Det är mest att det är så jobbigt att träffa folk. Jag går hela tiden och tänker på om jag gjorde något fel eller sa något dumt. Eller som hos fysioterpeuten att Poppy lyckades kissmarkera trots att de inte får det på gården och Pärla kissade inne trots att hon var rastad en kvart tidigare
Pojkvännen vill flytta ihop och jag tror att det hade kunnat funka bra för oss, men det är så mycket som ligger bakom att jag inte klarar det. Ett ex till mig slängde ut mig med ett dygn på mig att flytta alla mina grejer och jag vill aldrig riskera att hamna i den situationen igen. Där jag bor nu är också det längsta jag har bott någonstans i hela mitt liv för mamma och pappa flyttade så ofta och så har jag flyttat några gånger sedan jag flyttade hemifrån också så jag orkar inte flytta igen, speciellt inte när jag känner mig hemma för första gången i mitt liv. Jag har också en stor lokal med verkstad i garaget som jag inte vill riskera att bli av med.
Fast jag måste lära mig att klara det mest grundläggande oavsett hur jag mår för annars måste jag lämna bort hundarna helt för de ska inte behöva lida för att jag inte klarar att ta mig ut på promenader. Hade jag haft en trädgård som de hade kunnat gå ut i så hade det kunnat funka, men inte nu. Och jag har aldrig bra dagar, bara mindre dåliga
Enda gången jag har mått någorlunda bra är sommaren 2018, men det berodde troligen på en väldigt lång hypomani. Helst hade jag varit utan de minnena helt för då hade jag inte vetat vad jag missar.
Jag klarar nästan ingenting. Idag har jag varit uppe ur sängen i kanske 1-1,5 timme
Det är liksom inga övermänskliga krav jag har alls