Tusen tack!
Ja, absolut, helt enig. Jag kan ju bara tala för mig själv men jag vill väl ändå tro att de allra flesta ser att målet med möhippan är att få njuta av en helt sorgfri kväll där sällskapet lär känna varandra och får något gemensamt att bonda runt inför bröllopet. Ett fint minne som man kan tänka tillbaka på med positiva känslor även långt senare, helt enkelt.
Jag fick det förklarat för mig att det briljanta upptåget gick ut på att jag skulle bära en klänning som förbipasserande på stan sedan mot betalning skulle få klippa sönder bit för bit tills så lite som möjligt - alltså inget - av klänningen återstod. Men de skulle ju se till att jag inte bar några utmanande underkläder så då var det ju liksom inte så farligt. Nejvisst, hysteriskt roligt.
Haha, tro mig, jag har det senaste dygnet hunnit vara högst uppe, längst nere, ute i samtliga hörn och två mil utanför känslodiagrammet, igår hade jag nog kunnat bli både polisanmäld och fälld för det jag hävde ur mig hemma och jag är nog fortfarande inte klar. Just i skrivande stund har jag nog slösat så mycket energi på allt att jag inte riktigt orkar leta efter några fler känslor just nu. Jag ska försöka hitta ett litet andrum och få mig själv att förstå att planeringen, bröllopet och livet inte är förstört för det här, eller snarare att jag inte ska låta det förstöra det, sedan ska jag känna efter igen. Och är det helig ilska jag känner då så ska jag inte skämmas för det.
Herregud så kul. Eller inte.
Jag tänker också: SVINKALLT!
Pax för att inte få en dödsförkylning.
Och @JaneDoe - vilken tur ändå att det uppdagades nu. Synd att behöva ifrågasätta och eventuellt rensa bland sina kompisrelationer så nära inpå bröllopet, men du har gjort helt rätt hittills.
