Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

[Domino_s]

Fick ta bort min valack, min bästa vän i över 8 år den 3 augusti pga en skada som aldrig ville läka. Hade väl gjort mej beredd på det så det gick konstigt nog lättare än vad jag trodde att säga hej då. Även om det föll många tårar den dagen.

Har tvingat mej själv att inte tänka på honom, det är för smärtsamt. Låter kanske som ett konstigt sätt att hantera sorg, men det är så jag fungerar. Skyddar mej själv genom att inte tänka på det hemska. Att jag aldrig mer kommer få se honom, aldrig få känna hans solvarma päls under mina fingrar...

Plockade idag ihop hans täcken, har provat på hans syster. Det mesta är för stort för henne. Endast några täcken passade. Plockade även ihop hans grimmor och annat och la ner i en separat påse. Ska flytta lillasystern om ett par veckor och ville sortera lite. Mitt i allt slog det mej vad jag höll på mej, det kom som en sån chock att jag var tvungen att sätta mej ner en stund. Jag fick enorma skuldkänslor för att jag la undan hans saker. Jag har redan lovat bort en hel del av hans täcken till min mamma att använda på hennes nya häst som har samma storlek. Satt med hans ena täcke i famnen och illtjöt i 20 min, kändes som att jag sviker honom. Att jag gör fel som gör mej av med hans saker. Detta var ju hans täcken, som han har haft på sej...

Vet inte hur jag ska hantera detta... är jätteledsen just nu och vet knappt vart jag ska ta vägen.
Vet inte riktigt vad jag vill med tråden, bara prata av mej tror jag.

Tack du som orkade läsa... //Domino_s

 

[GotAsecret]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Men du, det är kanske bättre att andra får nytta av det så att de skänker glädje och värme till någon annan häst med ägare, än att de ligger där "undangömda" i ett hörn (eller liknande)?

Det finns å andra sidan ingenting som säger att du måste sälja/ge bort även om du lovat, det är ju dina saker och du kanske inte är redo att släppa dem ännu.

Men du sviker honom inte, det kan du aldrig göra - du har gjort honom den största tjänst någonsin och så länge du inte glömmer honom så finns han ju med dig i själ och hjärta.

Förstår att det är tungt dock!
Stor kram

 

[Domino_s]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Tack!

Det är så jag har resonerat, bättre det kommer till användning än bara ligger.
Kanske är det en del av sorgearbetet som har satt in på riktigt när jag tvingas ta itu med detta...

Den hästen satte spår i allas hjärtan, jag har aldrig träffat en så personlig häst med så mycket hjärta. Så klok... Jag har ju en bit kvar av honom, han lever vidare i sin lillasyster som är undan samma mamma... Varje dag påminner hon mej om honom...trots att de är så olika..

Kram

 

[Andromedae]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Du får vara ledsen.
Det gör ont att förlora någon som man tyckt mycket om, och det kan ibland ta lite lustiga uttryck som att det där täcket, den där grimman eller något helt annat blir värdefullt trots att man logiskt sett vet att det bara är saker.

Låt det ta den tid det tar. Och du, att du är ledsen nu, det betyder bara att han betydde något. Tids nog kommer du att kunna glädjas åt det med, det är jag nästintill övertygad om.

 

[Popcorn]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Tårarna rinner så jag kan knappast se tangenterna....
Så fruktansvärt tråkigt. Jag lider med dej verkligen. Allt är liksom finito, borta, aldrig mer. Det är hemskt när man kommer till den insikten.

Tyvärr är det så med djur. Jag har oxå mist en häst i år och 4 månader senare även katten. 2 djur med så kort tid emellan. Det känns....

Styrkekramar till dej.

 

[Korven]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Ta tag i det med hans saker när du är redo, jag tror inte du är det redan. Låt sakerna ligga tills du känner att det känns bra, om dom behöver rengöras så tvätta och fixa som en del av sorgearbetet. Det kommer en dag när du känner att nån annan kan få ta över hans saker.

 

[melen]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Förstår precis hur du känner! Jag fick ta bort min häst akut för två år sedan och jag har även en ny häst nu. Men, hon får bara använda ett fleecetäcke som var hans, resten är hans täcken och jag vet inte när jag ska ta tag i det. Hans saker har legat i påsar i 2 år alltså och jag är lite rädd för att ta tag i det.

Så mitt råd är att ta det lugnt, du behöver inte ta det just nu när det är så himla nytt. Man blir starkare med tiden, jag kan ju till och med prata om händelseförloppet utan att gråta nu för tiden

Ta din tid! Det gör fruktansvärt att förlora sin älskade häst!

Kram på dig!

 

[bambi82]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Jag är lika larvig. Fick ta bort min lilla prinsessa förra året, och de flesta av hennes grejer ligger nerpackade. Några har hennes tant kompis fått, vilket känns helt okej eftersom jag vet att de gillade varandra.

Hennes finaste regntäcke fick hon med sig i graven så hon inte behöver frysa....

Sitter och störtgrinar nu och gör det ofta när jag tänker på henne. Det är kul med djur men gör väldigt ont när de mår dåligt eller dör.

Är iaf tacksam att jag hade andra hästar när det hände och att hennes mamma redan var dräktig. Annars hade jag nog inte klarat av att skaffa nån ny på länge.

 

[cambodia]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

kl

Känner så igen mig.
Min "sköthäst" togs bort dec 09 och jag grät knappt nånting, bara trängde undan.
I våras, nästan 2 år senare slog sorgen över mig som en våg... så det kan komma långt efteråt!
Har fortfarande hennes grimma och grimskaft hängande i hallen...

*stor kram*

 

[Springer]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Ta tag i det med hans saker när du är redo, jag tror inte du är det redan. Låt sakerna ligga tills du känner att det känns bra, om dom behöver rengöras så tvätta och fixa som en del av sorgearbetet. Det kommer en dag när du känner att nån annan kan få ta över hans saker.

Korven skrev precis som jag gjorde när min underbara schäferhane var tvungen att vandra vidare.
Halsband, koppel, all utrustning för bruksarbete lade jag i en byrålåda. Ingen främmande hund skulle få använda det som varit hans. Nu, några år senare, när min nya schäferhane har visat sig "värdig" att ärva hans saker, har jag plockat fram dem.

 

[Korven]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Korven skrev precis som jag gjorde när min underbara schäferhane var tvungen att vandra vidare.
Halsband, koppel, all utrustning för bruksarbete lade jag i en byrålåda. Ingen främmande hund skulle få använda det som varit hans. Nu, några år senare, när min nya schäferhane har visat sig "värdig" att ärva hans saker, har jag plockat fram dem.

Va fint skrivet

 

[Domino_s]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

KL

Tack för allt fint ni skrivit, ni sätter verkligen ord på hur jag känner.

Jag ska ta allt i min egen takt och ta lite när jag känner för det.
Första steget blir att rengöra och sortera... Är mest ledsen för att lill-tjejen inte kunde ha hans täcken, hade känts fint att hon hade fått dem.
Underbart var dock att han "favorit-täcke" passade henne. Det han alltid såg så nöjd ut när han fick på sej... Lill-tjejen luktade länge och väl på det när jag provade det i förrgår samtidigt som hon småpratade och hummade...

Mvh Domino_s

 

[ellipsis]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Jag förstår hur du känner det. Jag fick ta bort min valack för ganska precis 3 år sedan. Jag orkade mig iväg till stallet lite grann precis efteråt men det tog ungefär 1½ år innan jag kände att jag ville verkligen tillbaka. Och nu, 3 år senare är jag redo för ny häst.
Strax efter jag tog bort min underbara kille så ville jag ha bort allt som var hans, täcken, benskydd, ALLT! De flesta utetäcken slängde vi eftersom hans hagkompis slet sönder dem, sadlarna, tränset sålde jag. Och lite småsaker. Men jag har sparat mycket. Alla fleecetäcken, ett vintertäcke (som är helt, omg), grimmor, ridtäcken osv. Sparat till nästa häst. Hans lädergrimma har jag kvar, kan inte göra mig av med den. Det tog mig 3 år att kunna putsa bort hans smuts från den. Gjorde det för någon dag sen, har inte kunnat göra det tidigare. Det hade känts som att jag svek honom, glömde bort honom. Men han finns alltid med. Och jag vet att han har det bättre där han är nu, utan en massa ont.
Jag kände också som att jag svek honom, har känt det många gånger under åren. Men jag gjorde så gott jag kunde med den vetskapen jag hade då. Han gick inte att få bra, det var bara så. Jag kunde inte ändra på det. Jag har brutit ihop och gråtit timtals över honom. Men sorgen släpper. Jag tåras av det jag skriver nu, men jag vet att jag gjorde allt för honom. Grejerna känner jag nu att jag kan använda på en ny häst. Men det har tagit mig 3 år att komma dit. Så ta det lugnt. Sorgen släpper, med det tar tid.

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Känner mej så skyldig, som att jag sviker honom...

Min Merrys saker låg i 4 år efter att hon dog. de användes inte till någon. Men sen nu när jag fått min unghäst och hon kunde ha täckena så fick hon ärva dom för då kändes det helt plötsligt rätt. Men Merrys träns är fortfarande orört 6 år senare.