Jag vill inte gå på min egen möhippa!

[Sasse]

Jag tror att TS vänner kommer att ge TS en bra dag. Jag ber om ursäkt för att jag tror att TS vänner är bra personer.
Om TS börjar gråta när de drar fram den pinsamma klädseln, så lär de inte tvinga på TS dem med våld? Utan lägga om planen så att den passar.

Med våld? Troligen inte. Däremot kan de gå in för att övertyga henne och tjata på henne att göra dessa saker fastän hon inte är bekväm med det. Kanske även ge TS skuldkänslor (medvetet eller ej) för att hon inte är tacksam över det jobb de lagt ner för att göra hennes dag "så bra som möjligt".

Abslout! Helt enig!
Men jag tror fortfarande att TS kommer att få en glad och fnissig dag. Tror att TS vänner är fina människor. Och då kommer de vara lyhörda för vad som funkar och inte när det blir så dags. Jag kanske tror för gott om människor.
Jag ber om ursäkt att jag tolkade in kontrollen, men när TS skrev att allt var så fantastiskt fint planerad utom själva möhippan där TS, underförstått, inte haft något med planeringen att göra. Då uppfattade jag att allt var fantastiskt planerat utom möhippan. Men det var uppenbarligen fel av mig.

De har ju inte visat någon lyhördhet alls hittills. De går helt emot TS enda önskemål att inte bli utsatt för någon förnedring och tycker att "lite får hon tåla". Varför skulle de ändra sig när det väl är dags menar du?

 

[Manza]

Jag ger mig.
TS vänner är alltigenom onda och vidrigare vänner får man leta efter.
Nej, jag hade inte planerat saker som förnedrade en vän.
Jag vet inte bättre än TS vad som väntar, jag tror bara människor om gott. Vilket uppenbarligen är helt fel.

Men Gud vad du löjlar dig. Varför känner du ett sådant behov av att deraila hela tråden och framstå som totalt clueless?

 

[starcraft]

Jag ger mig.
TS vänner är alltigenom onda och vidrigare vänner får man leta efter.
Nej, jag hade inte planerat saker som förnedrade en vän.
Jag vet inte bättre än TS vad som väntar, jag tror bara människor om gott. Vilket uppenbarligen är helt fel.

Hej och hå, du behöver inte gå från ena ytterligheten till den andra. Det är väl ingen som tror att TS vänner är onda och vidriga, men i detta fall verkar de antingen inte känna ts så väl ändå eller tänkt helt galet eller delar din syn på att möhippa är till för deras underhållning och såna vänner klarar i alla fall jag mig utan.

 

[Gammeln]

Orkar inte läsa allt men vilka vet bäst här förutom TS

 

[Tonto]

@hoppsann Men vad är fel på dig? TS VILL INTE. Punkt. Då ska hon inte heller utsättas för det för hon VILL INTE. Hur svårt kan det vara?

 

[Retro]

TS: Jag håller med de som tycker att din blivande man kan försöka prata med dina vänner!

I det här fallet ska du ju ändå vara "Ovetande" om vad de planerat så du behöver inte ens skämmas för att gömma dig bakom någon annan.

 

[Retro]

TS: Jag håller med de som tycker att din blivande man kan försöka prata med dina vänner!

I det här fallet ska du ju ändå vara "Ovetande" om vad de planerat så du behöver inte ens skämmas för att gömma dig bakom någon annan.

Äsch nu lät det som jag tyckte du var feg. Jag menade mest att det kan vara ett bekvämt sätt att göra det på av flera orsaker, bland annat att din man kan var lite diplomatisk och hjälpa dig att få ordning på dina tankar kring det hela.

 

[Fossing]

Jag hade ingen möhippa för jag är inte bekväm att inte veta vad som ska hända. Det var tydligen tal om "kidnappning" och spontana grejer och överraskningar från en och annan vän, men min kära brudtärna avstyrde alltihop. Hon och jag fikade och sydde min klänning, det var perfekt.
Ha kul med sina vänner kan man ju göra en annan gång.

Så TS: Prata med dina vänner och säg att du inte vill. Om de envisas så vägra helt enkelt. Det är DIN möhippa, det är DU som ska gifta dig och de måste respektera det. Vi har inte alla samma uppfattning om vad som är "skoj".

 

[hoppsann]

Om några veckor går mitt livs dröm i uppfyllelse: Jag ska gifta mig med mannen jag älskar. Vi har valt att slå på stort runt bröllopet och tillställningen är så fantastiskt fint planerad att jag hela vintern gått runt som en speedad 13-åring i väntan på en Justin Bieber-konsert.

Sedan har vi givetvis möhippan. Där har jag, underförstått, inte haft något med planeringen att göra, bortsett från en detalj som jag varit så tydlig med att det torde vara omöjligt att misstolka även för den blinda och döva: Jag. Vill. INTE. Bli utsatt för någon form av förnedring, pinsamheter eller någon som helst variant av "gå fram till främlingar på stan och fråga x"-uppdrag. Wild and crazy fysiska, adrenalinstinna aktiviteter? Absolut! En utekväll så blöt att den fått mitt 18-åriga jag att krypa hem? Kör på! Men inga uppdrag. Alls.

Idag, ett par veckor innan möhippan, berättar så en av deltagarna att en majoritet - jag vet inte hur många som är direkt inblandade i beslutet, bara att det är en majoritet - av mina fantastiska, hänsynsfulla väninnor planerat en hel jävla dag fylld av pinsamma, förnedrande uppdrag i city. Givetvis komplett med en förnedrande utklädnad som så småningom ska avlägsnas. Offentligt. Av främlingar. Because why not. Varför inte göra saker lite extra överjävliga när man har chansen liksom?

Med ens har euforin bytts ut mot en ångestklump i magen och ett svullet, söndergråtet ansikte.

Jag står alltså här och vill inte gå på min egen möhippa. Inte bara det: Mina väninnor, varav två varit goda sådana sedan tidiga tonåren och mycket väl vet hur genuint starkt jag räds att stå i centrum för okonventionell uppmärksamhet, har alltså gått rakt mot mitt enda, i mitt tycke fullt rimliga önskemål. "Förnedra mig inte. Skäm inte ut mig. Ni vet att jag hatar det." Men tydligen anses det av vissa vara ett förbannat helgnöje att utsätta sina nära för det de avskyr allra mest.

Jag har panik, jag mår illa och jag vet inte vad jag ska göra. Ringer jag väninnorna och demonstrerar de mindre civiliserade delarna av mitt ordförråd? Ska jag vara diplomatisk, trots att de i mitt förvisso väldigt upprörda tycke visat exakt hur lite respekt de hyser för mig när jag vägs mot deras nöje? Meddelar jag att jag vägrar dyka upp även om de påstår sig villiga att ändra planerna, eller ger jag dem en chans att göra om och göra rätt? Låtsas jag som ingenting tills det är dags för dem att hämta mig och jag helt enkelt ser till att befinna mig på annan plats? Herregud, det pågår ett mindre emotionellt haveri i mitt huvud och jag vet varken ut eller in.

Jag har längtat så, så, så extremt, sjukligt mycket efter vårt bröllop, min möhippa inkluderad. Att få fira vad som förhoppningsvis kommer att vara lyckligaste dagen i mitt liv, med vad som är - var? - mina närmaste väninnor utgjorde liksom en stor del av nöjet. Det skulle vara en kväll lika full av skratt och minnen som själva vigselceremonin. Och nu känner jag mig som den ensammaste människan i världen och vill bara gå i ide under en sten.

Hej JaneDoe!
Jag ber om ursäkt för att jag har tagit plats i tråden, jag avlägsnar mig nu.
Jag trodde verkligen inte att vänner kunde vara så elaka, men jag har fått det klart för mig nu. Jag tycker verkligen synd om dig. De kanske har haft det upplägget när de själva har gift sig och tror att det skall vara så? Men nej, jag skall inte försvara dem mer.
Som jag ser det har du alternativ.
1 Du väntar ut dagen och ser vad som händer. (Men är de så elaka som du har fått berättat för dig, kommer det att äventyra stämningen på bröllopsdagen så det är nog en dålig idé.)

2 Du kontaktar din tärna (det brukar väl vara tärnan) eller vem du utsett som ansvarig för möhippan.
Säg att du aldrig kommer att fixa de (förmodligen få) saker du vet att dom har planlagt och att du kommer att vägra att göra någonting av det. Och att det inte är av ovilja utan att du precis som du sagt här, får panik, mår illa och gråter av blotta tanken. Och det är väl ändå inte så de vill att du ska känna?

Föreslå sakerna du VILL göra och säg att du kommer att göra det helhjärtat. ->
Den adrenalinstinna aktiviteten och sedan gå ut och festa som ni gjorde i ungdomens glada dagar. Att det kommer att bli bäst för alla och mycket mindre jobb.
Varma lyckönskningar till bröllopet!

 

[JaneDoe]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

 

[Egonson_]

Jag lider med dig, TS, jag gör det verkligen! Stor kram till dig och jag försöker skicka över lite styrka till dig att stå på dig och inte gå med på att bli mobbad och förnedrad på det viset!
Jag skulle troligtvis blivit vansinnigt upprörd inombords och stuckit därifrån ögona böj UTAN förklaring.
Jag gör så när jag blir överrumplad med något jag inte trivs med.

Jag vill helst inte ha någon möhippa, jag är rädd för möhippor, jag har inga nära kvinnliga vänner och min syster ska vara ensam tärna, OM hon skulle vilja anordna något vet hon mycket väl vad jag gillar eller tvärtom avskyr, och skulle aldrig utsätta mig för något jag inte är bekväm med.
Känner mig väldigt trygg i det. Tror de flesta som känner mig vet hur jag är.

Försökte från början att hålla vårt bröllop hemligt i den närmsta kretsen för att undvika en massa mystiska påhitt men nej då, bad en vän om en tjänst angående bröllopet och framförde då att detta INTE är helt officiellt ännu. Nu vet hela byn givetvis, och jag kan gissa varifrån det kommer, vännen har berättat för en vän som i sin tur har berättat för byns egen mänskliga megafon. Han har i sin tur skrikit ut det för hela världen, för han KAN INTE hålla tyst, om något. Som tur är vet de inget datum, ännu.. Suck vad folk är förvetna. Sjukt irriterande, nästan på snudd att jag tänkte ställa in bara för att!

 

[Malin_L]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

Vad bra att du har pratat med dom men fan vilken trist attityd! Jag hoppas verkligen att dom kommer till sina sinnens fulla bruk och planerar en trevlig dag för dig!

 

[lil-sis]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

Bra gjort!!
Trist resultat

Men jag tycker du har gjort ditt.

 

[hoppsann]

Hej och hå, du behöver inte gå från ena ytterligheten till den andra. Det är väl ingen som tror att TS vänner är onda och vidriga, men i detta fall verkar de antingen inte känna ts så väl ändå eller tänkt helt galet eller delar din syn på att möhippa är till för deras underhållning och såna vänner klarar i alla fall jag mig utan.

Delar min syn på möhippor? Min syn är att alla ska umgås och ha trevligt och att det ska kosta under 500 kr, gärna mindre, så att alla som vill har råd att vara med.

 

[Manza]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

Nä fy fan vad trist alltså Jag känner verkligen med dig, och hoppas att det löser sig så att du får en riktigt himla fin och rolig möhippa ändå! Men jag fattar om det känns som att det här liksom lägger sig som en våt filt över allt.

 

[Hyacinth]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

Jisses Amalia.


Jag skulle nog säga att tyvärr är det ingen typ av aktivitet jag deltar i, men de som vill kan följa med ut på lokal, äta gott och ha en normalt trevlig kväll istället, sen föreslå två-tre restauranger jag gärna skulle besöka.

Jag betackar mig alla typer av dylika aktiviteter, inklusive sommarfester med jobbet och afterwork.
Jag är liksom inte road.

 

[JaneDoe]

Sedan ser jag att alkohol nämnts mer än en gång, "du kommer tycka det är kul när du är full". Jag dömer inte andras alkoholbeteenden, men jag kan för min egen del uppriktigt säga att jag aldrig, inte en enda gång, betett mig olämpligt eller roats av saker jag normalt upplever obehagliga eller direkt skrämmande. Ingen promillehalt eller sinnesstämning har fått mig att slåss, trotsa min höjdrädsla och klättra upp i träd, eller, som i möhippeexemplet, låta folk klippa kläderna av mig. Det är ju jättefint för andra om alla rädslor och hämningar försvinner med en flaska fin whisky men så fungerar det inte för mig.

Och jag hade inga övriga krav eller ens önskemål på möhippans utformning eller omfattning, jag vet inte var vissa får det ifrån. Jag har inte haft ett finger med i spelet, inte tillfrågats om en enda detalj, därav att jag inte hade en susning om det här förrän släktingen klev fram.
Det enda jag ville var att inte utsättas för pinsamma uppdrag på stan.
Men ja.

 

[Hyacinth]

Jisses Amalia.


Jag skulle nog säga att tyvärr är det ingen typ av aktivitet jag deltar i, men de som vill kan följa med ut på lokal, äta gott och ha en normalt trevlig kväll istället, sen föreslå två-tre restauranger jag gärna skulle besöka.

Jag betackar mig alla typer av dylika aktiviteter, inklusive sommarfester med jobbet och afterwork.
Jag är liksom inte road.

Krasst: jag skulle styra upp det till något jag gillade.




Vi gifte oss "i smyg" och någon månad efteråt gick jag och vänner ut och åt som vi gör då och då, men de betalade och det förekom något mer champagne och bra vin än normalt när vi går ut.
Helt super, alla glada och nöjda.

 

[Badger]

Abslout! Helt enig!
Men jag tror fortfarande att TS kommer att få en glad och fnissig dag. Tror att TS vänner är fina människor. Och då kommer de vara lyhörda för vad som funkar och inte när det blir så dags. Jag kanske tror för gott om människor.
Jag ber om ursäkt att jag tolkade in kontrollen, men när TS skrev att allt var så fantastiskt fint planerad utom själva möhippan där TS, underförstått, inte haft något med planeringen att göra. Då uppfattade jag att allt var fantastiskt planerat utom möhippan. Men det var uppenbarligen fel av mig.

Tjaa, kanske men jag är tveksam. Om min mardröm vore att sälja pussar på stan (det är det) och någon hade skrivit upp på schemat för min möhippa att jag ska sälja pussar på stan. Ja då ska det till något extra för att de ska lyckas vrida det till något bra. (typ en låtsasstad på en teater och min man som får köpa pussar.)

(Att mina vänner sedan hade picknick och femkamp på min möhippa (och aldrig skulle kommit på tanken att sälja pussar) känns inte som att det spelar någon roll för tråden.)

Sedan har jag varit med om att när två bekantskapskretsar möts och ska göra möhippa tillsammans kan det bli lite kulturkrock och jahopp??? gillar hon det tror ni?? över det hela.

 

[doleron]

Nu har jag talat med berörda väninnor.

Förnedringsplanerna var äkta. Jättefestligt, tyckte initiativtagarna själva. De var såklart medvetna om att jag sagt tvärt nej till den sortens aktiviteter, men ansåg sig kunna ignorera det och förstod inte helt min reaktion. För man kan ju inte ha tråkigt på möhippan. Varför motsatsen till "tråkigt" skulle vara förnedring mot min uttryckliga vilja fick jag inget svar på, men så låg det i alla fall till. Jag frågade en av initiativtagarna som hyser en i det närmaste patologisk rädsla för spindlar vad hon skulle tycka om att tillbringa sin möhippa inlåst i ett spindelrum medan deltagarna pekade och skrattade, men fick till svar att det inte var jämförbart. Faktiskt.

De flesta deltagarna ska ha varit med på det hela, någon om än efter viss övertalning. Grupptryck och upptrissning av varandra, kanske, jag vet inte, får höra mig för närmare senare. Ett par var inte eniga, däribland min släkting, men hade inte vetat om de vågade eller borde säga något. Jag är min släkting evigt tacksam att hon fattade beslut till min fördel.

Har inte kommit fram till något konkret om vare sig möhippans, tärnornas eller vänskapens vara eller icke vara än, jag nöjde mig med att få förklaringen och sedan har jag bara... inte lyckats få ihop något mer. Hela situationen fortsätter bara vara så jävla absurd att det i en annan situation antagligen varit komiskt. Men möhippan i dess tilltänkta form blir ju inte av, jag har klargjort att om de själva är taggade på att springa runt på centralen i det närmaste iklädda BH och trosor ("men du kommer ju liksom inte ha spetsstring på dig, det är inte så farligt") så är det helt deras ensak, men jag vägrar. Finns inte en chans, det bara är så. Sedan får vi se vad som sker med resten, har gått från att vara för arg för att kunna tänka till att vara för chockad och ställd för att kunna tänka, så det får ta sin tid.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde bli så här.

Men så tråkigt! Att dom verkligen inte lyssnat på dig och fortfarande anser att "det inte är så farligt"

Tycker du gjorde en jättebra jämförelse med spindlarna, men inte ens det verkar fungera. Nåväl. Hoppas hoppas du får en fin dag både bröllopp och ev möhippa! Annars ställer jag gärna upp att åka på spa om du behöver sällskap
Kram till dig!