Jag vill inte mer

[förvirrad]

Hur länge orkar man? Hur många gånger är det värt att slita sig ur depressionens grepp utan att för den skull må bra?

Återigen har det svarta bottenlösa hålet slukat mig. Det där hålet jag faller i och förtvivlat kämpar för att nå väggen så jag kan börja klättra upp. Varje gång jag kommer till en nivå där ljuset skymtar i toppen så rasar väggen och återigen faller jag fritt. Den här eviga cykeln av klättrande och fallande har jag varit i mer än 2/3 av mitt liv och jag tror inte det är värt det längre.

Är det värt att vakna med bröstsmärtor nästan varje dag? Är det värt att varje dag få kämpa sig ur sängen? Är det värt att hela livet är ett rent fysiskt kaos för att orken till att hålla ens en grundordning inte existerar? Är det värt att gå och lägga sig på kvällen men panik över att det kommer en dag imorgon? Är det värt att gång på gång gå i väggen och därmed ha en hjärna som knappt fungerar? Är det värt att inombords gå runt antingen som en zombie eller hejdlöst gråtande? Är det värt att spela teater varenda sekund utanför hemmets väggar? Är det värt att hela livet går ut på att fly in i sömnen?
Helt enkelt är det värt att överleva istället för att leva?

Svaret på ovanstående, det där svaret som även jag ger, är att söka hjälp, men var och hur? Vc där jag bor har inga fasta läkare. Habiliteringen som jag har tillgång till pga min npf diagnos har ingen läkare kopplad till sig. De hänvisar till min vc som då har olika läkare varje gång och vars läkare vanligen inte kan något alls om min problematik. Och jag orkar inte, jag orkar inte förklara gång på gång. Jag orkar inte slåss igen för att få någon att lyssna. Och nu tror jag inte ens att jag vill det längre. Jag vill bara slippa. Slippa må dåligt, slippa vara trött, slippa leva.

 

[Pilot]

Har du någon som kan hjälpa dig att kolla upp vilka rättigheter du har?

Finns ju terapeuter/ psykologer som kan var knutna till din VC. Har de inte möjlighet att ge dig en tid på VC så är jag säker på att du har rätt att söka dig vidare. (Så gjorde jag.)
Och ja, även om du får gå till olika läkare så gå dit och grått och visa att livet ÄR skitjobbigt. Det kommer komma nån som tar dig på allvar och hjälper dig!

 

[Frankie]

Varför är du inte remitterad till psykiatrin? Där finns läkarna med koll på NPF (även om det i regel är mkt stafettläkare inom öppenvården), förstår inte varför du ska vara på VC.

Man kan också välja att gå till privatpraktiserande läkare, men då behöver man ha möjlighet att lägga en hel del pengar på sin vård. Sedan låter det som att du skulle kunna ha god nytta av en bra psykolog. På många platser i landet finns privatpraktiserande psykologer, med eller utan anslutning till landstinget.

 

[vallhund]

Varför är du inte remitterad till psykiatrin? Där finns läkarna med koll på NPF (även om det i regel är mkt stafettläkare inom öppenvården), förstår inte varför du ska vara på VC.

Man kan också välja att gå till privatpraktiserande läkare, men då behöver man ha möjlighet att lägga en hel del pengar på sin vård. Sedan låter det som att du skulle kunna ha god nytta av en bra psykolog. På många platser i landet finns privatpraktiserande psykologer, med eller utan anslutning till landstinget.

Ev kan det behövas medicinering också.

 

[Magiana]

Jag tänker att du skulle behöva ett personligt ombud som helt enkelt får hjälpa dig att ratta rätt i vården så att du får den vård du ska ha och har rätt till.

 

[förvirrad]

Varför är du inte remitterad till psykiatrin? Där finns läkarna med koll på NPF (även om det i regel är mkt stafettläkare inom öppenvården), förstår inte varför du ska vara på VC.

Så det är dit de skulle skickat mig? Varför sa de då inte det när jag frågade habiliteringen om just läkare med kompetens inom området. De sa ungefär att det kunde inte ordnas. Tack för 10-15 års helvete som kanske varit helt i onödan.
Visst borde jag med min diagnos kunna skicka en självremiss till dem?

Man kan också välja att gå till privatpraktiserande läkare, men då behöver man ha möjlighet att lägga en hel del pengar på sin vård. Sedan låter det som att du skulle kunna ha god nytta av en bra psykolog. På många platser i landet finns privatpraktiserande psykologer, med eller utan anslutning till landstinget.

Tyvärr har jag inte råd med det.

 

[Vallmo]

Så det är dit de skulle skickat mig? Varför sa de då inte det när jag frågade habiliteringen om just läkare med kompetens inom området. De sa ungefär att det kunde inte ordnas. Tack för 10-15 års helvete som kanske varit helt i onödan.
Visst borde jag med min diagnos kunna skicka en självremiss till dem?


Tyvärr har jag inte råd med det.

Det låter ju helt otroligt dåligt att du inte blivit remitterad till psykiatrin.
Fan vad arg jag blir.

Sådär kan du ju inte ha det.
Depression är en sjukdom och som andra sjukdomar behövs behandling.

Du kan söka själv till psykiatrin och det bör du göra genast.
Det kostar dig inte mer än ett vanligt läkarbesök och det går på högkostnadskortet.
Om det är akut kan du åka till närmaste akutpsykiatriska mottagning. Dom måste ta emot dig.
Kanske behöver du en inläggning också. Det låter inte otroligt.

Om du inte står på antideppressiva så är det nog läge för det och där har en psykiatriker mycket bättre kompetens att välja rätt sort för just dig.
Inte för jag kan säga att du behöver medicin, men det låter som onekligen som det.

Psykolog är något du kan vänta med tycker jag.
Oftast är det inte särskilt meningsfullt i det här läget.
Däremot kan det vara det när du får näsan över vattenytan. Då kan du få någon slags samtalskontakt eller terapeut som också går på högkostnadskortet.

Och allt jag har rabblat upp har du RÄTT till.

 

[Cattis_E]

Ev kan det behövas medicinering också.

Ja och en medicinering som psykiatrin (öppenpsykiatrisk heter den här) skriver ut och utvärderar..

 

[Tranan]

Önskar att jag kunde hjälpa, men säger som andra sök hjälp. Det går att komma ur detta hål. det gäller att hitta vägen. ibland går det fort, ibland går det långsamt. men ta den hjälp du kan få och du är inte ensam.

 

[monster1]

Så det är dit de skulle skickat mig? Varför sa de då inte det när jag frågade habiliteringen om just läkare med kompetens inom området. De sa ungefär att det kunde inte ordnas. Tack för 10-15 års helvete som kanske varit helt i onödan.
Visst borde jag med min diagnos kunna skicka en självremiss till dem?


Tyvärr har jag inte råd med det.

Du borde kunna skicka självremiss eller vårdbegäran finns det tydligen något som heter. Prova och ring direkt till öppen psykiatrin.

 

[Hyacinth]

Så det är dit de skulle skickat mig? Varför sa de då inte det när jag frågade habiliteringen om just läkare med kompetens inom området. De sa ungefär att det kunde inte ordnas. Tack för 10-15 års helvete som kanske varit helt i onödan.
Visst borde jag med min diagnos kunna skicka en självremiss till dem?


Tyvärr har jag inte råd med det.

Har du ingen medicin alls?
Jag har en mer eller mindre kronisk depression enligt min läkare, men med medicin mår jag bra. Visst kan jag ha bättre och sämre dagar, men inom ett normalspann.
Har du andra diagnoser dessutom låter det ju väldigt konstigt att du inte fångats upp av vården på något sätt.

 

[förvirrad]

Har du ingen medicin alls?
Jag har en mer eller mindre kronisk depression enligt min läkare, men med medicin mår jag bra. Visst kan jag ha bättre och sämre dagar, men inom ett normalspann.
Har du andra diagnoser dessutom låter det ju väldigt konstigt att du inte fångats upp av vården på något sätt.

Nej jag har ingen hjälp alls. Eftersom habiliteringen bara ökade stressen och mitt dåliga mående så har jag slutat besöka dem och VC har för länge sedan skickat mig vidare till hab.

 

[Frankie]

Så det är dit de skulle skickat mig? Varför sa de då inte det när jag frågade habiliteringen om just läkare med kompetens inom området. De sa ungefär att det kunde inte ordnas. Tack för 10-15 års helvete som kanske varit helt i onödan.
Visst borde jag med min diagnos kunna skicka en självremiss till dem?


Tyvärr har jag inte råd med det.

Ring psykiatrin i din stad omedelbart imorgon och berätta det du skrev i trådstarten. Absolut ska du ha hjälp med din situation!


Liksom @Hyacinth har även jag vad som kallats en kronisk depression, men mår med medicin bra.
Rätt inställd medicin och en period med stöd från rätt psykolog vände min livssituation från total hopplöshet och självmordstankar till ett fullt fungerande liv - något som jag aldrig kunnat tro skulle vara möjligt efter 15 års sjukdom.
Jag har liksom du NPF vilket är en extra utmaning, men det finns hopp.

 

[Vallmo]

Ring psykiatrin i din stad omedelbart imorgon och berätta det du skrev i trådstarten. Absolut ska du ha hjälp med din situation!


Liksom @Hyacinth har även jag vad som kallats en kronisk depression, men mår med medicin bra.
Rätt inställd medicin och en period med stöd från rätt psykolog vände min livssituation från total hopplöshet och självmordstankar till ett fullt fungerande liv - något som jag aldrig kunnat tro skulle vara möjligt efter 15 års sjukdom.
Jag har liksom du NPF vilket är en extra utmaning, men det finns hopp.

Jag har också (antagligen) kronisk depression och jag är enormt beroende av att få rätt sorts vård med både medicin och stödsamtal.

Jag har liksom du, @förvirrad ytterligare en diagnos (emotionell instabilitet) och när man har dubbeldiagnos behövs det verkligen att man är rätt uppbackad av ett proffesionellt team.
Med rätt medicinering och samtalsstöd vid behov fungerar jag bra. Har jag inget av det blir jag suicidal.

Sen är jag förmodligen privilegierad eftersom jag får vård där endast vårdpersonal får vårdas och det fungerar helt enkelt lite bättre än vanliga psykiatrin.
Men i alla fall, har man behov så har vården en skyldighet att möta upp.
Jag hoppas verkligen att du Ts orkar kontakta psykiatrin. Om det är svårt kanske någon anhörig kan hjälpa dig med första kontakten?

En sak som du också kan göra om du inte orkar prata med någon är att gå in på vårdguiden, "mina sidor". Där finns det en ruta som heter "Fråga psykiatrin". Jag vet inte hur det funkar, har inte testat själv, men det kanske kan vara något för dig.

 

[Cattis_E]

Jag har också (antagligen) kronisk depression och jag är enormt beroende av att få rätt sorts vård med både medicin och stödsamtal.

Jag har liksom du, @förvirrad ytterligare en diagnos (emotionell instabilitet) och när man har dubbeldiagnos behövs det verkligen att man är rätt uppbackad av ett proffesionellt team.
Med rätt medicinering och samtalsstöd vid behov fungerar jag bra. Har jag inget av det blir jag suicidal.

Och jag har recidiverande (återkommande) depressioner som blev värre och värre.
Det är i och för sig ganska normalt för den åkomman har jag förstått.
För mig är det medicinen som gör tydlig skillnad, den får mitt stämningsläge mer normalt. Klart att även jag har sämre dagar men det blir ju uthärdligt även den värsta tänkbara dagen.
I akuta skedet var samtalsstöd värt väldigt mycket. Då när jag liksom var rädd för var det skulle sluta.

TS: hoppas du får kontakt med psykiatrin fort, kämpa för att få det, det var verkligen vändningen för mig.

 

[Vallmo]

Och jag har recidiverande (återkommande) depressioner som blev värre och värre.
Det är i och för sig ganska normalt för den åkomman har jag förstått.
För mig är det medicinen som gör tydlig skillnad, den får mitt stämningsläge mer normalt. Klart att även jag har sämre dagar men det blir ju uthärdligt även den värsta tänkbara dagen.
I akuta skedet var samtalsstöd värt väldigt mycket. Då när jag liksom var rädd för var det skulle sluta.

TS: hoppas du får kontakt med psykiatrin fort, kämpa för att få det, det var verkligen vändningen för mig.

Håller med!
Samtalsstöd är guld värt.
Jag kan bara höra av mig så får jag oftast en tid inom en rimlig tidsgräns.
Jätteviktigt för min del, så det inte går för långt.
Det har det gjort ett par gånger och det blir verkligen jobbigt, typ inläggning och sånt.

Läkarkontakten är bra också.
Har visserligen bytt läkare tre gånger på fyra år, men jag har åtminstone samma läkare över långa sammanhängande perioder.

Jag hoppas också att Ts har lite energi till att söka hjälp.