Nu har jag talat med berörda väninnor.
Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.
De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.
Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("
men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.
Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.
