Cherarriduracell
Trådstartare
Det har skurit sig så enormt mellan mig och min sambos mamma att jag inte vill vara här mer. Jag vill inte vara där jag bor, jag vill inte ha hästen här, jag vill inte prata med henne, och jag tror inte att det går att lösa. Vad gör man då?
Största anledningen till detta är att jag som-blixt-från-klar-himmel blev utkastad ur stallet, mer eller mindre. Har inte hört minsta antydan till att jag inte skulle få ha kvar hästen här, vi planerade sadelkammare etc för fullt, men nu ska han tydligen ut. Förstår ingenting. Jag är en väldigt trevlig inhyrd som betalar den ersättning vi kommit överens om i tid, håller rent i stallet och håller mina grejer ihopsamlade. Blev otroligt chockad då sambon sa att hans mamma ville att hästen skulle vara borta "till hösten". Fattade verkligen ingenting. Dagen efter frågar jag henne om detaljer, när hon vill att hästen ska vara borta, varför och om vi inte kan lösa det på något sätt, eftersom det försvårar min vardag att behöva hyra in hästen längre bort igen.
Hästen ska ut för att det är dåligt med bete (har erbjudit mig att ha honom i egen hage och stödfodra pga vill ändå hålla koll på hullet på honom), för att det är osämja i hagen (min häst har aldrig någonsin gett sig på någon annan, han går alltid undan, finns inte möjligheten att gå undan LYFTER han ena bakbenet... Sparkar bara om någon VERKLIGEN förtjänat det. Han är inte anledningen till osämjan i hagen) för att jag aldrig hjälper till med något (just nu är det inget det ska hjälpas till med, men jag har aldrig blivit ombedd att göra något. Jag har däremot frågat flera gånger om de inte vill att jag ska ta fodringarna några dagar i veckan, för att jag tycker att det vore rättvist, men får alltid "nej, våra djur ska ju ändå ha mat, jag fodrar, det gör absolut ingenting att din häst också ska ha mat"). Jag förstår inte varför jag ska ut, såhär akut.
Jag har flera gånger frågat hans mamma om hon vill göra saker med mig, typ rida ut ensväng. Jag vill lära känna henne bättre, helt enkelt. Hon avböjer alltid, gärna samtidigt som vi skulle ha ridit. Det är alltid jag som tar initiativ till nästa gång, aldrig hon. Däremot åker hon och hämtar en annan tjej i min ålder som är ridsällskap och de rider tillsammans ett par ggr/vecka. Det här får ju mig att känna mig väldigt bortvald. Det är ok med henne (som hon inte kände alls för 2-3 månader sedan) men det går inte att umgås med mig. Jag förstår inte alls, det känns som att hon aktivt väljer bort mig.
Bad sambon prata med henne och försöka nysta i hur hon resonerar. Tydligen bottnar det delvis i att han bett om lite mer privacy - jag känner mig inte jättetrygg när hon rycker upp dörren och kommer in och pratar i en halvtimme liksom. Han bad henne knacka eller ringa innan hon kommer in, och jag har bett honom ta längre snack med mamma i hennes hus. Hon har tolkat detta som att hon är helt förbjuden att ringa och prata med sin son. Det är olyckligt och jag fattar inte hur han uttryckte sig för att hon skulle få den uppfattningen.
Hur eller som kommer de ju inte ses oftare ifall vi flyttar härifrån, för det är väl det det lutar åt just nu. Jag klarar inte av att bo på en gård där jag inte känner mig välkommen. Det "finns inte" utrymme för min hästs grovfoder, det "finns inte" utrymme för hästtransporten och det "finns inte" utrymme för min bil. I min släkt kör vi lite på "finns det hjärterum finns det stjärterum", viktigt att se till att alla känner sig välkomna. Här upplever jag ju att det inte finns plats för mig eller det som är viktigt för mig, och så kan jag inte känna HEMMA under en längre tid. Jag är verkligen inte personen som startar bråk utan vänder hellre ut och in på mig själv för att inte störa eller vara ivägen, därför förstår jag inte hur jag hamnat i den här situationen. Är ju alltså mer eller mindre i den här situationen för att jag inte kan läsa tankar. Hur tar man sig ut härifrån? Är det bara att flytta och avböja alla inbjudningar till middag i framtiden eller HUR GÖR MAN? Vill ju att det ska fungera, egentligen, men jag orkar inte känna mig som den enda som anstränger mig. Just nu orkar jag inte ens vara hemma och ska flytta hästen någonstans imorgon för jag klarar inte av psykiskt att ha kvar den på ett ställe där jag är oönskad.
Största anledningen till detta är att jag som-blixt-från-klar-himmel blev utkastad ur stallet, mer eller mindre. Har inte hört minsta antydan till att jag inte skulle få ha kvar hästen här, vi planerade sadelkammare etc för fullt, men nu ska han tydligen ut. Förstår ingenting. Jag är en väldigt trevlig inhyrd som betalar den ersättning vi kommit överens om i tid, håller rent i stallet och håller mina grejer ihopsamlade. Blev otroligt chockad då sambon sa att hans mamma ville att hästen skulle vara borta "till hösten". Fattade verkligen ingenting. Dagen efter frågar jag henne om detaljer, när hon vill att hästen ska vara borta, varför och om vi inte kan lösa det på något sätt, eftersom det försvårar min vardag att behöva hyra in hästen längre bort igen.
Hästen ska ut för att det är dåligt med bete (har erbjudit mig att ha honom i egen hage och stödfodra pga vill ändå hålla koll på hullet på honom), för att det är osämja i hagen (min häst har aldrig någonsin gett sig på någon annan, han går alltid undan, finns inte möjligheten att gå undan LYFTER han ena bakbenet... Sparkar bara om någon VERKLIGEN förtjänat det. Han är inte anledningen till osämjan i hagen) för att jag aldrig hjälper till med något (just nu är det inget det ska hjälpas till med, men jag har aldrig blivit ombedd att göra något. Jag har däremot frågat flera gånger om de inte vill att jag ska ta fodringarna några dagar i veckan, för att jag tycker att det vore rättvist, men får alltid "nej, våra djur ska ju ändå ha mat, jag fodrar, det gör absolut ingenting att din häst också ska ha mat"). Jag förstår inte varför jag ska ut, såhär akut.
Jag har flera gånger frågat hans mamma om hon vill göra saker med mig, typ rida ut ensväng. Jag vill lära känna henne bättre, helt enkelt. Hon avböjer alltid, gärna samtidigt som vi skulle ha ridit. Det är alltid jag som tar initiativ till nästa gång, aldrig hon. Däremot åker hon och hämtar en annan tjej i min ålder som är ridsällskap och de rider tillsammans ett par ggr/vecka. Det här får ju mig att känna mig väldigt bortvald. Det är ok med henne (som hon inte kände alls för 2-3 månader sedan) men det går inte att umgås med mig. Jag förstår inte alls, det känns som att hon aktivt väljer bort mig.
Bad sambon prata med henne och försöka nysta i hur hon resonerar. Tydligen bottnar det delvis i att han bett om lite mer privacy - jag känner mig inte jättetrygg när hon rycker upp dörren och kommer in och pratar i en halvtimme liksom. Han bad henne knacka eller ringa innan hon kommer in, och jag har bett honom ta längre snack med mamma i hennes hus. Hon har tolkat detta som att hon är helt förbjuden att ringa och prata med sin son. Det är olyckligt och jag fattar inte hur han uttryckte sig för att hon skulle få den uppfattningen.
Hur eller som kommer de ju inte ses oftare ifall vi flyttar härifrån, för det är väl det det lutar åt just nu. Jag klarar inte av att bo på en gård där jag inte känner mig välkommen. Det "finns inte" utrymme för min hästs grovfoder, det "finns inte" utrymme för hästtransporten och det "finns inte" utrymme för min bil. I min släkt kör vi lite på "finns det hjärterum finns det stjärterum", viktigt att se till att alla känner sig välkomna. Här upplever jag ju att det inte finns plats för mig eller det som är viktigt för mig, och så kan jag inte känna HEMMA under en längre tid. Jag är verkligen inte personen som startar bråk utan vänder hellre ut och in på mig själv för att inte störa eller vara ivägen, därför förstår jag inte hur jag hamnat i den här situationen. Är ju alltså mer eller mindre i den här situationen för att jag inte kan läsa tankar. Hur tar man sig ut härifrån? Är det bara att flytta och avböja alla inbjudningar till middag i framtiden eller HUR GÖR MAN? Vill ju att det ska fungera, egentligen, men jag orkar inte känna mig som den enda som anstränger mig. Just nu orkar jag inte ens vara hemma och ska flytta hästen någonstans imorgon för jag klarar inte av psykiskt att ha kvar den på ett ställe där jag är oönskad.
