad jag vill säga riktigt, mer än att det nog oftast finns förklaringar till varför reaktionerna på olika händelser varierar, förklaringar som inte har med polisers och massmedias "uppblåsning" att göra.

 

[ginnies]

.

Jag är på riktigt ordentligt skakad, mycket svartsynt, ganska cynisk, mycket arg, mycket ledsen. Mycket pressad. Mycket ensam. Efter misstaget att skriva i den här tråden.

@sjoberga skrev att hen inte hade vågat. Hen fick genast på tafsen för det. Det är ju helt ofarligt. Hen är bara sjåpig. Att man är rädd betyder inte att något är farligt. Jag håller med om det - rädsla och farlighet matchar inte alltid varandra. I det här fallet visar det sig att farligheten överträffar min rädsla. Farligheten är större än rädslan trodde.

Det var jag som skrev att jag tänkt precis samma som @sjoberga , men inget skrivit- innan, det berodde inte på att jag inte vågade utan att jag helt enkelt innan förstod att det skulle vara svårt att formulera sig PK då jag misstänkte att tråden och ämnet var heligt och att det syntes klart och tydligt i de flesta av inläggen, vad som ansågs rätt att tycka.


Jag tycker både du och @sjoberga uttrycker det väldigt bra, om det nu hjälper dig något.

 

[ginnies]

@Luff . Det är dessutom en trafikolycka och sådana händer runtom oss hela tiden, gudskelov sällan med lika ofattbart tragisk utgång som den här.

.

Det beror såklart hur man räknar men jag är då mycket mer rädd för rattonyktra i trafiken än som här en ensam dåligt planerande terrorist, döda per år av fyllisar: ca 75 st och skadade ca 1000 st är väl synnerligen tragisk utgång.

 

[Lena Furberg]

Jag undrar om det som bl.a. @Petruska och @sjoberga diskuterar, handlar om en ren betraktelse av sakers tillstånd, dvs att man lagt märke till en företeelse och gärna vill visa på den? För eftertanke kanske?

Eller om meningen är att vi ska försöka ändra på vårt sätt att reagera inför exempelvis tragedier i vår "närhet"? För det tror jag, kanske, inte är möjligt. Somligt som, vid närmare analys, låter logiskt går ändå emot våra mänskliga reaktioner och skulle förmodligen inte gå att ändra på djupet. Jag tror att mycket av det som ni pekar på, säkerligen är logiskt, men så djupt rotat i vårt mänskliga sätt att reagera att det knappast går att förändra speciellt mycket.

Däremot är det säkert värt att fundera kring!

 

[Elementary]

Som före detta stockholmare kan jag verkligen inte minnas att det blev lika stora reaktioner på vansinnesfärden genom Gamla Stan som denna händelse. Inte ens i närheten. Inga manifestationer, inga blomhav, ingen "nationell sorg" på långa vägar. Och då var jag alltså på Västerlånggatan flera gånger i månaden.
Nästan exakt samma antal skadade, men "bara" två dog den gången. Samma tid på dygnet, en lördag istället för en fredag. Samma hastighet men personbil istället för lastbil, men Västerlånggatan är också extremt mycket smalare. Färden slutade även den gången i en krasch mot en butiksvägg. Enda egentliga skillnaden var anledningen. Detta verkar vara gjort i terrorsyfte medan den förra händelsen var en psykiskt sjuk man som påstod att "bilen fjärrstyrdes av någon annan".
Kan väl inte vara så olika att man kan leva sig in mer i att gå på Drottninggatan än på Västerlånggatan? Det är ju egentligen "samma gata" till och med. Det var ingen "olycka" så det går inte att säga att det är anledningen till skillnaden heller.
Att allt blir större nu tyder på att terrorn funkar, tycker jag att det känns som. Folk påverkas av ordet terrordåd och det känns som att händelsen får mer plats än andra vansinnesdåd.

Svårt att formulera men alltså ja jag tycker ju att det är lite konstigt att vi ska ha nationell tyst minut och att man ska samlas på torget i bland annat Skellefteå (som ju inte har minsta lilla koppling till händelsen) och sörja tillsammans när detta inte sker i något annat sammanhang.
Men om det hjälper folk är det väl bra? Jag tycker mest det känns som att man spär på rädslan men det är ju en högst personlig uppfattning.

 

[mandalaki]

Det beror såklart hur man räknar men jag är då mycket mer rädd för rattonyktra i trafiken än som här en ensam dåligt planerande terrorist, döda per år av fyllisar: ca 75 st och skadade ca 1000 st är väl synnerligen tragisk utgång.

Ja alltså för min del handlar det om vad jag är rädd för, utan om vad som drabbar mig på djupet när det hänt.

 

[Petruska]

Det var jag som skrev att jag tänkt precis samma som @sjoberga , men inget skrivit- innan, det berodde inte på att jag inte vågade utan att jag helt enkelt innan förstod att det skulle vara svårt att formulera sig PK då jag misstänkte att tråden och ämnet var heligt och att det syntes klart och tydligt i de flesta av inläggen, vad som ansågs rätt att tycka.


Jag tycker både du och @sjoberga uttrycker det väldigt bra, om det nu hjälper dig något.

Jag har sett dina gillor och kommentarer i tråden.

 

[Petruska]

@Luff Hakar på om det där med bussolyckan ... Självklart är den lika tragisk. Men jag tror att en av orsakerna om man reagerar olika på en terrorattack och bussolyckan tror jag är vilken "igenkänning" det väcker. Vi kör ute på vägarna hela tiden, det är så vardagligt att vi inte tänker oss in i att sitta i en dubbeldäckarbuss som går av vägen och välter. Det är dessutom en trafikolycka och sådana händer runtom oss hela tiden, gudskelov sällan med lika ofattbart tragisk utgång som den här.

Men att gå på Drottninggatan i Stockholm och fredagsshoppa är lätt att leva sig in i. Det är lätt att föreställa sig att vara där när den där satans lastbilen kommer i så hög fart, det tar åtminstone mig på djupet. Det är så obönhörligt, de som inte kom undan kom verkligen inte undan. Och det är ingen olycka, det görs med vett och vilja, med avsikt.

En olycka som nämndes tidigare och som faktiskt var traumatisk var spårvagnsolyckan i Gbg. Den ja, tänkte jag, 12 mars -92. Datumet kom automatiskt. Den var ett fasansfullt trauma för staden. Alla åker spårvagn, spårvagn liksom ÄR Göteborg, det var oerhört lätt att leva sig in i det fruktansvärda att bli mosad av en spårvagn som kom i 100 knyck i nedförsbacke. Det var fruktansvärt, jag vågar säga att hela stan sörjde.

Jag vet inte vad jag vill säga riktigt, mer än att det nog oftast finns förklaringar till varför reaktionerna på olika händelser varierar, förklaringar som inte har med polisers och massmedias "uppblåsning" att göra.

"Trauma för hela staden", men inte normering?

Jag hade inte ens under galgen kommit på datumet, årtalet hade jag ungefär kunnat räkna ut eftersom min unge var liten och tre av våra släktingar var bland de döda, varav två barn.

Jag var lika främmande för traumat den gången, men undvek samtalsämnet eller pratade lite så där försiktigt som @Luff beskriver från sitt jobb.

 

[sjoberga]

Nu har ni ju med emfas påtalat vad ni upplevt som fel, skruvat och överdrivet - men jag undrar hur händelseförloppet på fredagseftermiddagen/kvällen hade sett ut i ett tänkt alternativt universum, där @Petruska och/eller @sjoberga efteråt hade befunnits nöjda, där samhällets funktioner, media och medborgare hade fungerat så exemplariskt som det bara gått..?

Jag, personligen, har överhuvudtaget inte kommenterat rätt/fel/nyanser av vad som hände under fredagen under det akuta skedet. Just då tycker jag att det är svårt att belasta media med överrapportering eftersom informationsbehovet är stort. Det är sedan dagarna efter, när tomgångsrapporteringen kom igång som jag anser att det kunde varit dags för andra perspektiv än att nationen är hotad. När man fått en överblick av den faktiska händelsen.

Och ja, jag tycker att det är jobbigt att normen kring att samlas kring upplevda nationella trauman är så stark att minsta lilla uttryckta avvikande åsikt ska tryckas ned med tillmälen och fullständig oförståelse. Inte ens en liten tanke kan tänkas bli tänkt som reflektion. Helt plötsligt finns ingen gräns för orimligheterna som försiggår.

Som sagt, under fredagen, tycker jag inte att man kan klandra någon för att sakna perspektiv - det är ett akut skede och ofta är en överreaktion (av t.ex polis, sjukvård och myndigheter) att föredra under en akut kort tid än det motsatta.

 

[Petruska]

Så det är rimligt att du reagerar så på att inte få medhåll i en tråd men orimligt att människor blev rädda och ledsna av ett terrordåd?

Du börjar låta som dom säger "men det får man väl inte säga i det här jävla landet" så fort de inte får medhåll. Ingen har hotat dig, ingen har attackerat dig. Du möter bara lugna motargument i en diskussion på nätet. Jag är rätt chockad att det enda som krävs för att skrämma dig är att en del bukefalister sansat argumenterar emot dig.

Man FÅR ju inte säga det jag säger i det här landet.

 

[sjoberga]

Jag undrar om det som bl.a. @Petruska och @sjoberga diskuterar, handlar om en ren betraktelse av sakers tillstånd, dvs att man lagt märke till en företeelse och gärna vill visa på den? För eftertanke kanske?

Eller om meningen är att vi ska försöka ändra på vårt sätt att reagera inför exempelvis tragedier i vår "närhet"? För det tror jag, kanske, inte är möjligt. Somligt som, vid närmare analys, låter logiskt går ändå emot våra mänskliga reaktioner och skulle förmodligen inte gå att ändra på djupet. Jag tror att mycket av det som ni pekar på, säkerligen är logiskt, men så djupt rotat i vårt mänskliga sätt att reagera att det knappast går att förändra speciellt mycket.

Däremot är det säkert värt att fundera kring!

Jag var ute efter en diskussion, och tror att med kunskap och reflektion kommer insikt. När diskussionen är helt stängd så främjar det orimligheter och extrema reaktioner.

Kanske kan man lite tidigare, vid nästa liknande händelse, inse att nationen trots allt inte är hotad och tagga ned onödig oro och rädsla lite tidigare. Att inte reagera alls vore konstigt och inte eftersträvansvärt.

 

[Petruska]

Det verkar snarare vara jag som börjat skriva uselt. Jag kan inte komma på att jag någonstans formulerat att kungen och statsministern skulle vara omöjliga att kritisera.


Ja alltså, om du tappar ett ord samt slutledet av ett annat, då blir det förstås svårbegripligt.

Nej, men det var tydligen nån sorts problem att kungen och statsministern gör fel, men inte en eller två på buke. Jag kunde inte undgå att förvånas lite över det där. Liksom oväntat.

 

[Petruska]

Som före detta stockholmare kan jag verkligen inte minnas att det blev lika stora reaktioner på vansinnesfärden genom Gamla Stan som denna händelse. Inte ens i närheten. Inga manifestationer, inga blomhav, ingen "nationell sorg" på långa vägar. Och då var jag alltså på Västerlånggatan flera gånger i månaden.
Nästan exakt samma antal skadade, men "bara" två dog den gången. Samma tid på dygnet, en lördag istället för en fredag. Samma hastighet men personbil istället för lastbil, men Västerlånggatan är också extremt mycket smalare. Färden slutade även den gången i en krasch mot en butiksvägg. Enda egentliga skillnaden var anledningen. Detta verkar vara gjort i terrorsyfte medan den förra händelsen var en psykiskt sjuk man som påstod att "bilen fjärrstyrdes av någon annan".
Kan väl inte vara så olika att man kan leva sig in mer i att gå på Drottninggatan än på Västerlånggatan? Det är ju egentligen "samma gata" till och med. Det var ingen "olycka" så det går inte att säga att det är anledningen till skillnaden heller.
Att allt blir större nu tyder på att terrorn funkar, tycker jag att det känns som. Folk påverkas av ordet terrordåd och det känns som att händelsen får mer plats än andra vansinnesdåd.

Svårt att formulera men alltså ja jag tycker ju att det är lite konstigt att vi ska ha nationell tyst minut och att man ska samlas på torget i bland annat Skellefteå (som ju inte har minsta lilla koppling till händelsen) och sörja tillsammans när detta inte sker i något annat sammanhang.
Men om det hjälper folk är det väl bra? Jag tycker mest det känns som att man spär på rädslan men det är ju en högst personlig uppfattning.

Och när du skriver att terrorn funkar, så verkar ju det bland annat innebära att "vi" med våra reaktioner tillåter den att fungera?

 

[ginnies]

Ja alltså för min del handlar det om vad jag är rädd för, utan om vad som drabbar mig på djupet när det hänt.

Men i tråden här så har många ansett det vara det enda rätta sättet att tycka och sörja- denna massorgshysteri, jag själv ser ingen skillnad mot denna tragik och den bussolycka som var nyss mer än att det fanns olika anledningar till skadorna och dödsfallen .
Och ex gasattacken i Syrien(gasattackerna), det sitter i skallen på ett helt annat sätt, med all respekt för anhöriga o döda i Stockholm, men i Syrien där kan man snacka nationellt trauma.

 

[Petruska]

Det var jag som skrev att jag tänkt precis samma som @sjoberga , men inget skrivit- innan, det berodde inte på att jag inte vågade utan att jag helt enkelt innan förstod att det skulle vara svårt att formulera sig PK då jag misstänkte att tråden och ämnet var heligt och att det syntes klart och tydligt i de flesta av inläggen, vad som ansågs rätt att tycka.


Jag tycker både du och @sjoberga uttrycker det väldigt bra, om det nu hjälper dig något.

Det är nog mycket det du beskriver som jag klumpar ihop till "inte våga". Mothuggen blir ohanterliga och man balanserar fram på äggskal.