Sv: korrigering beroende på hund?
Funderar på min exsambos gamla schäfer - det fanns ingen "korrigering" som bet på honom - ingen människa kunde nämligen vilja honom något ont enligt honom själv. Nu var det ju aldrig någon som gjorde honom illa men det fanns liksom inte på hans karta att bli rädd/ha respekt för någon. Koppelryck/åthutningar ansåg han var ett stort misstag från husses sida och tittade förbryllat upp och fortsatte sen med vad han nu gjort om han inte distraherades snabbt.
"Schäferklubbgubbarna" skakade på huvudet åt honom och ville naturligtvis testa honom, hans MUH förbryllade dom - han bands vid en stolpe och dom hotade honom -slog bredvid honom med påk och han kliade sig bakom örat medans han intresserat följde deras vrålanden.
Dom ansåg honom vara stentuff när dom konstaterat att han inte var döv...två gånger visade han humör - en gång för att försvara sin flock mot en mycket skum rottis och dess ännu skummare ägare och en gång när vår tupp anföll min pappa och han skrek av rädsla.
Däremot var han lydig - av ren och skär kärlek så löd han. Han var så Hakuna Matata som ett djur kan vara.
Funderar på min exsambos gamla schäfer - det fanns ingen "korrigering" som bet på honom - ingen människa kunde nämligen vilja honom något ont enligt honom själv. Nu var det ju aldrig någon som gjorde honom illa men det fanns liksom inte på hans karta att bli rädd/ha respekt för någon. Koppelryck/åthutningar ansåg han var ett stort misstag från husses sida och tittade förbryllat upp och fortsatte sen med vad han nu gjort om han inte distraherades snabbt.
"Schäferklubbgubbarna" skakade på huvudet åt honom och ville naturligtvis testa honom, hans MUH förbryllade dom - han bands vid en stolpe och dom hotade honom -slog bredvid honom med påk och han kliade sig bakom örat medans han intresserat följde deras vrålanden.
Dom ansåg honom vara stentuff när dom konstaterat att han inte var döv...två gånger visade han humör - en gång för att försvara sin flock mot en mycket skum rottis och dess ännu skummare ägare och en gång när vår tupp anföll min pappa och han skrek av rädsla.
Däremot var han lydig - av ren och skär kärlek så löd han. Han var så Hakuna Matata som ett djur kan vara.