Det gör det verkligen! Och jag får sådan fruktansvärd klåda av uvi att jag håller på att bli tokig för det går ju inte att klia inuti sig. Tack och lov så verkar det som att den gamla antibiotikan fortfarande funkade för nu är det bara lite klåda och jag kan kissa utan att gråta. Ska hämta ut den nya när jag ska träffa mamma i eftermiddag.
Jag kom iväg och klippte klorna på grannens katt igår också. Tyvärr bestämde hon sig för att byta namn från Busan till Bråkan och tuggade lite på mig. Som tur väl var så hade jag jackan på mig för annars hade det nog blivit rätt illa. Jag misstänkte att hon skulle börja bråka närsomhelst för hon förknippar ju mig med att klippa klorna nu, vilket hon HATAR, men jag var inte beredd på att hon skulle gå all in med både klor och tänder utan minsta förvarning. Jag vet ju att katter kan vara så men jag trodde att hon iallafall skulle ge mig ett fräs eller flyktförsök först men nope! Får hoppas att antibiotikan för uvin funkar även på kattbett så jag slipper in till vårdcentralen ännu en gång! Det är bara tre små sår men mitt värsta kattbett var också mitt minsta som inte blödde alls men handleden svällde upp så jag inte kunde röra på handen = skitstark antibiotika i 10 dagar. Jag har hållit på med hemlösa katter så jag har blivit tuggad på så många gånger att jag är van så jag bara hakade loss henne från min hand och fortsatte klippa klorna. Grannen trodde nog att jag är knäpp
Visa bifogad fil 112781
Mm. Det gör riktigt ont nu och är både svullet och missfärgat men jag åker inte in på helgen för ett litet kattbett. Har lindat in det med massor av alsollösning nu, det har räddat mig från antibiotika många gånger! Sist jag fick stelkrampsspruta var nog när Thomas bet mig och det var 2006 om datumen på bilderna jag har av honom stämmer. Gången efter jag var inne för bett var när Fiffe bet mig och han var född 2009 så kanske 2010
Tror inte att jag fick någon spruta då eftersom jag fick när Thomas bet mig. Har inte koll på hur ofta man bör ta så får kolla upp det. 
Mm. Det gör riktigt ont nu och är både svullet och missfärgat men jag åker inte in på helgen för ett litet kattbett. Har lindat in det med massor av alsollösning nu, det har räddat mig från antibiotika många gånger! Sist jag fick stelkrampsspruta var nog när Thomas bet mig och det var 2006 om datumen på bilderna jag har av honom stämmer. Gången efter jag var inne för bett var när Fiffe bet mig och han var född 2009 så kanske 2010
Jag är fortfarande ledsen över att jag inte är kattmänniska så jag kunde behålla Thomas. Vi fick ett band till varandra som jag bara har fått med två andra djur (och jag har haft hundratals). Han litade fullkomligt på mig och jag svek honom
Visa bifogad fil 112806
Läkaren ringde. Han hade kollat mina provsvar och var mycket tveksam till att fortsätta med litium pga njurarna. Jag vet inte vad jag gör om jag måste sluta med den. Det är ju så jävla typiskt mig att äntligen hitta något som kanske kan hjälpa och så får jag inte använda det
Han överlevde, bara inte hos mig. Jag var jourhem åt många katter och jag klarade verkligen inte att ha katter hemma hos mig under någon längre tid så därför kunde jag inte behålla honom. Första hemmet han fick fortsatte jag att ha kontakt med honom. När han hade bott där en månad råkade någon släppa ut honom mitt i nyårsnatten och han försvann såklart helt vettskrämd. Han var borta i en månad innan en granne hittade honom men ingen kunde komma i närheten av honom. Jag kastade mig i bilen och körde dit i snö och is och mörker, trots att jag var rädd för att köra, för att han inte skulle hinna försvinna igen. Han var rädd för mig också men jag satte mig i ladan han flytt till. Det var kolsvart (och jag var rädd för mörker också
) så jag kunde inte se honom utan satt bara och småpratade tyst och till slut kom han smygande. När han väl kunde lukta på min jacka så bara slängde han sig upp i famnen på mig. Det kändes hemskt att lämna honom igen men han hade det väldigt bra där. Tyvärr flyttade ägaren utomlands efter ca 1 år och Thomas fick flytta igen och då kunde jag inte längre ha kontant med honom Han överlevde, bara inte hos mig. Jag var jourhem åt många katter och jag klarade verkligen inte att ha katter hemma hos mig under någon längre tid så därför kunde jag inte behålla honom. Första hemmet han fick fortsatte jag att ha kontakt med honom. När han hade bott där en månad råkade någon släppa ut honom mitt i nyårsnatten och han försvann såklart helt vettskrämd. Han var borta i en månad innan en granne hittade honom men ingen kunde komma i närheten av honom. Jag kastade mig i bilen och körde dit i snö och is och mörker, trots att jag var rädd för att köra, för att han inte skulle hinna försvinna igen. Han var rädd för mig också men jag satte mig i ladan han flytt till. Det var kolsvart (och jag var rädd för mörker också
Eftersom jag fått en spruta som vuxen så fattade jag det som att nästa spruta var efter 20år. Såren är mycket bättre nu så alsollösningen har åter igen gjort sitt jobb med att dra ut allt äckligt var men jag fortsätter att ha det lindat några timmar till ifall det finns mer var längre ner.
Jag vet inte. Jag har tid hos litiumsköterskan 2/3 så jag får se vad hon säger då, om inte läkaren hör av sig igen innan dess. Jag själv känner att jag går hellre och mår bra och får ta eventuella njurproblem när de kommer än att må så dåligt som jag brukar bara för att njurarna kanske kan komma att krascha i framtiden
Jag har hjälpt väldigt många katter genom åren men ingen har varit som Thomas. Det var mycket för att han bet mig som han litade så mycket på mig för när han bet så backade jag och gav honom utrymme istället för att slå honom som han var van vid.Wow, vad imponerande hur du hjälpte Thomas! Otroligt starkt av dig.
Håller tummarna att såret läker utan vidare problem. Och jag fattar hur du tänker angående litiumen. Det kanske beror på hur snabbt njurarna kan förväntas krascha? Hoppas du får bra info nästa gång!
Jag lyckades ta mig ut med hundarna innan idag. Vi var ute en halvtimme och förutom det har jag inte kunnat göra ett enda dugg för jag är så trött
Ja, det känns skönt, men så jobbigt att direkt jag försöker gå promenader så blir någon hund skadad eller är knackig vilket kommer att öka ångesten ytterligare i framtidenMen bra gjort att ta dig ut i alla fall! Försök ge dig själv lite creds för det.
Vad jobbigt att du också har problem med litium
Tack! Det hat tagit måååååånga timmar och jag blir mer och mer nöjd, men det skulle inte förvåna mig om telefonen går sönder så fort allt är färdigtFina färger och jättegulliga djur.
Förstår när man verkligen är desperat efter en medicin som man känner fungerar. Jag är som sagt ledsen över Abilify men den nya ska vara liknande. Läkaren sa att han nästan aldrig skrev ut den så han fick läsa på lite innan han valde den. Jag tror Litiumet hjälper mig men jag har en hatkärlek, från början bara hat till den. Jag har försökt i flera år att bli av med den. Tycker biverkningarna är så många och ibland farliga. Nu vill jag väl mest fortfarande ha bort den men har accepterat den. Jag överelever nog inte utan men är inte jätte glad i den.Ja, det känns skönt, men så jobbigt att direkt jag försöker gå promenader så blir någon hund skadad eller är knackig vilket kommer att öka ångesten ytterligare i framtiden
Vad jobbigt att du också har problem med litium
Jag började i oktober eller november och detta är första höjningen. Både njurvärdena, sköldkörteln och kaliumet är fel. Läkaren hade nog helst redan tagit bort, eller iallafall sänkt, litium men jag övertalade honom att få fortsätta till nästa provtagning om knappt två veckor.
Om jag inte får fortsätta med litium så vet jag inte vad jag gör. Det känns som att det är min sista chans att kanske få ett relativt bra liv för jag har provat så himla mycket annat
Jag tar både abilify och lamotrigin och de håller mig någorlunda ovanför ytan ihop med en hög andra mediciner men jag har ingen livskvalitet
Jag har provat så många. Långt ifrån alla, men nog minst en från varje grupp.
Den gör nog fortfarande något, men inte alls som i början. 2018 är det enda året i mitt liv som jag har mått ganska bra, men så här i efterhand tror jag att allt bara var en enda lång hypomani från abilify och elvanse. Jag hade hellre varit utan det året för då hade jag inte vetat vad jag missar Enda märkbara biverkningen jag har från litium är skakande händer, men njurarna, sköldkörteln och kaliumet var ute och cyklade på senaste blodprovet. 
