Allihopa! Tack! Ni är fantastiska!
Jag kämpar för min överlevnad här! Eller iallafall försöker, trots jag är ett vrak.
Förhoppningsvis är prövningen över snart (har hoppats på det i snart över 1år)..
Har gått till en psykolog ett par gånger nu, hen är väl mer eller mindre imponerad att jag fortfarande jobbar. Som läget ser ut just nu, så kommer jag fortsätta gå till hen i ett par år...
Chefen ville sjukskriva mig för 3 veckor sedan, (ser ut som ett vrak) men jag vägrar.. Ligga hemma gör bara saken värre. Närmsta kollegorna är informerade om läget och dom tar så väl hand om mig.
Jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde för 3 veckor sedan. Kom på mig själv att jag hade ett äkta leende på läpparna häromdagen, minns inte när jag hade det senast.
Kompisen är informerad om läget. Jag tänker inte hoppa in i ett förhållande just nu. Kan jag inte ta hand om mig själv, så kan jag inte ta hand om ett förhållande. Jag vill inte ha fysisk "närkontakt" av en man just nu, då det kommer starta den svartsjuka, nervösa och överanalyserade jäveln i mig.
Men han får gärna vara en stödpelare när skitet rasar.
Jag ska fixa detta, på ett eller annat sätt. Det kommer bara ta en jävla lång tid och jag måste orka stå genom stormen.