Sv: Kompisar som skräpar ner vid besök
Det är klart att det är naturligt med disk och smulor, men jag har aldrig påstått att de varken ska diska eller dammsuga smulor efter sig. Jag tycker bara man kan torka upp om man spiller och inte lämna ett kaos efter sig när någon (jag i detta fall) alltid anstränger mig för att göra det trevligt för dem. Ge och ta, så att säga.
Jag förstår hur du menar och har precis som du svårt att förstå i hur dina gäster tänker. Däremot undrar jag hur det komma sig att du har så många bekanta som är lika dana och slarviga och sånt.
Jag anses nog oartig ibland, jag erbjuder inte mig diska (ibland känns det faktiskt bra att just slippa diska då jag gör det varje dag efter 4 personer hemma och ibland 2 gånger samma dag), men kan göra det om jag blir ombedd. Jag slarvar med att plocka undan efter mig, typ tekoppen, men jag glömmer. Faktiskt. Det jag inte har i handen när jag reser mig och går, det finns inte alltid kvar i huvudet. Inte ens hemma.
Jag har väldigt dåligt minne och det är rent hemskt vad jag egentligen glömmer hela tiden. I går glömde jag äta. I dag vet jag inte om jag tog min medicin i morse, jag glömde fylla på min burk och har alltså inte koll på det. Glömde en morgon förra veckan och blev dålig och fick EPanfall. Det återstår att se i eftermiddag hur jag mår för jag vill inte råka ta dubbelt.
Hårborsten och glasögonen letar jag efter i stort sett varje dag nuförtiden. Till och med när glasögonen sitter på mig. Jag glömmer saker som folk säger till mig, information som kan vara bra att kunna. Eller som på praktiken, jag har jättesvårt för att minnas hur man ska göra allt korrekt med datorprogrammet. Eller när jag åkte till Nyköping då jag fick fråga mer än en gång vad vi skulle göra för något, när vi skulle göra det o.s.v och jag uppfattades nog som korkad. Jag glömmer svara på mail och PM.
Jag sätter skorna i hallen men det kan bli mitt i vägen. Jackan hänger jag upp för det mesta om jag kan. Hade jag rökt hade det varit typiskt mig att glömma paketet på bordet. Eller att resa mig och gå utan att plocka undan smulorna på bordet.
Är barnen med när vi är hos någon utan barn så har jag mitt fokus på dem hela tiden och kan inte slappna av ens och lyssna på den jag hälsar på. Bara för att hålla efter dem ifall vi inte har samma regler och gränser. Det skapar stress. Stress skapar glömska. Oroar jag mig för något blir jag stressad och då blir jag glömsk och då blir jag än mer stressad och orolig över att jag glömmer viktiga detaljer. Har jag nu varit tillräckligt artig, sa jag tack, gjorde jag rätt, hur uppfattas jag o.s.v och jag kan inte riktigt vara JAG då.
Jag tror inte detta är ovanligt hos barnfamiljer faktiskt, barnfamiljer som besöker vänner utan barn då alltså. Man har olika syn på hur saker och ting ska vara, man har sitt hem på olika vis beroende om man har barn eller inte.
(Förresten lärde jag mig innan jag fick barn att barn och choklad inte är så kompatibelt alla gånger i en viss ålder. Mina barn har aldrig fått springa runt med mat/godis/kakor och choklad har jag serverat mycket sällan i en viss ålder.)
Jag är en sådan person att gör jag något fel så tala för guds skull om det för mig, hur ska jag veta att det är fel annars? Man ska inte förvänta sig av mig saker utan att säga något för jag är ingen tankeläsare. Hade jag varit tankeläsare hade det inte funkat för jag är för glömsk. Detta var jag inte för några år sedan, har fått lära mig vara artig så det nästan var för mycket, men min EPmedicin gör mig förbenat trög i skallen.
Och om man inte står ut med att jag ställer skorna i vägen, glömmer plocka undan efter mig, inte märker om smulor hamnar i golvet, inte ber mig ta med eget lakan när jag blir bortbjuden (har folk ingen tvättmaskin?) så att jag inget har med mig, att barnen drar fram grejer och jag glömmer plocka undan eller att de vänder upp och ner på skor och det kommer ut sand i hallen och jag glömmer sopa upp det för kanske just då får ena ungen för sig att trilskas och uppmärksamheten vänds dit istället osv osv, ja då undrar jag om jag är så viktig som vän egentligen. Och om det är viktigare att jag plockar undan mugg och andra saker efter mig som jag kan råka glömma än vad jag som person är, så anser jag inte att vi är vänner i egentlig mening. För jag undrar vilken del av mig de vill träffa. Den uppfostrade, artiga, stressiga, oroliga delen eller en avslappnad glad person som jag vet att jag kan vara.
)
