Kroppen vill och hjärnan vill inte

Jag kanske kommer ta bort dethär men justnu vill jag skriva om dethär. Men jag är kär i en person. Och det är den första gången som nån annan verkar som den VILL vara med mig också. Och det ÄR många possitiva saker med det. Men en sak är jobbig och det är att det är som min hjärna och min kropp är helt delade. Så att tillexempel ha kropps kontakt och nu menar inte jag s*x saker men tillexempel bara ligga i sängen nära denandra och lyssna på musik eller att hålla på med denandras hand och såna saker. Men ja sånt KÄNNS bra i kroppen som en bra värme och mys känsla på nåt sätt. Lite som att dåliga känslor är som ett svart hål så är det tvärt mot det.
Så kroppen tycker att det är bra liksom. Men hjärnan tycker INTE det så även fast det som känns bra i magen och allt sånt så skriker hjärnan massa neggativa saker. Typ som äckel minnen och att jag är för äcklig för sånt och massa saker.
Så det blir ändå jobbigt fast det ÄR bra. Men min hjärna kan inte bara låta nånting få vara bra.

 

[Andromedae]

Så fin att du träffat någon du tycker om. Förstår att det måste vara både superfint och läskigt/jobbigt. Även utan de erfarenheterna som du har är de där första gångerna man är kär i någon en riktig virvelvind!

Jag tänker att hjärnan kanske behöver lite tid bara för att känna att den är trygg och att det går bra. Och det är helt okej, både du och din hjärna förtjänar tid

 

[Islandshästryttare]

Vad härligt att du träffat någon. Jag tror inte det är konstigt alls att du får de här delade känslorna. Du har svåra upplevelser bakom dig. Det är inte konstigt att hjärnan försöker skydda dig från något som var så negativt och dåligt för dig sist genom att du får de här känslorna och tankarna. Din hjärna behöver tid att lära om att det du upplever kan vara något bra och fint.

 

[sorbifolia]

Så skönt att det i alla fall känns bra i kroppen! Det är så härligt när man kan vara nära någon man gillar, och bara njuta av den känslan. Jag gissar att du redan försökt säga till hjärnan att vara tysst, och bara fokusera på närvaro och hur det faktiskt känns? Typ som när du andas med M för att få bort ångesten?

Du jobbar ju med din psykolog nu å att bearbeta och få bort alla jobbiga minnen, så jag tror det kommer bli bättre, men det kommer nog ta tid. Har ni pratat någonting om de tankarna du har om att du är äcklig och inte känner som att du är värd att må bra? Evt skulle du kunna prata om det med någon av personalen? För sådana tankar tror jag man kan ändra på om man bara får några bra strategier (och har energi och ork att lägga tid på det också). Och det är ju extra svårt att njuta och vara avslappnad i fall man har mycket negativa tankar om sig själv.

Du har kommit jättelångt redan tycker jag, bara med att du kan och vågar vara nära någon som du gillar, det är superbra. Och jag tror du kommer lyckas "omprogrammera" din hjärna, lite i taget, så den slutar jobba emot dig så mycket.

 

[LiviaFilippa]

Jag orkar inte skriva svar till varje så dethär blir lite som ett svar till alla. Men ja jag fattar att hjärnan kanske be höver tid och så men det känns bara skit jobbigt att jag är som jag är. Jag vill inte vara så jävla jobbig och konstig och äcklig som jag är. Utan jag vill kunna bara vara normal och inte INTE göra saker som kanske domflesta gör om dom är ihop med nån.
Och jag vet att jag kanske borde vara arg på äckel gubbar och så men det hjälper inte för mig utan jag är bara arg på migsjälv iallafall.