Nu är det gjort. Mina föräldrar var med som stöd, och vi stannade hos honom hela tiden. Nu ska jag bara fatta att han faktiskt är borta.
Vi fick en annan veterinär än ordinarie idag, som gjorde en till undersökning. Hon visste inte heller vad hans mående kunde bero
![Heart :heart :heart]()
på. Väldigt diffusa symptom, sa hon. Förutom stress har han inte haft några ytliga symptom såsom feber, viktnedgång, uttorkning. Enligt veterinär hade han bra hjärtrytm. Samtidigt har hans läge ändå varit akut eftersom han kräkts blodblandat.
Hon sa att om vi ville utreda vidare kunde vi röntga magen samt ta fler blodprov och jämföra, men vi har redan gjort detta även om resultat från blodprov förra veckan inte hunnit komma. Jag kände att jag blev mer fast i mitt beslut att avlivning var det rätta, eftersom utredning nog kunnat bli rätt långdragen, och den här katten skulle aldrig ha orkat det. Just nu är det väldigt jobbigt, och ännu mer kommer det bli. Framförallt kvällar och morgnar, de stunder vi kunde kela i timmar.
När jag kom hem fick jag en stark känsla av att vilja skaffa en katt till. Fast jag tänkt länge att det inte blir fler katter, för jag vill gå över till hund. Men jag vill ha en katt till nu. En katt som honom. En gosig katt som är människosocial. En go och gla kexchoklad-katt.