Sv: Jegra och herr Jegra har fått en mini Jegra.
För den nyfikna - här är min förlossningsberättelse. Det finns så oerhört mycket mer att skriva, formulera och bearbeta, men det här är början...
***
Dagarna efter onsdagens kejsarsnitt låg jag och tänkte en del på om det här var det vidrigaste jag varit med om eller om det trots allt inte var så märkvärdigt när allt kom omkring.
Jag vet att jag då hade många bra formuleringar i huvudet som beskrev det hela. De har nu försvunnit in det töcken som omringar måndagen och tisdagen. Så jag nöjer mig med att konstatera att saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå.
I korthet gick min förlossning till så här:
Vi anlände på morgonen till förlossningskliniken och läkaren gjorde en bedömning. Hon menade att det gick att sätta igång mig men att det kunde vara idé att vänta ett par dagar och se om kroppen kunde bli mer mogen. Men det var under förutsättning att jag hade tillräckligt med fostervatten.
Efter ultraljudet konstaterades att det var något lite fostervatten och vi tog gemensamt beslut att jag skulle sättas igång med hjälp av en kateter.
Man för alltså upp en kateter i livmoderhalsen, varefter en liten balong som sitter i änden fylls med vätska. Det här gör att kroppen börjar värkarbetet och iom det pressas balongen ner genom livmodern och man kickstartar så att säga förlossningsarbetet på det viset.
Det här gör ONT!
Vid halv fyra eller så hade den gjort sitt jobb och man konstaterade att jag var 3cm öppen. Man tog hål på hinnorna och värkstimulerande dropp sattes in och ökades sedan successivt under eftermiddagen. Jag använde en TENS-apparat som dövade det värsta.
Det såg bra ut rätt länge, men framåt elvatiden hade vi nått maxnivån och jag var fortfarande inte öppen mer än 3-4cm och värkarna var allt jobbigare. Vi avbröt för kvällen och jag fick lite smärtstillande så jag skulle få sova. Det fick jag nu inte. Jag slumrade något mellan besöken på toaletten och fick en period med sammanhängande sömn på två timmar.
Morgonen efter började vi om igen, droppet ökades och värkarbetet som varit lugnare under natten tog fart igen. Fram emot lunch på tisdagen var vi fortfarande vid gott mod och trodde vi skulle kunna få igång en normal förlossning. Efter lunchen började det dock vända åt fel håll. Eller snarare, det hände inte så mycket mer än att värkarna blev jävligare och jävligare utan att det gav någon egentlig effekt.
En av bieffekterna vid värkstimulerande dropp är att värkarna eskalerar snabbare. Och det gjorde dom med besked... Istället för en stigande kurva på 5-10 sekunder hade jag 1-2 sekunder mellan att jag kände första indikationen att värk var på gång till att den nådde sin topp. Tätheten nu var mellan 1-3 minuter mellan.
Vid tretiden orkade jag inte kämpa emot smärtan längre, lustgasen hjälpte i stort sett inte alls iom att värkarna kom så fort, och vi började prata om epiduralblockad. Därifrån till att jag låg på britsen med full pådrag omkring mig för att lägga bedövningen känns som i ett töcken. Jag minns hur Fredrik förklarade för personalen gång på gång att när jag säger att jag har "ont" betyder det att jag är nära gränsen för panik. Och det stämmer så väl. Jag hade bitit ihop, andats, fokuserat och kämpat medan jag tänkt att ont gör det något förbannat, men det ska ju bli värre så det är ingen idé att klaga än.
Personalen var fantastisk, så även narkosläkaren som hette Pelle, han var så trevlig att jag på skämt lovade att blev det en kille fick han nog heta Per/Pelle. Som tur var behövde jag inte stå upp för det löftet när Matilda till slut anlände.
Resten av kvällen blev lättare iom att epiduralen tog udden av smärtan.
Redan på måndagen fanns diskussionen om att det kan sluta med kejsarsnitt men då jag så gärna vill ha igång en vanlig förlossning kämpade vi på. Men på tisdagseftermiddagen stod det mer och mer klart att min kropp tydligen är bra på att bära fram ett barn utan några stora besvär är den tydligen kass på att föda fram det. Så käns det i alla fall.
Hur vi än kämpade vägrade livmoderhalsen öppna sig mer än 3cm. Under kvällen stod det allt mer klart att det inte skulle gå, en tidsgräns sattes på kl.22, efter det skulle vi bryta och det fick bli kejsarsnitt. Jag hade kunnat bryta tidigare men kände att hade vi kämpat så hårt under mer än ett och ett halvt dygn kunde vi lika gärna löpa linan ut de sista timmarna och sedan veta att vi gjort allt vi kunnat.
Vid nio ökade man så droppet till maxnivån, 180ml/h, vilket man vanligen inte ger i ett så tidigt skede utan mer använder under slutskedet med krystvärkar. Det gav ingen nämnvärd effekt och kl.22 stod vi inför faktum att jag inte skulle få föda vaginalt.
Jag hade tyvärr ätit en kvällsmacka (frågade innan och fick ok på det), så istället för att göra snitten mitt i natten när alla är trötta fick jag vänta till morgonen efter.
Den natten var något av det jävligaste jag upplevt! Man kopplade bort droppet och tog en stund senare bort epiduralen. Den slutade verka efter ett par timmar och min livmoder som hårdarbetat i två dygn gjorde fruktansvärt ont. Efter en halvtimmes konstant smärta ringde jag på personalen om trodde att nu hade förlossningen hoppat igång. Jag försökte förklara att det hade den sannolikt inte för jag hade inte värkar utan hade ont HELA TIDEN. Efter en stund övergick dock det hela till värkar, men inga som förde någonstans.
Jag minns hur jag låg och skrek in i lustgasmasken, kastade mig i sängen, och helt enkelt inte orkade kämpa längre. Personalen försökte tala om för mig att vara lugn och andas och jag försökte säga att det gick inte, jag kunde inte. De verkade inte förstå att jag nått gränsen, här var paniken, jag stod inte ut längre.
Men jag överlevde på något vis och klockan sju på morgonen kom Britt. Underbara, underbara barnmorskan Britt som varit vårt ankare på tisdagen började sitt pass på morgonen och när hon kom in kände både jag och Fredrik hur vi kunde slappna av. Nu kom hon som visste hur vi kämpat och som var så lugn och lyssnade så bra. Nu skulle det bli bra till slut.
Halv åtta rullades jag in på operation. Fredrik kom strax efter i fina gröna scrubs och han satt vid min sida hela tiden. Liksom han gjort under hela tiden till dess. Utan honom hade jag inte klarat detta, det är jag helt säker på.
Något man inte riktigt förstår innan man upplevt det är hur mycket kraft som är inblandat i ett kejsarsnitt. Man känner ju ingen smärta men man kan känna hur kroppen knuffas fram och tillbaka medan de bökar för att få ut bebisen.
07:57 kom hon så till världen. Jag var inte rädd, men väldigt, väldigt matt men jag hörde henne skrika. Britt kom förbi med henne, jag kunde skymta hennes ansikte i lakanet innan hon och pappa gick ut med barnmorskan för att tvättas rent och se att allt var bra.
Redan nu hörde jag kommentarer om att hon var pigg, hon hade skrikit i samma ögonblick de tagit ut henne. Min lilla tjej! Så stark! Hon hade en apgar-score på 9 minuten efter och 10 efter fem minuter.
Vi fick komma in på förlossningssalen igen och ganska snart sov vi alla tre, helt utmattade av två dygns kamp. Men sen fick vi den klassiska brickan, fast jag fick nöja mig med lite saft. Det var så ljuvligt gott!
Jag fick morfin, det som gavs intravenöst bet inte så till slut fick jag en i låret och till slut slapp jag smärtan.
Så, äntligen kom vi in till BB, vi fick en egen sal och vi kunde få vila ut och hämta andan. Och sakta men säkert kunde vi försöka förstå att det här lilla livet som låg bredvid oss var vår lilla dotter Matilda. Så vacker, med pappas näsa. Pappa påstår att hon har min mun så hon verkar ju vara ett barn av oss båda.
BB-tiden får jag återkomma till senare. Det finns så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Det här är i alla fall den mer krassa sammanfattningen. Alla känslor, allt det Fredrik gjorde de här dagarna. Hur det förde oss ännu närmare varandra. Hur personalen verkligen var helt otrolig, alla var kompetenta men alla matchade oss inte rent personligt men det kan man ju knappast räkna med.
Nu är vi på andra sidan och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva något liknande igen. Att känna förlossningssmärtan men inte få uppleva själva födseln var smärtsammare än jag kan beskriva. För mig är det själva essensen av att vara kvinna - att föda fram ett barn. Jag klarade inte av det den väg som är den naturliga. Det kommer ta tid att acceptera även om det idag känns rätt ok. Det är på sina sätt en rätt cool upplevelse att vara med om ett kejsarsnitt också.
Maken menar att jag egentligen inte har ett så starkt kontrollbehov som jag tror, jag är mest bara fruktansvärt nyfiken. Och det tror jag han har väldigt rätt i.
Blir det någon mer gång hoppas jag bara jag kan få stilla min nyfikenhet på hur det är att föda barn vaginalt...
För den nyfikna - här är min förlossningsberättelse. Det finns så oerhört mycket mer att skriva, formulera och bearbeta, men det här är början...
***
Dagarna efter onsdagens kejsarsnitt låg jag och tänkte en del på om det här var det vidrigaste jag varit med om eller om det trots allt inte var så märkvärdigt när allt kom omkring.
Jag vet att jag då hade många bra formuleringar i huvudet som beskrev det hela. De har nu försvunnit in det töcken som omringar måndagen och tisdagen. Så jag nöjer mig med att konstatera att saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå.
I korthet gick min förlossning till så här:
Vi anlände på morgonen till förlossningskliniken och läkaren gjorde en bedömning. Hon menade att det gick att sätta igång mig men att det kunde vara idé att vänta ett par dagar och se om kroppen kunde bli mer mogen. Men det var under förutsättning att jag hade tillräckligt med fostervatten.
Efter ultraljudet konstaterades att det var något lite fostervatten och vi tog gemensamt beslut att jag skulle sättas igång med hjälp av en kateter.
Man för alltså upp en kateter i livmoderhalsen, varefter en liten balong som sitter i änden fylls med vätska. Det här gör att kroppen börjar värkarbetet och iom det pressas balongen ner genom livmodern och man kickstartar så att säga förlossningsarbetet på det viset.
Det här gör ONT!
Vid halv fyra eller så hade den gjort sitt jobb och man konstaterade att jag var 3cm öppen. Man tog hål på hinnorna och värkstimulerande dropp sattes in och ökades sedan successivt under eftermiddagen. Jag använde en TENS-apparat som dövade det värsta.
Det såg bra ut rätt länge, men framåt elvatiden hade vi nått maxnivån och jag var fortfarande inte öppen mer än 3-4cm och värkarna var allt jobbigare. Vi avbröt för kvällen och jag fick lite smärtstillande så jag skulle få sova. Det fick jag nu inte. Jag slumrade något mellan besöken på toaletten och fick en period med sammanhängande sömn på två timmar.
Morgonen efter började vi om igen, droppet ökades och värkarbetet som varit lugnare under natten tog fart igen. Fram emot lunch på tisdagen var vi fortfarande vid gott mod och trodde vi skulle kunna få igång en normal förlossning. Efter lunchen började det dock vända åt fel håll. Eller snarare, det hände inte så mycket mer än att värkarna blev jävligare och jävligare utan att det gav någon egentlig effekt.
En av bieffekterna vid värkstimulerande dropp är att värkarna eskalerar snabbare. Och det gjorde dom med besked... Istället för en stigande kurva på 5-10 sekunder hade jag 1-2 sekunder mellan att jag kände första indikationen att värk var på gång till att den nådde sin topp. Tätheten nu var mellan 1-3 minuter mellan.
Vid tretiden orkade jag inte kämpa emot smärtan längre, lustgasen hjälpte i stort sett inte alls iom att värkarna kom så fort, och vi började prata om epiduralblockad. Därifrån till att jag låg på britsen med full pådrag omkring mig för att lägga bedövningen känns som i ett töcken. Jag minns hur Fredrik förklarade för personalen gång på gång att när jag säger att jag har "ont" betyder det att jag är nära gränsen för panik. Och det stämmer så väl. Jag hade bitit ihop, andats, fokuserat och kämpat medan jag tänkt att ont gör det något förbannat, men det ska ju bli värre så det är ingen idé att klaga än.
Personalen var fantastisk, så även narkosläkaren som hette Pelle, han var så trevlig att jag på skämt lovade att blev det en kille fick han nog heta Per/Pelle. Som tur var behövde jag inte stå upp för det löftet när Matilda till slut anlände.
Resten av kvällen blev lättare iom att epiduralen tog udden av smärtan.
Redan på måndagen fanns diskussionen om att det kan sluta med kejsarsnitt men då jag så gärna vill ha igång en vanlig förlossning kämpade vi på. Men på tisdagseftermiddagen stod det mer och mer klart att min kropp tydligen är bra på att bära fram ett barn utan några stora besvär är den tydligen kass på att föda fram det. Så käns det i alla fall.
Hur vi än kämpade vägrade livmoderhalsen öppna sig mer än 3cm. Under kvällen stod det allt mer klart att det inte skulle gå, en tidsgräns sattes på kl.22, efter det skulle vi bryta och det fick bli kejsarsnitt. Jag hade kunnat bryta tidigare men kände att hade vi kämpat så hårt under mer än ett och ett halvt dygn kunde vi lika gärna löpa linan ut de sista timmarna och sedan veta att vi gjort allt vi kunnat.
Vid nio ökade man så droppet till maxnivån, 180ml/h, vilket man vanligen inte ger i ett så tidigt skede utan mer använder under slutskedet med krystvärkar. Det gav ingen nämnvärd effekt och kl.22 stod vi inför faktum att jag inte skulle få föda vaginalt.
Jag hade tyvärr ätit en kvällsmacka (frågade innan och fick ok på det), så istället för att göra snitten mitt i natten när alla är trötta fick jag vänta till morgonen efter.
Den natten var något av det jävligaste jag upplevt! Man kopplade bort droppet och tog en stund senare bort epiduralen. Den slutade verka efter ett par timmar och min livmoder som hårdarbetat i två dygn gjorde fruktansvärt ont. Efter en halvtimmes konstant smärta ringde jag på personalen om trodde att nu hade förlossningen hoppat igång. Jag försökte förklara att det hade den sannolikt inte för jag hade inte värkar utan hade ont HELA TIDEN. Efter en stund övergick dock det hela till värkar, men inga som förde någonstans.
Jag minns hur jag låg och skrek in i lustgasmasken, kastade mig i sängen, och helt enkelt inte orkade kämpa längre. Personalen försökte tala om för mig att vara lugn och andas och jag försökte säga att det gick inte, jag kunde inte. De verkade inte förstå att jag nått gränsen, här var paniken, jag stod inte ut längre.
Men jag överlevde på något vis och klockan sju på morgonen kom Britt. Underbara, underbara barnmorskan Britt som varit vårt ankare på tisdagen började sitt pass på morgonen och när hon kom in kände både jag och Fredrik hur vi kunde slappna av. Nu kom hon som visste hur vi kämpat och som var så lugn och lyssnade så bra. Nu skulle det bli bra till slut.
Halv åtta rullades jag in på operation. Fredrik kom strax efter i fina gröna scrubs och han satt vid min sida hela tiden. Liksom han gjort under hela tiden till dess. Utan honom hade jag inte klarat detta, det är jag helt säker på.
Något man inte riktigt förstår innan man upplevt det är hur mycket kraft som är inblandat i ett kejsarsnitt. Man känner ju ingen smärta men man kan känna hur kroppen knuffas fram och tillbaka medan de bökar för att få ut bebisen.
07:57 kom hon så till världen. Jag var inte rädd, men väldigt, väldigt matt men jag hörde henne skrika. Britt kom förbi med henne, jag kunde skymta hennes ansikte i lakanet innan hon och pappa gick ut med barnmorskan för att tvättas rent och se att allt var bra.
Redan nu hörde jag kommentarer om att hon var pigg, hon hade skrikit i samma ögonblick de tagit ut henne. Min lilla tjej! Så stark! Hon hade en apgar-score på 9 minuten efter och 10 efter fem minuter.
Vi fick komma in på förlossningssalen igen och ganska snart sov vi alla tre, helt utmattade av två dygns kamp. Men sen fick vi den klassiska brickan, fast jag fick nöja mig med lite saft. Det var så ljuvligt gott!
Jag fick morfin, det som gavs intravenöst bet inte så till slut fick jag en i låret och till slut slapp jag smärtan.
Så, äntligen kom vi in till BB, vi fick en egen sal och vi kunde få vila ut och hämta andan. Och sakta men säkert kunde vi försöka förstå att det här lilla livet som låg bredvid oss var vår lilla dotter Matilda. Så vacker, med pappas näsa. Pappa påstår att hon har min mun så hon verkar ju vara ett barn av oss båda.
BB-tiden får jag återkomma till senare. Det finns så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Det här är i alla fall den mer krassa sammanfattningen. Alla känslor, allt det Fredrik gjorde de här dagarna. Hur det förde oss ännu närmare varandra. Hur personalen verkligen var helt otrolig, alla var kompetenta men alla matchade oss inte rent personligt men det kan man ju knappast räkna med.
Nu är vi på andra sidan och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva något liknande igen. Att känna förlossningssmärtan men inte få uppleva själva födseln var smärtsammare än jag kan beskriva. För mig är det själva essensen av att vara kvinna - att föda fram ett barn. Jag klarade inte av det den väg som är den naturliga. Det kommer ta tid att acceptera även om det idag känns rätt ok. Det är på sina sätt en rätt cool upplevelse att vara med om ett kejsarsnitt också.
Maken menar att jag egentligen inte har ett så starkt kontrollbehov som jag tror, jag är mest bara fruktansvärt nyfiken. Och det tror jag han har väldigt rätt i.
Blir det någon mer gång hoppas jag bara jag kan få stilla min nyfikenhet på hur det är att föda barn vaginalt...
Även om det självklart måste ha varit jättejobbigt.. Blev så rörd av det du skrev och ville bara säga grattis till er fina Matilda och jag hoppas att du nu kan bearbeta dina upplevelser i lugn och ro tillsammans med din man och ert barn!
