smedsussie
Trådstartare
Lägger tråden här för det handlar just nu om mitt psykiska mående, moderator får flytta om den hamnat fel.
Igår var jag tvungen att ta bort min älskade gammelman pga kolik som inte ville ge sig, trots 3 veterinärbesök på mindre än ett dygn.
I morse ringde jag Lantbrukstjänst för hämtning av kroppen. Pratade med en trevlig kvinna som skulle kontakta bilen och bad dem att ringa upp mig snarast för att bestämma tid för hämtning.
Timmarna går och ingen ringer. Kvar på gården, i solgass, ligger hästen under en presenning, och man riktigt ser hur allt sväller därunder. Kontaktar Lantbrukstjänst igen och pratar med en annan trevlig kvinna som ger mig numret direkt till chauffören. Jag ringer 3 gånger utan att få svar och lämnar ett meddelande. Efter 20 minuter ringer han upp mig och talar om att han inte har sett meddelandet från Lantbrukstjänst, då han har bilen står på verkstad och mest troligt kan han inte köra den förrän på måndag...
Han skulle kontakta någon annan och se om de har möjlighet att hämta.
Alltså, jag står inte ut med att se presenningen och veta vad som ligger därunder. Jag orkar knappt ta mig ut till brevlådan.
Just nu känns allt bara jobbigt.
Igår var jag tvungen att ta bort min älskade gammelman pga kolik som inte ville ge sig, trots 3 veterinärbesök på mindre än ett dygn.
I morse ringde jag Lantbrukstjänst för hämtning av kroppen. Pratade med en trevlig kvinna som skulle kontakta bilen och bad dem att ringa upp mig snarast för att bestämma tid för hämtning.
Timmarna går och ingen ringer. Kvar på gården, i solgass, ligger hästen under en presenning, och man riktigt ser hur allt sväller därunder. Kontaktar Lantbrukstjänst igen och pratar med en annan trevlig kvinna som ger mig numret direkt till chauffören. Jag ringer 3 gånger utan att få svar och lämnar ett meddelande. Efter 20 minuter ringer han upp mig och talar om att han inte har sett meddelandet från Lantbrukstjänst, då han har bilen står på verkstad och mest troligt kan han inte köra den förrän på måndag...
Han skulle kontakta någon annan och se om de har möjlighet att hämta.
Alltså, jag står inte ut med att se presenningen och veta vad som ligger därunder. Jag orkar knappt ta mig ut till brevlådan.
Just nu känns allt bara jobbigt.