Kompisar och det sociala

[hjärter_dam]

Jag har en son på 6 år som alltid varit blyg och tillbakadragen socialt. Han har genom hela förskoleperioden haft få men bra kompisar som varit viktiga för honom, när de varit sjuka eller frånvarande från förskolan så har det blivit jobbigt för honom att hitta någon annan att vara med. Under sista året på förskolan hade han framförallt en vän som han i princip enbart lekte med och detta framförde förskolan som ett problem, när kompisen inte fanns där var det svårt för honom att hitta andra att leka med eller att öht hitta på något att göra, då tydde han sig till pedagogerna istället.

När han började i förskoleklass placerades sonen och hans vän i olika klasser, kanske på inrådan från förskolan, vilket vi som föräldrar initialt tyckte var ganska bra då vi också såg fördelar med att hitta fler kompisar utöver denna vän. Dock har vår son haft svårt att hitta nya kompisar i klassen och pratade, framförallt under hösten, om att han tyckte att det var jobbigt att han inte hade någon nära vän i klassen och att han upplevde att "alla andra har det". På rasterna leker han uteslutande med vännen i parallell-klassen. Under vårterminen har vi trots allt upplevt att han haft lite mer socialt utbyte med klasskompisarna om än sporadiskt. Han har hela tiden trivts i övrigt, han upplever att han får vara med och leka och ingen är elak, det är hans eget var att inte medverka i leken.

På utvecklingssamtal framgick att pedagogerna känner en oro över hans sociala situation i klassen, att han inte tar initiativ att leka eller prata med dom andra barnen och han behöver mycket stöd för att komma igång och göra saker öht, t.ex. pyssla, rita, bygga etc. Vi föräldrar har försökt få honom att välja ut någon kompis från klassen som vi kunde träffa på fritiden men han har varit tveksam till det och mtp Corona och vinterväder har det hela inte blivit av. Skolan tog upp möjligheten att, utifrån ett elevhälsoperspektiv, ev. byta klass för att kunna gå med vännen.

Jag ser både fördelar och nackdelar med att byta. Fördelen vore såklart att han fick känna att han har en vän i klassen och på det sättet känna sig mer trygg och tillfreds med den sociala situationen. Nackdelen som jag ser det är att han dels behöver komma in i ytterligare en ny grupp vilket i sig är jobbigt för honom och tar lång tid, dels att han förmodligen skulle ty sig 100% till den här vännen och kanske ha ännu svårare än nu att hitta nya vänner om vännen är borta någon dag.

Hur hade ni resonerat i min situation? Har i upplevt liknande situationer och hur har dessa isf utvecklats?

 

[SaraXX]

Min äldsta hade det trögt med att komma in i lekar på rasterna. På förskolan var det inga problem, men han har lång startsträcka så en rast i skolan/förskoleklass räckte liksom inte. Han blev lite utanför och det togs upp på utvecklingssamtal. Han trivdes inte bra på fritids och hade mycket ont i magen. Det vände helt i tvåan. Nu (i trean) vill han vara på fritids även på loven.

Vi har varit lite sega på att ta hem kompisar men nu har han 2-3 stycken som han leker med ibland efter skolan.

 

[Mois]

Hur har kompisen det i den andra klassen?
Spontant tycker jag att han ska gå kvar och att ni ska initiera lite mer lek med klasskamrater efter skolan. Kanske att ni aktivt är med och hittar på nåt, ex spela fotboll tillsammans, cykla ut med picnic osv så han får stöttning i lekandet.
Min dotter är i samma situation fast hon är kompisen och de har gått i samma klass under hela lågstadiet. Jag tycker inte det har blivit bra för kompisen, hon tyr sig bara till min dotter och förlitar sig på att min dotter alltid vill leka med henne. Vill min dotter leka med flera så blir det problematiskt. Jag tror det hade varit bättre om de gick i olika klasser, man kan ju ändå leka på rasten ibland och efter skoltid leker de ofta (vi bor nära). Tror det hade varit lättare för kompisen att skapa sitt eget sammanhang om hon inte hade förlitat sig på min dotter hela tiden.
Men ja, helt enkelt är det verkligen inte.

 

[Soapbubble]

Har skolan någon annan lösning än byta klass? Om han inte byter klass, vilken stöttning skulle han då få?

De behöver ju göra något var sig han byter klass eller inte.

 

[hjärter_dam]

Min äldsta hade det trögt med att komma in i lekar på rasterna. På förskolan var det inga problem, men han har lång startsträcka så en rast i skolan/förskoleklass räckte liksom inte. Han blev lite utanför och det togs upp på utvecklingssamtal. Han trivdes inte bra på fritids och hade mycket ont i magen. Det vände helt i tvåan. Nu (i trean) vill han vara på fritids även på loven.

Vi har varit lite sega på att ta hem kompisar men nu har han 2-3 stycken som han leker med ibland efter skolan.

Jag tror också att det kommer att vända för min son, förr eller senare. Att leka med nån kompis utanför skolmiljön tror jag också skulle kunna vara bra, men svårt när han inte själv vill eller kan föreslå någon ur klassen. Att bara välja random barn tror jag inte skulle bli bra.

 

[hjärter_dam]

Hur har kompisen det i den andra klassen?
Spontant tycker jag att han ska gå kvar och att ni ska initiera lite mer lek med klasskamrater efter skolan. Kanske att ni aktivt är med och hittar på nåt, ex spela fotboll tillsammans, cykla ut med picnic osv så han får stöttning i lekandet.
Min dotter är i samma situation fast hon är kompisen och de har gått i samma klass under hela lågstadiet. Jag tycker inte det har blivit bra för kompisen, hon tyr sig bara till min dotter och förlitar sig på att min dotter alltid vill leka med henne. Vill min dotter leka med flera så blir det problematiskt. Jag tror det hade varit bättre om de gick i olika klasser, man kan ju ändå leka på rasten ibland och efter skoltid leker de ofta (vi bor nära). Tror det hade varit lättare för kompisen att skapa sitt eget sammanhang om hon inte hade förlitat sig på min dotter hela tiden.
Men ja, helt enkelt är det verkligen inte.

Uppfattar det som om kompisen har åtminstone en annan kompis i sin klass, ibland tror jag att de umgås alla tre på rasterna. Det du beskriver ovan är det jag vill undvika och jag tror att det är en stor risk att det blir såhär om vi byter och de får gå tillsammans.

På ett sätt är ju det här ett lyxproblem jämfört med att inte ha någon kompis alls men som sagt, svårt att veta hur vi kan göra det bästa för vår son.

 

[hjärter_dam]

Har skolan någon annan lösning än byta klass? Om han inte byter klass, vilken stöttning skulle han då få?

De behöver ju göra något var sig han byter klass eller inte.

Jag upplevde lite under utvecklingssamtalet att de la tillbaka ganska mycket ansvar på sonen, att han måste bjuda till mer och ta mer initiativ till lek med barnen i klassen, men att pedagogerna också stöttar honom och hjälper honom igång med lek och pyssel.

 

[Lingon]

Hur har kompisen det i den andra klassen?
Spontant tycker jag att han ska gå kvar och att ni ska initiera lite mer lek med klasskamrater efter skolan. Kanske att ni aktivt är med och hittar på nåt, ex spela fotboll tillsammans, cykla ut med picnic osv så han får stöttning i lekandet.
Min dotter är i samma situation fast hon är kompisen och de har gått i samma klass under hela lågstadiet. Jag tycker inte det har blivit bra för kompisen, hon tyr sig bara till min dotter och förlitar sig på att min dotter alltid vill leka med henne. Vill min dotter leka med flera så blir det problematiskt. Jag tror det hade varit bättre om de gick i olika klasser, man kan ju ändå leka på rasten ibland och efter skoltid leker de ofta (vi bor nära). Tror det hade varit lättare för kompisen att skapa sitt eget sammanhang om hon inte hade förlitat sig på min dotter hela tiden.
Men ja, helt enkelt är det verkligen inte.

Det finns en annan aspekt på det också. Det finns kanske inte förutsättningar i den klassen för nära vänner. Mitt barn gick i en sån klass. När bästa kompisen bytte så blev hon ensam på varje rast. Alla andra hade redan sina vänner, hon lämnades utanför. I stort sett alla andra spleade bollsporter på rasten något mitt barn tycker är fruktansvärt tråkigt! Sen bytte hon skola och kom in i en klass där alla redan kände varandra och hon var ny. Trots det fick hon kompisar direkt! Nu är de några stycken som leker varje rast. Nåt hon inte lyckats med i gamla klassen. Man får inte glömma bort att alla barn inte passar ihop med alla barn. Att bara för att två människor har åldern gemensamt så betyder det inte att de har något annat gemensamt och att det finns potential för en nära vänskap. Ibland får jag intrycket att vuxna tror att bara för att två barn har samma ålder så borde de per automatik ha potential att bli goda vänner. Samtidigt som de själva inte anser att alla vuxna i deras egen ålder är potentiella vänner de som skulle kunna få en nära vänskap med. Sen är skolor också olika bra på att uppmuntra och ge förutsättningar för nya vänskaper.

 

[Mois]

Det finns en annan aspekt på det också. Det finns kanske inte förutsättningar i den klassen för nära vänner. Mitt barn gick i en sån klass. När bästa kompisen bytte så blev hon ensam på varje rast. Alla andra hade redan sina vänner, hon lämnades utanför. I stort sett alla andra spleade bollsporter på rasten något mitt barn tycker är fruktansvärt tråkigt! Sen bytte hon skola och kom in i en klass där alla redan kände varandra och hon var ny. Trots det fick hon kompisar direkt! Nu är de några stycken som leker varje rast. Nåt hon inte lyckats med i gamla klassen. Man får inte glömma bort att alla barn inte passar ihop med alla barn. Att bara för att två människor har åldern gemensamt så betyder det inte att de har något annat gemensamt och att det finns potential för en nära vänskap. Ibland får jag intrycket att vuxna tror att bara för att två barn har samma ålder så borde de per automatik ha potential att bli goda vänner. Samtidigt som de själva inte anser att alla vuxna i deras egen ålder är potentiella vänner de som skulle kunna få en nära vänskap med. Sen är skolor också olika bra på att uppmuntra och ge förutsättningar för nya vänskaper.

Jag har väl inte skrivit att bara för att man är i samma ålder så ska man bli kompisar?
Men att inte ens försöka är ju synd, särskilt om barnet själv har svårt att försöka. Då tycker jag att man kan vara med som förälder och stötta i någon aktivitet tillsammans med en kompis för att, om detär möjligt, starta igång en vänskap. En del behöver lite hjälp på traven.

I mina barns skola har de uppstyrda aktiviteter på flera raster. De har också rastgrupper där man är indelad i olika grupper och gemensamt får välja en aktivitet. Rastgrupper är barn från olika klasser (samma årskullar). Det funkar mycket bra och är väldigt uppskattat av iaf mina barn. Det öppnar upp för fler vänskapsrelationer. Det kan ju vara något att tipsa pedagogerna om. Lyckas inte tagga ta här.

 

[Lingon]

Jag har väl inte skrivit att bara för att man är i samma ålder så ska man bli kompisar?
Men att inte ens försöka är ju synd, särskilt om barnet själv har svårt att försöka. Då tycker jag att man kan vara med som förälder och stötta i någon aktivitet tillsammans med en kompis för att, om detär möjligt, starta igång en vänskap. En del behöver lite hjälp på traven.

I mina barns skola har de uppstyrda aktiviteter på flera raster. De har också rastgrupper där man är indelad i olika grupper och gemensamt får välja en aktivitet. Rastgrupper är barn från olika klasser (samma årskullar). Det funkar mycket bra och är väldigt uppskattat av iaf mina barn. Det öppnar upp för fler vänskapsrelationer. Det kan ju vara något att tipsa pedagogerna om. Lyckas inte tagga ta här.

Rastgrupper där barnen tvingas in i en grupp och där gruppen sen gemensamt väljer vilken aktivitet alla ska utöva låter gräsligt i mina öron!! Jag hoppas verkligen att pedagogerna har mer fingertoppskänsla än det! Otrygghet gör inte att ett blygt barn får det lättare att skapa vänskapsrelationer.

 

[Mois]

Rastgrupper där barnen tvingas in i en grupp och där gruppen sen gemensamt väljer vilken aktivitet alla ska utöva låter gräsligt i mina öron!! Jag hoppas verkligen att pedagogerna har mer fingertoppskänsla än det! Otrygghet gör inte att ett blygt barn får det lättare att skapa vänskapsrelationer.

Oj, så olika det kan vara. Här är det verkligen uppskattat.
Likaså i klassen har de arbetspar eller arbetsgrupper, de väljs inte heller själv utan barnen delas in i dem och arbetar tillsammans i det paret eller gruppen under ett antal veckor. Jag upplever att mycket av skolarbetet idag innehåller att lära sig samarbeta med olika människor, på olika sätt. Ibland väldigt utmanande men ofta väldigt lärorikt.

 

[Lingon]

Oj, så olika det kan vara. Här är det verkligen uppskattat.
Likaså i klassen har de arbetspar eller arbetsgrupper, de väljs inte heller själv utan barnen delas in i dem och arbetar tillsammans i det paret eller gruppen under ett antal veckor. Jag upplever att mycket av skolarbetet idag innehåller att lära sig samarbeta med olika människor, på olika sätt. Ibland väldigt utmanande men ofta väldigt lärorikt.

Det är sånt som trycker ner blyga och osäkra barn. Sånt gynnar bara de självsäkra barnen som tar den plats den vill ha. Det gynnar bara de som har samma intressen som majoriteten. Det barn som har andra intressen än majoriteten lär ju aldrig få leka det hen vill på rasten med ett sånt system.

 

[Miks]

Jag har en son på 6 år som alltid varit blyg och tillbakadragen socialt. Han har genom hela förskoleperioden haft få men bra kompisar som varit viktiga för honom, när de varit sjuka eller frånvarande från förskolan så har det blivit jobbigt för honom att hitta någon annan att vara med. Under sista året på förskolan hade han framförallt en vän som han i princip enbart lekte med och detta framförde förskolan som ett problem, när kompisen inte fanns där var det svårt för honom att hitta andra att leka med eller att öht hitta på något att göra, då tydde han sig till pedagogerna istället.

När han började i förskoleklass placerades sonen och hans vän i olika klasser, kanske på inrådan från förskolan, vilket vi som föräldrar initialt tyckte var ganska bra då vi också såg fördelar med att hitta fler kompisar utöver denna vän. Dock har vår son haft svårt att hitta nya kompisar i klassen och pratade, framförallt under hösten, om att han tyckte att det var jobbigt att han inte hade någon nära vän i klassen och att han upplevde att "alla andra har det". På rasterna leker han uteslutande med vännen i parallell-klassen. Under vårterminen har vi trots allt upplevt att han haft lite mer socialt utbyte med klasskompisarna om än sporadiskt. Han har hela tiden trivts i övrigt, han upplever att han får vara med och leka och ingen är elak, det är hans eget var att inte medverka i leken.

På utvecklingssamtal framgick att pedagogerna känner en oro över hans sociala situation i klassen, att han inte tar initiativ att leka eller prata med dom andra barnen och han behöver mycket stöd för att komma igång och göra saker öht, t.ex. pyssla, rita, bygga etc. Vi föräldrar har försökt få honom att välja ut någon kompis från klassen som vi kunde träffa på fritiden men han har varit tveksam till det och mtp Corona och vinterväder har det hela inte blivit av. Skolan tog upp möjligheten att, utifrån ett elevhälsoperspektiv, ev. byta klass för att kunna gå med vännen.

Jag ser både fördelar och nackdelar med att byta. Fördelen vore såklart att han fick känna att han har en vän i klassen och på det sättet känna sig mer trygg och tillfreds med den sociala situationen. Nackdelen som jag ser det är att han dels behöver komma in i ytterligare en ny grupp vilket i sig är jobbigt för honom och tar lång tid, dels att han förmodligen skulle ty sig 100% till den här vännen och kanske ha ännu svårare än nu att hitta nya vänner om vännen är borta någon dag.

Hur hade ni resonerat i min situation? Har i upplevt liknande situationer och hur har dessa isf utvecklats?

Hade vi varit i era kläder hade vi bytt klass.

Låt sonen gå med kompisen. Odla vänskapen och det sociala. Låt honom växa och känna sig värdefull för sin kompis. Det kommer troligen göra mer nytta för den sociala mognaden än att alltid känna sig ensam. Inte ha någon att gå med på rasten. Oroa sig för att klassens slutar olika tider. Inte ha någon att gå bredvid och prata med till gympasalen. Stå ensam i matkön.

Har han redan en kompis är det lättare att få fler. Är det dessutom två barn i den andra klassen som han trivs med så byter han ju inte till en kompis utan två. Och det utan att ni behöver börja trassla med att bjuda hem barn han inte umgås med i coronatider.

Lilla killen, hjärtat värker lite. Och det är för att jag har en kille som varit med om samma. Dock vägrade skolan låta honom byta klass.

Mvh Miks

 

[Roheryn]

Oj, så olika det kan vara. Här är det verkligen uppskattat.
Likaså i klassen har de arbetspar eller arbetsgrupper, de väljs inte heller själv utan barnen delas in i dem och arbetar tillsammans i det paret eller gruppen under ett antal veckor. Jag upplever att mycket av skolarbetet idag innehåller att lära sig samarbeta med olika människor, på olika sätt. Ibland väldigt utmanande men ofta väldigt lärorikt.

Det låter som rena döden för ett introvert barn! Uppstyrd interaktion med andra hela skoldagen utan möjlighet att återhämta sig alls. Jag skulle helt ärligt inte ens fixa det nu som vuxen - att få ta ett steg tillbaka och återhämta sig i sin egen "bubbla" är en nödvändighet för dem av oss som har en introvert personlighetstyp.

Håller dessutom med @Lingon att detta sannolikt gör redan osäkra barn ännu osäkrare.

 

[Roheryn]

Uppfattar det som om kompisen har åtminstone en annan kompis i sin klass, ibland tror jag att de umgås alla tre på rasterna. Det du beskriver ovan är det jag vill undvika och jag tror att det är en stor risk att det blir såhär om vi byter och de får gå tillsammans.

På ett sätt är ju det här ett lyxproblem jämfört med att inte ha någon kompis alls men som sagt, svårt att veta hur vi kan göra det bästa för vår son.

Hur viktig är din son för kompisen? Om de är kompisar så att säga på lika villkor, och det är helt ömsesidigt att de vill umgås med varandra så hade jag nog låtit sonen byta klass till kompisen. Att ha många kompisar och ha lätt att knyta nya vänskapsband är inte för alla, och för den lite mer tillbakadragna kan det vara gott nog med en vän och är det då verkligen en ömsesidig vänskap finns det nog anledning att underlätta den.

 

[hjärter_dam]

Hur viktig är din son för kompisen? Om de är kompisar så att säga på lika villkor, och det är helt ömsesidigt att de vill umgås med varandra så hade jag nog låtit sonen byta klass till kompisen. Att ha många kompisar och ha lätt att knyta nya vänskapsband är inte för alla, och för den lite mer tillbakadragna kan det vara gott nog med en vän och är det då verkligen en ömsesidig vänskap finns det nog anledning att underlätta den.

Jag upplever att de är ömsesidigt goda vänner och bryr sig mycket om varandra. Jag vet också att kompisens föräldrar varit angelägna om att killarna skulle gå i samma skolan (vi kan välja mellan två skolor som ligger i princip lika nära hemmet). Vet dock inte hur de kände inför att de hamnade i olika klasser.

 

[hjärter_dam]

Hade vi varit i era kläder hade vi bytt klass.

Låt sonen gå med kompisen. Odla vänskapen och det sociala. Låt honom växa och känna sig värdefull för sin kompis. Det kommer troligen göra mer nytta för den sociala mognaden än att alltid känna sig ensam. Inte ha någon att gå med på rasten. Oroa sig för att klassens slutar olika tider. Inte ha någon att gå bredvid och prata med till gympasalen. Stå ensam i matkön.

Har han redan en kompis är det lättare att få fler. Är det dessutom två barn i den andra klassen som han trivs med så byter han ju inte till en kompis utan två. Och det utan att ni behöver börja trassla med att bjuda hem barn han inte umgås med i coronatider.

Lilla killen, hjärtat värker lite. Och det är för att jag har en kille som varit med om samma. Dock vägrade skolan låta honom byta klass.

Mvh Miks

Tack för ditt svar, det gav bra perspektiv!

 

[Roheryn]

Jag upplever att de är ömsesidigt goda vänner och bryr sig mycket om varandra. Jag vet också att kompisens föräldrar varit angelägna om att killarna skulle gå i samma skolan (vi kan välja mellan två skolor som ligger i princip lika nära hemmet). Vet dock inte hur de kände inför att de hamnade i olika klasser.

Då hade jag nog försökt få byta! Som sagt - att ha lätt att få nya vänner är inte för alla (jag talar av egen erfarenhet) och då får man istället lägga lite mer energi på att behålla de vänner man har! (Och ni får då göra motsvarande för er son)

 

[Soapbubble]

Jag upplevde lite under utvecklingssamtalet att de la tillbaka ganska mycket ansvar på sonen, att han måste bjuda till mer och ta mer initiativ till lek med barnen i klassen, men att pedagogerna också stöttar honom och hjälper honom igång med lek och pyssel.

Jag blir så trött när jag läser om lärarnas svar. Din son har inte riktigt knäckt ”den sociala koden” men enligt dem skulle vara hans ansvar att göra det. Det är ju som att säga till ett barn som inte knäcker läskoden att det barnets ansvar att lösa problemet.

Blir det inte bättre be om ett samtal utan att sonen är närvarande och be lärarna tar hjälp av specialpedagogen. Specialpedagogen har inte bara hand om läs- och skrivsvårigheter utan också det sociala.

 

[lillsmurfagirl]

Jag hade nog bytt klass. Men..sa dom verkligen allt det till sonen? Fy.. ta ett snack med sonen och säg att det är pedagogerna som ska hjälpa till

fråga dom vad dom ska göra för han ska bli mer social,vad dom ska göra för han ska komma in i gruppen.
byt klass så han känner en trygghet med den kompis han har. Men ge er inte. Kräv svar av personalen hur dom jobbar på detta