Eller bara en fantastisk person, fast inte en superhjälte.
Det är precis det jag motsätter mig, att så fort det ska vara en kvinnlig variant av X, då ska man lyfta fram det långsamt vårdande och omhändertagande.
16-åringen i mig skriker i frustration över att till och med ens fantasier ska bli kidnappade av socionormen. Måste det vara så jordnära jämt, varför tar man inte i tanken sats och drömmer om det omöjliga i fantastiska konstellationer, eller är det bara till för männen?
Jag motsätter mig att kvinnors superförmågor ska vara en variant av självuppoffring och duktighet. Det gör mig tvärallergisk direkt. Jag vill ha förmågor utöver de mänskliga, en massa "tänk om". Tänk om man kunde vara osynlig, eller kunde flyga, eller kunde gå genom väggar. Det öppnar andra möjligheter, nya scenarion. Sen kan hjälten vara självuppofrande ovanpå det, men det i sig skapar inte storyn, eller fantasin, eller tankeexcercisen, utan det som är utöver det mänskliga.
Det är ju även så Batman och Ironman blir intressanta, fast deras förmågor handlar mest om att vara rik... Det ger de möjligheter utöver den gemene mannens.
Sen har vi iofs superhjältarnas sparkdräkt, men det är en annan historia. Tycker inte man behöver begränsa sig själv till att tycka att ens egen kroppsform inte duger. Jag är knappast smärt sticka, men jag har gått några gånger som Spiderman på halloween, för att det är en kul karaktär, och sparkdräkten är en ganska lågprestationsutklädnad. Behöver inte raka benen ens, och inget högklackat osv. Lika bekvämt som pyjamas.