Läkare utan tillräckliga språkkunskaper.

[cirkus]

Jag tycker det är svårt. Och jag tror att "smärta" betyder olika för många. Och olika i många kulturer. Det gäller att utstå smärta i olika hög grad på olika sätt. Jag är ganska säker på att detta står i kursbok 1a i patientkontakt. Oavsett var utbildningen är läst. Men också att läkare är olika bra på att förhålla sig till det.

Att smärta är olika för olika människor är ju givet. Det som är en 5-a för den ena kan ju vara 25 för den andra. Smärtgränsen är när det gör ont.

 

[Gry]

Att smärta är olika för olika människor är ju givet. Det som är en 5-a för den ena kan ju vara 25 för den andra. Smärtgränsen är när det gör ont.

Och säkerligen är det så att du kan belasta foten oavsett smärtgräns men jag hade nog velat försäkra mig om att det var så. Jag hade velat veta vilken smärtgräns som avsågs. Jag hade tyckt det hade varit skönt om ngn hade förklarat varför också. Känner flera som brutit ben och gemensamt för dem är att det har varit stark smärta efter gips. Och tvivel om att allt är som det ska. En trygghet i att man förstår att det är ok och varför gjorde stor skillnad för en av mina vänner. Det och tryggheten i uppföljande sjukgymnastik där man pratade om smärta, varför och läkningsprocess.

 

[Gry]

En sak som hände mina vänner var när de åkte in med sitt barn som fått svinkoppor i ansiktet. Läkaren, en utländsk, satt hela samtalet igenom och refererade till sagda koppor som "smittkoppor". Tillslut kunde inte pappan hålla sig och förklarade att det inte var samma sak riktigt. Läkaren missförstod och trodde att pappan ifrågasatte diagnosen "svinkoppor" och vid ett tillfälle höjde han rösten, slog näven i bordet, och sa att Det Visst Var smittkoppor. Så hör sen! Han var läkare osv. Det hela ordnade upp sig, såklart, och läkaren och pappan kunde skratta åt det hela, läkaren tog fadäsen bra, pappan också. Lite OT. Men en liten fadäs kring språk som inte fick några större komplikationer.

 

[Lilla]

Jag undrar vem av er som egentligen har problem med språket.
Det är väl inte så svårt att begripa att "till smärtgräns" betyder just "till smärtgräns". Belasta tills du får ont - då har du nått smärtgräns. Svårt?

Otroligt trevlig attityd!
Nu var det ju inte språket just med betydelsen av det ordet. Och jag undrade om smärtgräns betydde så mkt smärta jag stod ut med.

 

[mandalaki]

Det behöver du inte förstå heller. Att blanda in ett utseende när vi människor ska förklara något är normalt. Allt behöver inte vara så PK hela tiden.

Fråga t ex en adopterad - eller invandrad - mörkhyad person om det är PK eller "normalt" att påpeka hens hudfärg i alla sammanhang. Det är inte den vita majoriteten som bestämmer hur det känns.

 

[Lilla]

Jag tror fortfarande att det är din ångest du behöver få hjälp med. Hade den här läkaren pratat klockren svenska hade du förmodligen hittat något annat hos hen som knäckte dig - för att din ångestnivå inför hela grejen är för hög.

Så länge du inte kommer tillrätta med din ångest riskerar varje läkarbesök att vara rena mardrömmen för dig.

Det får du tro.
Ångest är en stor problematik men själva besöken har funkat bra. Förra besöket hade jag en tydlig och jättebra läkare. Då kändes besöket tryggt även om jag blev ledsen över resultatet.

 

[mandalaki]

Det får du tro.
Ångest är en stor problematik men själva besöken har funkat bra. Förra besöket hade jag en tydlig och jättebra läkare. Då kändes besöket tryggt även om jag blev ledsen över resultatet.

Vad bra att du hade en bra upplevelse förra gången! Men jag tänker också på all ångest du visade i förra tråden. En skadad fot skulle inte behöva göra dig så upprörd om den inte gav dig sådan ångest. Och ångest går ju faktiskt att behandla.

 

[Lilla]

Vad bra att du hade en bra upplevelse förra gången! Men jag tänker också på all ångest du visade i förra tråden. En skadad fot skulle inte behöva göra dig så upprörd om den inte gav dig sådan ångest. Och ångest går ju faktiskt att behandla.

Fast där har du fel! Jag har haft rädsla för att skada mig långt innan jag drabbades av ångest.

 

[mandalaki]

Fast där har du fel! Jag har haft rädsla för att skada mig långt innan jag drabbades av ångest.

Fast nu har du ju ångest?

 

[Lilla]

Fast nu har du ju ångest?

Fast det har jag alltid. Nu ber jag att du lägger ner detta.

 

[mandalaki]

Fast det har jag alltid. Nu ber jag att du lägger ner detta.

Ja, du har det alltid, du har ju berättat det många gånger. Och jag behöver inte skriva mer om det, jag tycker bara det är synd att du inte försöker angripa roten till problemet.

 

[Lilla]

Ja, du har det alltid, du har ju berättat det många gånger. Och jag behöver inte skriva mer om det, jag tycker bara det är synd att du inte försöker angripa roten till problemet.

Och jag har försökt.

 

[mandalaki]

Och jag har försökt.

Varför gick det inte?

 

[Lilla]

Varför gick det inte?

För att jag är ett hopplöst fall antagligen!

 

[mandalaki]

För att jag är ett hopplöst fall antagligen!

Klart att du inte är! Med rätt behandling skulle du inte behöva känna så.

 

[Kilauea]

Varför gick det inte?

Men TS har ju bett att du inte ska disuktera hennes (?) ångest mer, så varför fortsätta?
Sen är inte ångest logisk och lätt att komma tillrätta med alla gånger. Den kan tex dyka upp när du sitter avslappnad hemma, framför tvn, utan att du vet varför.

 

[mandalaki]

Men TS har ju bett att du inte ska disuktera hennes (?) ångest mer, så varför fortsätta?
Sen är inte ångest logisk och lätt att komma tillrätta med alla gånger. Den kan tex dyka upp när du sitter avslappnad hemma, framför tvn, utan att du vet varför.

Jag fortsatte för att hon svarat på min fråga, därför uppfattade jag att det var okej.

 

[kryddelydd]

Jag trodde att behovet var såpass stort att dom inte satt sysslolösa.

Jo men alternativen är ju:
1)sitter sysslolös och väntar på att få arbetsuppgift
eller
2) är upptagen med en tolkning

 

[Lilla]

Klart att du inte är! Med rätt behandling skulle du inte behöva känna så.

Men nu är det så.

 

[Gry]

En allmän reflektion; varför är det så viktigt för tandläkarkåren, men inte läkarkåren att hantera människor med tandläkarskräck, så till vida pass att det finns tandläkare och sköterskor att specialisera sig på det, och en uttalad strategi att förebygga denna ångest och skräck gnm att ge barn och rädda ett superbra bemötande? (Hos barnläkare är det nog så, dock) Jag säger inte att de lyckas och att alla gör det bra, men inom kåren finns verkligen en uttalad strategi och uttalande om att rätt bemötande är superviktigt. Detta finns mig veterligen inte hos läkarkåren på samma sätt. Inte samma förståelse för ångest och smärträdsla. Hos enskilda, absolut. Men inte en gemensam uttalad strategi och samsyn. Det förvånar mig.