Jag citerar ingen särskild, utan fortsätter fundera och försöker förstå vad problemet är.
Att vi inte skulle lägga två strån i kors för att bli jämställda är skitsnack. Vi jobbar massor på det. Jag ser bara inte hur det är mer jämställt att dela varenda syssla 50% jämfört med en total "hushållspott" där alla för hushållet viktiga sysslor delas jämnt mellan parterna. Jag viker tvätt, han byter blöja ena dagen. En annan dag är det annorlunda. Måste båda två vika tvätt tillsammans varje gång för att det ska vara jämställt?
Jag förespråkar inte att man måste göra alla sysslor varannan gång, eller någon annan millimeterrättvisa. Men jag tycker inte heller att det kan klassas som särskilt jämställt om man kategoriskt delar upp typiskt kodade sysslor helt mellan sig, och sedan räknar antal äpplen och bananer.
Men jag tänker inte heller att särskilt många relationer är helt jämställda fullt ut, inte vad jag ser omkring mig i alla fall. Och jag tänker att man inte behöver känna sig dömd för att man varken är bättre eller sämre än de flesta andra? Jag ser det mer som ett konstaterande att vi inte lever särskilt jämställda liv i allmänhet, och att det viktigaste är att man kan prata med varandra i sin relation om hur man vill ha det och gemensamt komma fram till om man vill ändra något och vad man vill släppa för att man trivs med det som man har det. För mig är själva reflektionen och medvetenheten, och kommunikationen med partner om det, som är viktigare, och därigenom ett val att ändra eller behålla, än vad exakt vi scorar i ett protokoll just nu. Det kommer att ändras i olika perioder av livet (Men förhoppningsvis mer åt bättre än sämre, totalt sett, även om det ibland dippar på grund av diverse orsaker) och "full pott" kommer vi nog aldrig nå, jag ser nog inte ens begreppet "jämställt" som ett så icke-komplext fenomen att det går att konstatera när det är uppnått till fullo.
Eftersom jag ser jämställdheten som ett mål/perspektiv man har med sig när man reflekterar över sin relation, så ser jag inte att man "blir klar" med det. Status kommer förändras beroende på vad som händer i respektive liv, och inte minst är väl barn det som är vanligt att det förändrar saker och ting.
Jag kanske missförstår dig, men när jag läser dina inlägg så känns det som att du resonerar att "ni är nöjda" och alltså har ni ett jämställt förhållande eftersom ingen av er vill ändra på något. För mig blir det bakvänt, för man kan vara väldigt nöjd och ha det bra tillsammans även i en relation som inte är jämställd. Samt att det sätter en punkt, när man ser sig som klar med att utmana sin relation utifrån ett jämställdhetsperspektiv, medan jag mer ser det som en livslång fråga.
Men jag kräver inte att du ska se på det som jag, jag förklarar bara hur jag tänker och varför jag undrade varför det är viktigt för dig att komma fram till att er relation är jämställd.