Jaha, nu kommer mitt erkännande..

[CarolineNSV]

Dt är mitt självförtroende som brister. Men det är bara på vissa punkter? De flesta säger att de inte riktigt vet var de har mig, för ena stunden verkar jag så säker på allting och i andra hjälplös.
Det gäller hästarna. Jag ställer såna oerhörda krav på mig. Samma gäller musiken. Vilket jag får beröm för men kan inte ta åt mig.
Jag tvivlar på mig själv.

Jag hoppade lite småtävlingar förr. Och tyckte det var superkul! Det är någonting jag Vill fortsätta med och utveckla!
Men jag tänker att folk ska snacka skit bakom ryggen på mig. Kritisera mig och hästen. Och jag känner mig dum att jag ens tänker så! Det är ju jag som dömmer i förväg. Jag vet att det bara är mina egna spöken. Men Kraven jag ställer på mig är enorma. Jag menar om jag är på träning, så är det ju Träning - hade jag varit "perfektryttare" (som jag inte tror det finns) så hade jag ju inte behövt vara där.
Jag tänker till och med att allt positivt jag får är ironiskt menat.
Att jag nånstans blir dumförklarad på vägen..

tycker det är sorgligt! För jag vill verkligen inte ha dessa känslor jag vill vara säker!
Det enda jag kan göra är väll att ta steget och med tiden bevisa att det inte är så som jag inbillar mig. Men TÄNK Om det skulle inträffa något av detta som jag ser framför mig.
-Ja vad skulle hända?
Jag skulle bli sårad.
-Men vem är det som har problem?
Dom, inte JAG.
Vill dom trycka ner mig, så tänker jag stå rakryggad och fråga vad problemet är.

Jag har aldrig blivit mobbad eller liknande. Detta finns i mig ändå. Jag har Alltid under mitt liv tyckt att jag är så dålig. Det är extremt.
Ändå har jag ibland stått inför publik och sjungt, spelat in en demo, skrivit texter, vart ute med de förra hästarna på lite evenemang..

Jag ska alltid vara alla till lags. Och är enormt rädd för att göra fel!
Det är min stora rädsla!
Men om jag gör fel, så går ju världen heller inte under.

Vad är det med mig!?
Någon som känner likadant?
Vad ska jag göra, när jag vill så mycket, men inte vågar utan bara väntar..........

 

[Pejla]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag skulle rekomendera att du går in på http://www.elib.se/bibliotek/ och sedan lånar Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" (på ljudbok). Det är helt gratis att låna där, du väljer bara vilket Bibliotek som du har lånekort på. Den boken är enormt bra, även jag som inte har särskilt dålig självkänsla fick bättre sådan

Jag tror det är värt ett försök, lycka till!

 

[CarolineNSV]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag skulle rekomendera att du går in på http://www.elib.se/bibliotek/ och sedan lånar Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" (på ljudbok). Det är helt gratis att låna där, du väljer bara vilket Bibliotek som du har lånekort på. Den boken är enormt bra, även jag som inte har särskilt dålig självkänsla fick bättre sådan

Jag tror det är värt ett försök, lycka till!

Tack för tipset! det ska jag verkligen ta till mig.

 

[Pejla]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Ja Lycka till!

 

[CarolineNSV]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Ja, det är den! Vi har den här hemma, ska banne mig ta o läsa den innan sängtime.

 

[Pejla]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Gör så
Hon som skriver värkar super juste, jag tycker det är mysig att lyssna oxå, men boken är väldigt bra all läsa med... Tror jag har den hemma någon stans, köpte den för att ge till en kompis med det blev inte av...

Sedan finns det en fortsättning oxå.. Men den har jag inte pallat att läsa än

Trevlig läsning

 

[aprilia]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

jag känner så väl igen mig i det du skriver! så du är inte ensam

som du, så vill jag så himla mkt o helst vill jag att allt ska bli perfekt också men det blir aldrig som man tänkt sig! det är bara att lära sig att det är så - och det är OK! du duger precis som du är!

när det gäller ridningen så går mitt självförtroende upp o ner, men motgångar kommer alltid finnas så det gäller att lära sig att tackla dem! jag tänkte att "vad ska folk tänka?" (o en massa andra tankar..) när jag debuterade dressyr med pållen för några veckor sedan (då vi bla hoppade över dressyrstaketet ). men sen tänkte jag att jag är himla stolt över hästen och att jag över huvudtaget VÅGADE! det blev inte som jag hade tänkt mig men världen gick inte under för det. det var bara att bita ihop o gå vidare!

jag har faktiskt kommit på hur effektivt det är att peppa sig själv! inför tentor o andra saker som jag kan vara nervös inför tänker jag "kom igen nu! du klarar det!" eller linkande. jag brukar oxå blunda o ta djupa andetag, vilket är väldigt effektivt för mig.

kan oxå tipsa om Mia Törnbloms "Självkänsla nu!". det jag gillar med den boken är att hon ger en verktyg att jobba med sig själv, lite praktiska övningar mm samt får en att tänka om lite. Läs den!

gör en liten peppdans för dig:

 

[isaaak_]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

jag har gått på mental träning genom klubben och en i min grupp hade enorma krav på sig själv till tävling t.ex. våran "coach" eller vad det heter, sa att hon skulle behöva "göra bort sig" totalt så hon förstog att världen inte går under, att man överlever liksom. hon sa att det behöver man ju inte göra på en träning, utan man kan göra nått helt sjukt som t.ex gå runt med en banan i ett "koppel" genom hela sin hemstad (eller någon annan om man inte vill möta någon man känner..) så folk verkligen får glo! hon sa att i början skäms man verkligen jättemkt och vill sjunka genom jorden, men efter ett tag så finner man sig i det & märker att man faktist överlever. Prova & berätta hur det var

 

[Menmjau]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag har det också så där till och från, hade panik inför ett matte nationella fast än jag visste att jag skulle klara det - på något vis var jag "övertygad" om att jag skulle misslyckas totalt, samtidigt som jag visste att jag kunde ii princip allt.


det där med att gå igenom stan o "skämma ut sig" låter lite galet, men jag upptäckte härom dagen ex. att jag inte alls dör om jag har ridkläder när jag åker kommunalt

 

[Pejla]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Yey
Ibland kan vissa kolla lite konstigt på en, men ...... Det får man ta

 

[Rikkan]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Självkänsla inte samma sak som självförtroende.
Vad vi gör är inte samma som vem vi är. Det är viktiga saker att lära sig. Det gäller alla.

Behöver du vägledning, hör av dig på PM.

 

[CoraO]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

När ja läste om hur du känner försog jag precis. Jag är EXAKT likadan. Så fort jag ska tävla blir jag super nervös. Vad ska folk säja? Kommer dom att prata om hur jag klär mig? Precis som du oroar jag mig för att göra fel. Om jag gör något fel på ridskolan (stort eller litet) ligger jag vaken och våndas hela natten. När andra personer är med är jag rädd att jag ska bete mig eller göra fel. Jag är JÄMT rädd vad folk tkr om mej. Jag kan aldrig slappna av jag försöker precis som du förklara för mig själv att "Det är ingen fara", "Det är väl deras problem" och "Du får väl se ut som du vill". Men det hjälper inte. Svaren du har fått kanske kan hjälpa mej också "men du kanske tkr att ja har helt fel" tänker jag nu och är rädd för att ni ska tycka jag e dum i huvudet

 

[josefinefreed]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Dt är mitt självförtroende som brister. Men det är bara på vissa punkter? De flesta säger att de inte riktigt vet var de har mig, för ena stunden verkar jag så säker på allting och i andra hjälplös.
Det gäller hästarna. Jag ställer såna oerhörda krav på mig. Samma gäller musiken. Vilket jag får beröm för men kan inte ta åt mig.
Jag tvivlar på mig själv.

Jag hoppade lite småtävlingar förr. Och tyckte det var superkul! Det är någonting jag Vill fortsätta med och utveckla!
Men jag tänker att folk ska snacka skit bakom ryggen på mig. Kritisera mig och hästen. Och jag känner mig dum att jag ens tänker så! Det är ju jag som dömmer i förväg. Jag vet att det bara är mina egna spöken. Men Kraven jag ställer på mig är enorma. Jag menar om jag är på träning, så är det ju Träning - hade jag varit "perfektryttare" (som jag inte tror det finns) så hade jag ju inte behövt vara där.
Jag tänker till och med att allt positivt jag får är ironiskt menat.
Att jag nånstans blir dumförklarad på vägen..

tycker det är sorgligt! För jag vill verkligen inte ha dessa känslor jag vill vara säker!
Det enda jag kan göra är väll att ta steget och med tiden bevisa att det inte är så som jag inbillar mig. Men TÄNK Om det skulle inträffa något av detta som jag ser framför mig.
-Ja vad skulle hända?
Jag skulle bli sårad.
-Men vem är det som har problem?
Dom, inte JAG.
Vill dom trycka ner mig, så tänker jag stå rakryggad och fråga vad problemet är.

Jag har aldrig blivit mobbad eller liknande. Detta finns i mig ändå. Jag har Alltid under mitt liv tyckt att jag är så dålig. Det är extremt.
Ändå har jag ibland stått inför publik och sjungt, spelat in en demo, skrivit texter, vart ute med de förra hästarna på lite evenemang..

Jag ska alltid vara alla till lags. Och är enormt rädd för att göra fel!
Det är min stora rädsla!
Men om jag gör fel, så går ju världen heller inte under.

Vad är det med mig!?
Någon som känner likadant?
Vad ska jag göra, när jag vill så mycket, men inte vågar utan bara väntar..........

Jag känner igen mig otroligt mkt i detta.. Jobbar som tusan på det, men det är svårt. Varenda gång jag ridtränar och minsta lilla inte funkar så som jag vill så kommer "men det går inte!" ur mig exakt hela tiden! Jag tror inte på mig själv det minsta lilla.. jag sitter alltid och säger att det inte går, och sådär.

Samma när vi ska ha prov elr över huvudtaget jobba på skolan, jag lägger bara ner allt och säger att "det inte går". Men när jag väl gör det, så går det ju!

Jag har fått tok-mkt beröm för att jag gjort ett bra jobb med min häst, jag är duktig i skolan och har även fått MKT beröm för detta. Men jag tar inte åt mig.. Så himla jobbigt.

Jag ska försöka att tänka positivt och försöka vända på det hela till nånting roligt istället..

 

[pumpqin]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag känner, tyvärr, igen mig i det du skriver. Har upplevt det i allt jag gör sedan jag var liten. Det hela började nog med att jag var sjukt duktig på Judo. Men någonstans i bakhuvudet, redan då, hörde jag alltid "du kan bättre", "du duger inte, kämpa mer" eller "hur kunde du göra sådär? Nu kommer alla tycka att du är en idiot".

Jag tror att det lätt blir såhär, att man känner sig osäker och misslyckad, fast man i själva verket är jätteduktig. Det handlar om att inte våga göra fel, i alla fall för mig. Jag är övertygad om att minsta lilla fel jag gör, oavsett vad det gäller, leder till jordens undergång...åtminstonde för mig. Eller värre, det kan leda till att folk skrattar åt mig..något jag verkligen inte klarar av.

Hittills har jag inte funnit ett sätt att dämpa dessa tankar och känslor, men jag jobbar på det. Varje gång jag får en komplimang försöker jag att ta åt mig, jag försöker tänka "Varför skulle h*n säga så bara för att jävlas?" Det är inte lätt alla gånger, men det är en bra början i alla fall. Varje gång jag får en negativ kommentar eller konstruktiv kritik försöker jag ta det för vad det är och inte blåsa upp det till en jättegrej..det funkar ibland.

Det svåraste är nog ändå att hantera felen jag gör varje dag. Ex. säger jag ett ord fel så kan jag ligga vaken i timmar och bara tänka på att jag sa det där ordet fel..det kan störa mig i veckor. Någon som har något tips på hur jag ska komma över det? Hur jag ska kunna släppa alla småfel jag gör/säger?

Jag önskar dig lycka till och jag är helt övertygad om att du verkligen inte är dålig, utan i själva verket väldigt bra!!

 

[josefinefreed]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag känner, tyvärr, igen mig i det du skriver. Har upplevt det i allt jag gör sedan jag var liten. Det hela började nog med att jag var sjukt duktig på Judo. Men någonstans i bakhuvudet, redan då, hörde jag alltid "du kan bättre", "du duger inte, kämpa mer" eller "hur kunde du göra sådär? Nu kommer alla tycka att du är en idiot".

Jag tror att det lätt blir såhär, att man känner sig osäker och misslyckad, fast man i själva verket är jätteduktig. Det handlar om att inte våga göra fel, i alla fall för mig. Jag är övertygad om att minsta lilla fel jag gör, oavsett vad det gäller, leder till jordens undergång...åtminstonde för mig. Eller värre, det kan leda till att folk skrattar åt mig..något jag verkligen inte klarar av.

Hittills har jag inte funnit ett sätt att dämpa dessa tankar och känslor, men jag jobbar på det. Varje gång jag får en komplimang försöker jag att ta åt mig, jag försöker tänka "Varför skulle h*n säga så bara för att jävlas?" Det är inte lätt alla gånger, men det är en bra början i alla fall. Varje gång jag får en negativ kommentar eller konstruktiv kritik försöker jag ta det för vad det är och inte blåsa upp det till en jättegrej..det funkar ibland.

Det svåraste är nog ändå att hantera felen jag gör varje dag. Ex. säger jag ett ord fel så kan jag ligga vaken i timmar och bara tänka på att jag sa det där ordet fel..det kan störa mig i veckor. Någon som har något tips på hur jag ska komma över det? Hur jag ska kunna släppa alla småfel jag gör/säger?

Jag önskar dig lycka till och jag är helt övertygad om att du verkligen inte är dålig, utan i själva verket väldigt bra!!

Detdär med att hur du ska sluta tänka på det du gör fel.. Tänk bara på allt annat, tills du glömmer bort det, och kommer du på det igen, så tänk på nåt annat. Det kan vara exakt vad som helst. Har funkat för mig i andra situationer.

 

[tuija]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

alla vi mäniskor har nog sama problem inan vi växer inom bords, till och med jag som rider och kör lopp,jag ser att det finns mer en du och jag med samma problem, skönt att se, skönt att det finns mäniskor som kan utrycka sig mvh tuija ni alla kommer att lyckas i fram tiden

 

[pumpqin]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Tack. Jag har försökt detta, vet inte om det är så att jag ger upp för lätt och låter mig själv tänka negativt eller om det faktiskt är så att jag är så uppslukad av allt negativt att jag inte kan hitta positiva saker..

 

[Ylva86]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Välkommen i klubben!

 

[Cambiaso]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Inte en helt ovanlig känsla tyvärr...

Själv skadade jag mig i våras (revbensfrakturer) och var borta två månader från ridningen. Omgivningen som fortfarande inte riktigt kunnat förstå varför jag på gamla dar ens börjat att rida (Man börjar att rida om man är 6 år och tjej, inte snart 40 och man...) drog nu slutsatsen att jag måhända övervägde att sluta. Själv hade jag dock inga planer på detta eftersom jag under konvalescensen upptäckt att det jag är rädd för och det som gör att jag kvällen innan lektionen har lite fjärilar i magen inte alls är rädslan att ramla av och skada sig (Been there, done that. Om jag sedan bryter nacken så är det ändå tänkt så...) utan rädslan för att göra bort sig. Att vara den som drar ner standarden i gruppen och inte håller måttet...

Nu har jag gått ner i en nybörjargrupp för resten av säsongen men ändå finns tvivlet där. Även om jag ligger före alla andra kan saker och ting kan alltid göras bättre. Varför lyckades jag inte med en volt i trav utan att tappa tempo? Det är ju för fasen elementärt... För långa tyglar... Klantarschel... Beröm från ridläraren efteråt är givetvis bara något hon säger för att vara artig...

Suck, varför gör man det så svårt för sig...

 

[zzz]

Sv: Jaha, nu kommer mitt erkännande..

Jag hoppade lite småtävlingar förr. Och tyckte det var superkul! Det är någonting jag Vill fortsätta med och utveckla!
Men jag tänker att folk ska snacka skit bakom ryggen på mig. Kritisera mig och hästen. Och jag känner mig dum att jag ens tänker så! Det är ju jag som dömmer i förväg. Jag vet att det bara är mina egna spöken. Men Kraven jag ställer på mig är enorma. Jag menar om jag är på träning, så är det ju Träning - hade jag varit "perfektryttare" (som jag inte tror det finns) så hade jag ju inte behövt vara där.
Jag tänker till och med att allt positivt jag får är ironiskt menat.
Att jag nånstans blir dumförklarad på vägen..

Jag tänkte lite likadant innan. Just tävlingar har jag aldrig haft svårt för, själva tävlingssituationen tycker jag bara är rolig men överhuvudtaget att folk tittar på en och om dom kanske pratar med varandra... Jag kunde ta för givet att dom pratade om mig och bara sa elaka saker. Jag tyckte det var jättejobbigt att gå igenom cafeterian på skolan för allas skratt var riktade mot mig osv osv.

Jag kom till insikt med att jag inte hade någon lust att leva så och tänka på det sättet så jag började helt enkelt att utmana mig själv. Gå själv ner på stan, gå och fika ensam, börja le istället för att se avståndstagande ut och att inte köpa mina egna snabba slutsatser om att allt riktades mot mig. Lite resonerande med sig själv och man inser ganska snabbt att alla som skrattar på fiket omöjligt kan skratta åt mig.

Istället för att försöka mörka mina "misstag" så visar jag de känslor jag känner (besvikelse för att ha misslyckats på tävling, gråter om jag ramlar av eller ramlar och slår mig osv) Jag är en typisk sån där som kunde halka omkull på stan vintertid och resa mig upp snabbt och försöka se ut som att inget hänt. Idag svär jag till och ställer mig och borstar av mig och känner efter om jag gjort illa mig och troligtvis skrattar jag en del också...

Livet har i alla fall för min del blivit mycket roligare och enklare nu!