Sv: Korkade misstag vi alla gjort
Mitt första möte med hästar inträffade för fyra eller om det är fem år sedan. Det var en midsommarafton och jag var med nuvarande sambo hos ett par bekanta till henne. Då de har en fin hästgård och westernridning både är deras och sambons stora intresse så är det klart att jag skulle puttas upp på en häst.
Jag har (med hyffsad framgång) åkt motocross sedan jag var tre år och är inte rädd för fart eller utmaningar. Så upp i sadeln och håller i "lädersnörena" medans herrn på gården och jag sakta skrittar i väg bort på grusvägen.
Det är en lång raksträcka mitt inne i skogen och när vi efter som jag tycker en evighet i snigeltempo vänder så frågar jag honom om hur man ska göra för att få fart på hamburgaren..
"Kicka till honom då" sa han, vilket jag gjorde.. Felet var att jag trodde han menade att jag skulle kicka på honom hej vilt hela tiden, vilket jag med framgång gjorde. Satan vad det gick, men van vid fart och allmänt orädd så njöt jag i stora drag tills jag började komma lite i otakt och höger fot åkte igenom stigbygeln.
" Det kan omöjligt vara bra" tänkte jag och fokuserade på att få ur foten ur stigbygeln som nu satt runt högervaden. Detta gjorde att jag tapppade tyglarna lite grand och när jag skulle försöka få stopp på hästen så hade jag händerna högt över mitt huvud och flera meter tygel varåt jag än tittade. Den hastiga rörelsen tillsammans med obalans gjorde att jag trillade av till vänster i full galopp och landade på vänster höft.
Min första tanke var att jag skulle bli överriden då jag inte hade någon aning om vad min följeslagare befann sig. Detta visade sig vara helt obefogat eftersom min följeslagare var på betryggande avstånd och bevittnade skådespelet.
När dammet lagt sig och jag gjort en första inventering av skadorna och konstadetade att allt verkade ganska okej, inga konstiga vinklar på armar och ben så kom nästa bekymmer. Hur faen ska jag hoppa upp på hästen? Inte kan jag komma hemlinkande med hästen i släptåg till stallet. Detta av flera anledningar.
För det första: Mitt ego hade fått sig en törn. Trilla en en häst på en grusväg får man inga applåder för. För det andra: min sambo hade regerat enormt kraftigt och likt en vildkatt gått lös på min stackars förjeslagare som lurat i mig dumeter som full galopp det första han gjorde, och för det tredje: det väntade en hästrädd kille som skulle rida efter mig och dealen mellan oss var att "vågar jag rida så vågar du"
Det var bara att leta upp skon som i fallet landat låångt bort i vägkanten och bita sig i läppen medans man satte upp igen. På väg hem så gick vi igenom vad vi skulle säga för att få iväg den hästrädde samt gjuta lite olja på de stormiga vågorna som skulle komma när sambon fick veta att jag "stigit av en smula".
Väl hemma på stallbacken så var det idel glada miner. "Gick det bra, var det roligt, visst är det bra fart på hästarna, vågade du trava eller sktittade du bara?" Frågorna från en glad sambo och hennes ridande vänner haglade och jag sa ja till det mesta.
Jag var helt bortdomnad i hela underlivet och jag kunde bara spela med och steg av med så glad min man kan ha. Den hästrädde strittade i väg och jag gick in i stallet för att i bättre ljus se vad som hänt.
Hela vänster underarm var uppskrapad under jackan. Skönt att slippa köpa ny dyr jacka tänkte jag och knäppte upp jeansen. Där kändes det lite konstigt. Det sov och var bortdomnat i hela vansterdelen av min höft. Det som senare blev ett enormt blåmärke började anas. Märkligt det här tyckte jag. Känns nästan som när jag tidigare buritit armar och ben på crossbanan. Det är en speciell känsla som inte direkt kan förklaras. Gör inte skitont, men annorlunda.
In i stallet kommer sambon som får se mig med brallorna nere och jackan av. En microsekund senare ser hon mina skador och mitt snea leende och vrålar min följeslagares namn med hög röst på på ett sätt som alla män känner igen och med fasa inser att: nu jävlar ligger man inte på plus.
In i stallet kommer han med slokande öron och en blick som man bara har när man vet att nu jävlar blir det" utskällning maximum" att vänta. Jag och min följeslagare lyckades lugna ner henne ganska omgående och förklarade att det var faktiskt Jag, inte han som ville rida fort.
Kvällen blev till natt och när ölen var slut och elden falnat så skulle vi cykla hemåt. Det gick inte jättesmidigt, men det gäller att bita ihop tänkte jag. Väl hemma landade jag i sängen och insåg att detta inte är bra på något sätt. En kraftig smärta från hela vänster sida av min höft gjorde att ligga och sova var inte var att tänka på. Stå funkade fin-fint, men inte ligga. Jag lyckades dock att sova lite grand liggande på sidan (höger)
När sen-natt blev morgon och det var samma konstiga, men allt för välbekant smärta kvar i höften, så ringde jag till sjukhuset för att fråga om råd och ilte tips. Sitta i bilen var inte jätteskönt det heller så jag beslutade mig för att inte åka in till sjukan den dagen, utan haltade runt lite med en öl i handen och trivdes ganska bra med tillvaron ändå. Andra natten var lika lilla som den första, inte mycket till sömn.
Följande morgon så beslutade jag mig för att jag nog trots allt bör åka in och kolla upp vad det är igentligen. Blåmärket som jag anade direkt efter att jag "stigit av" täcker nu hela vanstersidan av min höft och halva röven. Väl inne på sjukan så rönkades jag och frakturer konstarerades. Som tur var så behövde jag inte operera dessa då de låg bra.
Väl hemma igen så kom tankarna på jobbet. Hur ska det gå? Jag kan omöjligt sjukskriva mig för att jag har "brutit röven" då jag inte skulle bli tagen på allvar av någon efter detta, och jag hade inte heller tid att vara borta då jag var mitt uppe i ett viktigt, intressant och riktigt roligt projekt. Detta innebar mycket bilåkande till olika platser i landet vilket var lagom skönt. Bara att bita ihop med andra ord.
Nätterna på hotell efter långa arbetsdagar var inte någon dans på rosor de heller eftersom minsta lilla rörelse när jag låg ner innebar en smärta vilket jag vaknade av. Konstant skittrött i några veckor så kunde jag tillslut kunna sova hela nätter och ca ett halvår senare var både smärtan, blåmärken, svullnaden lagt sig. Svullnaden låg likt en falukorv längs höften, strax under kanten på mina byxor och vägrade att minska under många månader.
Under denna tiden så blev det som ni förstår inte mycket till ridande och om någon undrar om jag blev rädd för hästar så är svaret nej. Det var inte hästens fel utan klantaschlet i sadeln som gjorde att han trillade av. Kanske hjälpte det att jag direkt satte mig i sadeln efteråt innan eventuella negativa och fel tankar kom farande, jag vet inte..
Nu rider varje dag min underbara quarter och njuter varenda sekund...Full fart på både på ridbanan där vi båda gör fin-fina framsteg i reining och i skogen där vi trivs och blir ett lugnt och tryggt ekipage som inte stressar upp oss över så mycket. Har under sista nånader fått upp ögonen för cutting och working cowhorse. Här tror jag att jag har min gren att satsa på. Nästa vecka bär det äv till RHC då jag förhoppningsvis ska få njuta av trevliga tävlingar.
Vi ses....?!
Förlåt för allt svammel och OT, men det handlade trots allt om ridskador till en början
Mitt första möte med hästar inträffade för fyra eller om det är fem år sedan. Det var en midsommarafton och jag var med nuvarande sambo hos ett par bekanta till henne. Då de har en fin hästgård och westernridning både är deras och sambons stora intresse så är det klart att jag skulle puttas upp på en häst.
Jag har (med hyffsad framgång) åkt motocross sedan jag var tre år och är inte rädd för fart eller utmaningar. Så upp i sadeln och håller i "lädersnörena" medans herrn på gården och jag sakta skrittar i väg bort på grusvägen.
Det är en lång raksträcka mitt inne i skogen och när vi efter som jag tycker en evighet i snigeltempo vänder så frågar jag honom om hur man ska göra för att få fart på hamburgaren..
"Kicka till honom då" sa han, vilket jag gjorde.. Felet var att jag trodde han menade att jag skulle kicka på honom hej vilt hela tiden, vilket jag med framgång gjorde. Satan vad det gick, men van vid fart och allmänt orädd så njöt jag i stora drag tills jag började komma lite i otakt och höger fot åkte igenom stigbygeln.
" Det kan omöjligt vara bra" tänkte jag och fokuserade på att få ur foten ur stigbygeln som nu satt runt högervaden. Detta gjorde att jag tapppade tyglarna lite grand och när jag skulle försöka få stopp på hästen så hade jag händerna högt över mitt huvud och flera meter tygel varåt jag än tittade. Den hastiga rörelsen tillsammans med obalans gjorde att jag trillade av till vänster i full galopp och landade på vänster höft.
Min första tanke var att jag skulle bli överriden då jag inte hade någon aning om vad min följeslagare befann sig. Detta visade sig vara helt obefogat eftersom min följeslagare var på betryggande avstånd och bevittnade skådespelet.
När dammet lagt sig och jag gjort en första inventering av skadorna och konstadetade att allt verkade ganska okej, inga konstiga vinklar på armar och ben så kom nästa bekymmer. Hur faen ska jag hoppa upp på hästen? Inte kan jag komma hemlinkande med hästen i släptåg till stallet. Detta av flera anledningar.
För det första: Mitt ego hade fått sig en törn. Trilla en en häst på en grusväg får man inga applåder för. För det andra: min sambo hade regerat enormt kraftigt och likt en vildkatt gått lös på min stackars förjeslagare som lurat i mig dumeter som full galopp det första han gjorde, och för det tredje: det väntade en hästrädd kille som skulle rida efter mig och dealen mellan oss var att "vågar jag rida så vågar du"
Det var bara att leta upp skon som i fallet landat låångt bort i vägkanten och bita sig i läppen medans man satte upp igen. På väg hem så gick vi igenom vad vi skulle säga för att få iväg den hästrädde samt gjuta lite olja på de stormiga vågorna som skulle komma när sambon fick veta att jag "stigit av en smula".
Väl hemma på stallbacken så var det idel glada miner. "Gick det bra, var det roligt, visst är det bra fart på hästarna, vågade du trava eller sktittade du bara?" Frågorna från en glad sambo och hennes ridande vänner haglade och jag sa ja till det mesta.
Jag var helt bortdomnad i hela underlivet och jag kunde bara spela med och steg av med så glad min man kan ha. Den hästrädde strittade i väg och jag gick in i stallet för att i bättre ljus se vad som hänt.
Hela vänster underarm var uppskrapad under jackan. Skönt att slippa köpa ny dyr jacka tänkte jag och knäppte upp jeansen. Där kändes det lite konstigt. Det sov och var bortdomnat i hela vansterdelen av min höft. Det som senare blev ett enormt blåmärke började anas. Märkligt det här tyckte jag. Känns nästan som när jag tidigare buritit armar och ben på crossbanan. Det är en speciell känsla som inte direkt kan förklaras. Gör inte skitont, men annorlunda.
In i stallet kommer sambon som får se mig med brallorna nere och jackan av. En microsekund senare ser hon mina skador och mitt snea leende och vrålar min följeslagares namn med hög röst på på ett sätt som alla män känner igen och med fasa inser att: nu jävlar ligger man inte på plus.
In i stallet kommer han med slokande öron och en blick som man bara har när man vet att nu jävlar blir det" utskällning maximum" att vänta. Jag och min följeslagare lyckades lugna ner henne ganska omgående och förklarade att det var faktiskt Jag, inte han som ville rida fort.
Kvällen blev till natt och när ölen var slut och elden falnat så skulle vi cykla hemåt. Det gick inte jättesmidigt, men det gäller att bita ihop tänkte jag. Väl hemma landade jag i sängen och insåg att detta inte är bra på något sätt. En kraftig smärta från hela vänster sida av min höft gjorde att ligga och sova var inte var att tänka på. Stå funkade fin-fint, men inte ligga. Jag lyckades dock att sova lite grand liggande på sidan (höger)
När sen-natt blev morgon och det var samma konstiga, men allt för välbekant smärta kvar i höften, så ringde jag till sjukhuset för att fråga om råd och ilte tips. Sitta i bilen var inte jätteskönt det heller så jag beslutade mig för att inte åka in till sjukan den dagen, utan haltade runt lite med en öl i handen och trivdes ganska bra med tillvaron ändå. Andra natten var lika lilla som den första, inte mycket till sömn.
Följande morgon så beslutade jag mig för att jag nog trots allt bör åka in och kolla upp vad det är igentligen. Blåmärket som jag anade direkt efter att jag "stigit av" täcker nu hela vanstersidan av min höft och halva röven. Väl inne på sjukan så rönkades jag och frakturer konstarerades. Som tur var så behövde jag inte operera dessa då de låg bra.
Väl hemma igen så kom tankarna på jobbet. Hur ska det gå? Jag kan omöjligt sjukskriva mig för att jag har "brutit röven" då jag inte skulle bli tagen på allvar av någon efter detta, och jag hade inte heller tid att vara borta då jag var mitt uppe i ett viktigt, intressant och riktigt roligt projekt. Detta innebar mycket bilåkande till olika platser i landet vilket var lagom skönt. Bara att bita ihop med andra ord.
Nätterna på hotell efter långa arbetsdagar var inte någon dans på rosor de heller eftersom minsta lilla rörelse när jag låg ner innebar en smärta vilket jag vaknade av. Konstant skittrött i några veckor så kunde jag tillslut kunna sova hela nätter och ca ett halvår senare var både smärtan, blåmärken, svullnaden lagt sig. Svullnaden låg likt en falukorv längs höften, strax under kanten på mina byxor och vägrade att minska under många månader.
Under denna tiden så blev det som ni förstår inte mycket till ridande och om någon undrar om jag blev rädd för hästar så är svaret nej. Det var inte hästens fel utan klantaschlet i sadeln som gjorde att han trillade av. Kanske hjälpte det att jag direkt satte mig i sadeln efteråt innan eventuella negativa och fel tankar kom farande, jag vet inte..
Nu rider varje dag min underbara quarter och njuter varenda sekund...Full fart på både på ridbanan där vi båda gör fin-fina framsteg i reining och i skogen där vi trivs och blir ett lugnt och tryggt ekipage som inte stressar upp oss över så mycket. Har under sista nånader fått upp ögonen för cutting och working cowhorse. Här tror jag att jag har min gren att satsa på. Nästa vecka bär det äv till RHC då jag förhoppningsvis ska få njuta av trevliga tävlingar.
Vi ses....?!
Förlåt för allt svammel och OT, men det handlade trots allt om ridskador till en början
