Jag förstår varför bilden i trådstarten ses som rasistisk.
Den mest uppenbara anledningen är att du använder ett rasistiskt ord, figuren du ger röst åt är rasist, alltså tolkar många bilden som rasistisk.
Sådant som konstnärens identitet och medvetenhet spelar också in i hur vi tolkar ett konstverk. Du är av allt att döma vit och förstår därför inte ämnet rasism fullt ut eftersom du personligen inte utsätts för det, tvärtom tillhör du som vit gruppen privilegierade. Att du tillhör gruppen som kan utöva ett rasistiskt förtryck spelar in i andras tolkning av bilden, där du ger röst åt en rasistisk figur.
Det här gäller inte bara dig utan alla som försöker sig på att skildra ett förtryck de inte har någon egen erfarenhet av, det kan handla om rasism, sexism eller andra maktobalanser. Det blir lätt fel, ytligt och i värsta fall (omedvetet) rasistiskt/sexistiskt/liknande när man försöker skildra ett förtryck man inte riktigt har grepp om.
Även de som själva utsatts för rasism kan ju få sin konst utpekad som problematisk när de använder sig av rasistiska ord, nidbilder och stereotyper (Makode Linde är ett sådant exempel), men risken för att med sin konst sparka på de som ligger ökar enormt när du tillhör den privilegierade och förtryckande gruppen. Det finns alltså en ännu större risk att människor tar illa upp eftersom du som vit och privilegierad inte förstår vidden av den rasism du avbildar.
Problemet med hur man på ett trovärdigt sätt avbildar och verkligen ser och uppfattar sådant man inte levt, upplevelser man inte haft, känslor man aldrig känt, finns nog i de flesta konstnärliga skildringar som privilegierade gör av mindre privilegierades liv, motgångar, kroppar osv. Jag tänker ofta på det när jag ser hur kvinnor porträtteras av manliga konstnärer, jag tänker också att det spelar ingen större roll vad deras avsikt var om resultatet är sexistiskt.
Särskilt svårt tror jag det är för konstnärer att avbilda själva förtrycket på ett medvetet sätt, att avbilda det utan att använda andras lidande som ett enkelt sätt att skapa dramatik. Det blir ofta en slags exploatering, kanske ett omedvetet utnyttjande, när konstnärer tar smärta som inte är deras egen och använder det i sin konst.
Med det säger jag inte att man helt ska hålla sig borta från att skildra svåra ämnen, utan att man i första hand kan hålla sig till de svåra ämnen som man förstår och kanske har erfarenhet av, där man inte sviker sitt motiv utan gör sitt motiv rättvisa. Där man kan göra det autentiskt, äkta. Många svåra, jobbiga ämnen är allmänmänskliga, sådant i princip alla måste ta itu med förr eller senare, men en del andra svåra ämnen och upplevelser tillhör inte alla på samma vis utan kan kräva ett visst mått av egen erfarenhet och egen kunskap för att det ska kunna skildras på ett konstruktivt och trovärdigt sätt.
Fotokonst!
