Jag är irriterad på min livssituation.
Sammanfattning:
Jag bor hemma.
Där finns ingen lägenhet i detta område som passar min ekonomi.
Jag kan inte bestämma mig ifall jag ska bo nära familjen eller vännerna.
Jag kan till 99,9% säkerhet tro att sambon har knullat någon annan trots vi "bara är på paus". Har sagt till han att jag tycker det är oacceptabelt.
Hans familj smutskastar mig. "Du kunde ju varit hemma oftare!"... Jag jobbade och reste som fan i tjänsten för att försörja han.. Då han varken kan behålla eller hitta jobb.... Sen när är distans en godkänd anledning till otrohet?
Mina ångestattacker är ett helvete.
Jag är grymt förvirrand på vår relation.
På att jag inte kan bestämma mig. Hjärtat säger något annat än huvudet.
Att han inte svarar på mina sms. Känns som han gör så, för att jag ska "göra tjänsten för han" och göra slut.
Min mor verkar inte vilja tro att "jag gått in i väggen" och behöver äta antidepressiva. Meeeen snälla titta förbi min fasad.
Sover typ 4h/natten.
På att jag typ pratar 24/7 med en killkompis (som är intresserad i mig). Känner mig otrogen, fast vi inte pratar mer än vänskapliga grejer.
Seriöst. Jag behöver en kram.