Då ska vi se.
Första bettet är ett körbett. Det är ett ungerskt tränsbett med halv parerstång och är sannolikt tänkt till en körhäst. Ungerska tränsbett är vanliga till brukshästar i de anglosaxiska länderna. Att det är tvinnat är för att ge mindre anläggningsyta i hästens mun, det ska helt enkelt kännas mer när man tar i tömmen. För att vara ett tvinnat bett är det dock förvånansvärt sympatiskt i sin design, i och med att det är så tjockt. Någon som är nätt på handen skulle nog kunna använda detta bett på ett vettigt sätt. Mindelarna är dessutom svängda så att det inte ska slå upp i gommen.
Nästa bett däremot är riktigt vidrigt. Det är en delad stång med dubbla mundelar. Dubbla mundelar går upp i gommen samtidigt som nötknäckareffekten är fruktansvärd. Dessutom är mundelarna väldigt tunna och gjorda av tvinnad järntråd. Stången har en rejäl utväxling i och med att överskänklarna är korta och underskänklarna långa. Det här tycker jag är ett bett som bevisar att talesättet "det är handen som avgör hur skarpt bettet är" inte stämmer. Detta bett är obehagligt för hästen bara genom att ligga i munnen.
Det första bettet från hembygdsgården är riktigt vidrigt, det är till 100% gjort för att få en kraftfull broms. Mycket tunnare än så blir inte ett bett än dessa kantställda plattor. Dessutom dubbla mundelar med de effekter jag beskrivit ovan.
I stort sett gäller nästa bett - som faktiskt finns i produktion liksom det sista, dock med fler länkar i kedjan.
