Jag vet inte vad jag vill

[Pernilla30]

Jag vet egentligen inte om jag borde skriva ner och posta det här men jag är verklige rådvill. Efter en turbulent vår med flera stora förändringar på mitt arbete sitter jag nu i en situation som aldrig skulle komma att hända mig. Jag har fått djupa känslor för en kollega vilket har fått mig att ompröva hela mitt liv. Jag har i hela mitt liv haft en bild av hur mitt ska bli och plötsligt befinner jag mig där. Rätt utbildning, rätt jobb, rätt man, rätt hus... Jag är idag precis där jag ville vara, allt stämmer. Men mitt nya jobb har inneburit att jag plötsligt träffar andra människor vilket gör att jag har börjat ifrågasätta de ideal och värderingar som jag levt efter hela livet. Jag har bland annat insett att jag är bra mycket socialare än jag tidigare trott. Det är helt plötsligt roligt att träffa kollegorna efter arbetet för afterwork. Allt hänger nog ihop med att mitt självförtroende har vuxit och att jag nu vågar mer och mer vara mig själv. Jag har även tagit mig igenom en period i livet då jag på grund av sjukdom mådde pyton. Idag är jag otroligt tacksam för att må bra och min inställning är att säga JA till livet. Jag älskar att vara glad, att kunna skratta spontant och att kroppen fungerar som den ska.
Den här resan jag gjort senaste året har jag mer eller mindre gjort själv eftersom min man veckopendlar. Det har varit jobbigt då vi när vi träffas på helgerna måste arbeta på huset. För mig blir det också jobbigt då min man saknar eget driv vilket gör att det blir mitt ansvar att hela tiden vara den drivande. Jag har vuxit upp tillsammans med min pappa och mina bröder och de hade eget driv. Behövde en glödlampa bytas så gjorde man det på en gång. Min man är långsammare vilket jag nu på senare tid har börjat irritera mig på. Samtidigt är det min dröm att bo som vi gör, inte min mans. Hans stora intresse är datorn och han kan utan problem spendera en hel helg framför skärmen.
Vi har varit tillsammans sedan gymnasiet, dvs över 10 år och vi har alltid haft det bra tillsammans. Det är en otroligt snäll man som älskar mig och som vill (så vitt jag vet) dela sitt liv med mig. Vi har egentligen aldrig bott tillsammans utan har studerat på olika orter och som nu arbetat på olika orter. Det kanske också gör att han inte känner sig helt hemma i vårt hus, han har ju aldrig bott där på heltid. Nu har han blivit erbjuden jobb i grannkommunen vilket skulle göra att han kan dagspendla. Det jobb han har nu är hans drömjobb och jag känner mig otroligt elak/taskig om jag skulle låta honom ge upp drömjobbet för en fru som inte alls vet vad hon vill.
Den oroliga våren på mitt arbete har gjort att jag och en kollega har kommit väldigt nära varandra. Jag har fått känslor för honom och jag vet att han har känslor för mig. Nu är egentligen kollegan i det stora hela ganska oviktig då det i hans fall finns barn med i ekvationen. Jag kommer ALDRIG att fråga/kräva att han lämnar fru och barn för min skull. Gör han i slutändan det så ska det vara hans egna beslut för hans egen skull och inte för mig. Men han har väckt något inom mig, en längtan efter mer. Efter en man med mer driv som kan dela mitt liv på ett annat vis än vad min nuvarande man gör.
Jag och kollegan har även otroligt roligt tillsammans och jag har inte skrattat så här mycket på länge. Han har nu blivit förflyttad och istället för att träffas varje dag så blir det cirka 1 gång i veckan. Istället har vi börjat skicka sms till varandra. Det är otroligt dumt egentligen men det blir som en slags drog, jag vill bara ha mer. Jag längtar tills nästa arbetsdag för att då kan vi skicka sms till varandra igen. Vi har en tyst överenskommelse att inte skicka sms till varandra på kvällstid/under helgerna. Jag har försökt att starta sms-konversation med min man men han tycker inte om att skriva så det rinner ut i sanden varje gång jag försöker. Men kollega däremot så går det lätt och vi klickar så otroligt bra.
Förra helgen så försökte jag att inte säga någonting till min man om saker som ska göra vilket resulterade i att han i princip spenderade hela helgen med att inte göra någonting. Jag ville ta en cykeltur en kväll men det var idel "jag vet inte", "kanske", "det är så kallt ute" och liknande när jag frågade om han ville med. Det tyckte jag var otroligt tråkigt och jag stack istället ut själv.
Alla de här tänkarna som kommit upp har också fått mig att bete mig mindre bra mot min man. Jag är kort i tonen och undanglidande. Jag märker att han känner av att något inte är riktigt bra men han frågar inte. Ibland önskar jag att han bara kunde säga åt mig att "Pernilla nu beter du dig dåligt, skärp till dig och tala om vad det är". Men istället blir han ledsen och går undan och återigen känns det som om det blir min uppgift att fixa vårt förhållande igen. Jag har tröttnat på att känna mig ansvarig för allt, det är inte kul.
Vi gifte oss i våras vilket vi bestämt långt innan. Jag kände veckorna innan att det var fel tillfälle men eftersom vi bjudit in alla och allt var fixat så kändes det så otroligt dumt (pinsamt) att ställa in allt så jag höll tyst och fick en ring på fingret. En ring jag just nu innerst inne inte vill ha på mig. Den påminner mig om känslan innan vi gick in i kyrkan, jag ville bara vända och springa därifrån. Nu låter det som om jag inte älskar min man men det gör jag. Han är otroligt fin och bra på många sätt. Vi har varit tillsammans så länge och liksom vuxit upp tillsammans. Men nu händer det så mycket i veckorna att vi liksom inte hinner växa ihop under helgerna. Semestern var bra, då hittade jag tillbaka till honom samtidigt som jag inte hade kontakt med kollegan. Efter en vecka på jobbet så var jag fast igen.
Så det jag velar mellan nu är utifall det är dags att gå vidare ensam eller om det här är en svårighet jag och min man gemensamt ska försöka överkomma. Jag vet inte, jag vet inte... Ska jag låta min man ge upp sitt drömjobb för mig? Det är såklart omöjligt att svara på men eftersom jag nog ändå kommer att posta den här tråden så är det fritt fram att komma med andra infallsvinklar. Jag kan nog ändå inte bli mer förvirrad än vad jag är nu...

*Jag skriver under anonymt nick och vill förbli anonym*

 

[cirkus]

Du har bara ansvar för ditt liv - du kan inte fatta beslut åt någon annan.

Din man fattar sina beslut. Han ansvarar för sitt liv. Du ansvarar för ditt.

 

[Pernilla30]

Du har bara ansvar för ditt liv - du kan inte fatta beslut åt någon annan.

Din man fattar sina beslut. Han ansvarar för sitt liv. Du ansvarar för ditt.

Tack för de orden, de tål att tänka på! Allt mynnar ut i vad vill jag. Det är väl precis det jag försöker komma underfund med.

 

[cirkus]

Tack för de orden, de tål att tänka på! Allt mynnar ut i vad vill jag. Det är väl precis det jag försöker komma underfund med.

Du kan ju också vända lite på det - vad vill du INTE?
Tänk några scenarior som du inte vill ha och vilka beslut som rimligen ligger till grund för att komma till ett sånt.

J

 

[TheRedLightning]

Jag ville ta en cykeltur en kväll men det var idel "jag vet inte", "kanske", "det är så kallt ute" och liknande när jag frågade om han ville med. Det tyckte jag var otroligt tråkigt och jag stack istället ut själv.

Just det där låter så himla bekant från mitt x, han var precis likadan "jag vet inte" osv. Det blev så energikrävande att försöka gå en promenad ihop, slutade med att jag gick promenader själv, och saknade såklart sällskapet.
Nu var förvisso vår inte relation så bra i övrigt så att vi delade på oss var inte av enbart den anledningen, fanns fler saker som spelade in.

Men det är bara en själv som kan bestämma vad man vill göra.

 

[Pernilla30]

Du kan ju också vända lite på det - vad vill du INTE?
Tänk några scenarior som du inte vill ha och vilka beslut som rimligen ligger till grund för att komma till ett sånt.

J

Det här var en jättebra idé. Jag märker nu att jag blivit fast i mina gamla tankegångar, otroligt skönt att få ett sätt att bryta dem. Jag älskar att leva men måste det vara så förbannat svår ibland?

 

[Pernilla30]

Just det där låter så himla bekant från mitt x, han var precis likadan "jag vet inte" osv. Det blev så energikrävande att försöka gå en promenad ihop, slutade med att jag gick promenader själv, och saknade såklart sällskapet.
Nu var förvisso vår inte relation så bra i övrigt så att vi delade på oss var inte av enbart den anledningen, fanns fler saker som spelade in.

Men det är bara en själv som kan bestämma vad man vill göra.

Jag har själv lätt att fastna i soffan framför TVn och skulle egentligen behöva någon som kan pusha mig ibland. Nu kan jag iof förstå att det är jobbigt för honom också att pendla men jag har märkt på mig själv att jag mår bäst när jag håller igång. Jag vill inte leva resten av mitt liv med den person han är nu på helgerna men samtidigt så hoppas jag att det blir skillnad när han flyttar hem. Han har stått ut med mig under perioder när jag inte var rolig att leva tillsammans med och det här kanske bara är en period för honom. Det är mycket annat som är bra och jag vill inte kasta 10 års förhållande i soptunnan utan att vara säker på att det är rätt beslut. Men oavsett så måste jag prata med honom.

 

[Raderad medlem 6459]

@Pernilla30

Jag var i en relation som lite låter som din. Han var världens finaste och snällaste och jag älskar honom (fortfarande) jättemycket men det var verkligen någonting som fattades i vår relation. Jag kände att jag ville göra en massa saker, att han var negativ, att jag var den som drev allt. Ärligt talat var jag väldigt hård mot honom - vilket var fel för det finns och fanns ingenting som sa att jag var den som hade rätt. Vi ville bara olika. Under samma period träffade jag en kille som jag upplevde världens passion med. Gjorde slut med min partner för jag kunde inte fortsätta med honom. Jag blev så kär och det var himlastormande. Vi gjorde massa saker, vi pratade hela nätterna, hade sex hela dagarna.

Nu höll det otroligt kort tid med den stora passionen, vi var inte alls rätt för varandra och han var inte en bra person alls. Men - genom att träffa honom visste jag helt plötsligt vad jag ville ha, hur jag ville känna mig i en relation. Vad som faktiskt var viktigt för mig. Jag avslutade det hela med honom och var ensam ett tag (vilket var fantastiskt skönt!) och sedan råkade jag på killen som jag idag är gift med. Och nu har jag både och - en fantastiskt snäll och rar person som jag också älskar passionerat. Som vill samma som jag, som jag inte vill förändra, som det bara funkar med.

Jag och min första partner träffades unga så det var ett otroligt stort och tungt beslut för mig att avsluta vår relation och jag kände mig som en genomgräslig människa. Idag är vi väldigt nära vänner och jag är så glad att jag gjorde slut - annars hade vi kanske hamnat i ett läge där vi avskydde varandra eftersom vi helt enkelt inte passade ihop.

Jag vill inte råda dig i hur du ska göra men ville dela med mig av hur det var för mig. Var mån om dig själv! Hur du än gör så försök att känna efter vad du verkligen vill göra, inte vad du känner att du borde göra.

 

[TheRedLightning]

Jag har själv lätt att fastna i soffan framför TVn och skulle egentligen behöva någon som kan pusha mig ibland. Nu kan jag iof förstå att det är jobbigt för honom också att pendla men jag har märkt på mig själv att jag mår bäst när jag håller igång. Jag vill inte leva resten av mitt liv med den person han är nu på helgerna men samtidigt så hoppas jag att det blir skillnad när han flyttar hem. Han har stått ut med mig under perioder när jag inte var rolig att leva tillsammans med och det här kanske bara är en period för honom. Det är mycket annat som är bra och jag vill inte kasta 10 års förhållande i soptunnan utan att vara säker på att det är rätt beslut. Men oavsett så måste jag prata med honom.

Prata ut med honom, kommunikationen måste fungera för att relationen ska må bra, med bra kommunikation kommer man långt och det är lättare att förstå hur den andre tänker osv.
Hoppas du finner dina svar.

 

[Pernilla30]

@Pernilla30

Jag var i en relation som lite låter som din. Han var världens finaste och snällaste och jag älskar honom (fortfarande) jättemycket men det var verkligen någonting som fattades i vår relation. Jag kände att jag ville göra en massa saker, att han var negativ, att jag var den som drev allt. Ärligt talat var jag väldigt hård mot honom - vilket var fel för det finns och fanns ingenting som sa att jag var den som hade rätt. Vi ville bara olika. Under samma period träffade jag en kille som jag upplevde världens passion med. Gjorde slut med min partner för jag kunde inte fortsätta med honom. Jag blev så kär och det var himlastormande. Vi gjorde massa saker, vi pratade hela nätterna, hade sex hela dagarna.

Nu höll det otroligt kort tid med den stora passionen, vi var inte alls rätt för varandra och han var inte en bra person alls. Men - genom att träffa honom visste jag helt plötsligt vad jag ville ha, hur jag ville känna mig i en relation. Vad som faktiskt var viktigt för mig. Jag avslutade det hela med honom och var ensam ett tag (vilket var fantastiskt skönt!) och sedan råkade jag på killen som jag idag är gift med. Och nu har jag både och - en fantastiskt snäll och rar person som jag också älskar passionerat. Som vill samma som jag, som jag inte vill förändra, som det bara funkar med.

Jag och min första partner träffades unga så det var ett otroligt stort och tungt beslut för mig att avsluta vår relation och jag kände mig som en genomgräslig människa. Idag är vi väldigt nära vänner och jag är så glad att jag gjorde slut - annars hade vi kanske hamnat i ett läge där vi avskydde varandra eftersom vi helt enkelt inte passade ihop.

Jag vill inte råda dig i hur du ska göra men ville dela med mig av hur det var för mig. Var mån om dig själv! Hur du än gör så försök att känna efter vad du verkligen vill göra, inte vad du känner att du borde göra.

Det är så jag känner, han är världens finaste och snällaste och jag känner mig genomgräslig som ens funderar i de här banorna. Jag påbörjade en list om saker jag INTE ville skulle ske, som @cirkus gav som förslag. Det första som jag kom att tänka på var att jag vill inte leva ett helt liv utan riktigt bra sex. Det vi har är ok, det är fint och en symbol för att vi älskar varandra. Jag älskar honom djupt och innerligt med inte passionerat. Han är den enda jag har varit med och jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen inte kan bli bättre än så här. Vi har båda två del i det och det är givetvis något vi kan arbeta på men...

En jobbig sak är att det är jag som har drivit på att vi skulle köpa hus tillsammans, att vi skulle gifta oss, att han ska söka jobb här i närheten osv. Återigen känner jag mig genomgräslig. Jag skulle ha råd att köpa ut honom ur huset men jag vet inte om jag orkar dra runt hela själv. Fast å andra sidan så slipper jag då irritationsmomentet att den andra partnern inte gör något, då kan jag bara skylla på mig själv om saker och ting inte blir gjorda.

Vi har liksom alltid varit det perfekta paret. Både bland familj och vänner. Jag vågade faktiskt prata med både min far och en av mina bröder om det här. De tycker om min man och jag trodde att de skulle döma mig och tala om för mig att skärpa mig, var nöjd med det du har liksom ni gifte ju er precis. Min fars kommentar var att det finns alltid andra. Bara det var en otrolig lättnad, att oavsett så har jag min familjs stöd.

Tack för att du tog dig tid att svara!

 

[Pernilla30]

Prata ut med honom, kommunikationen måste fungera för att relationen ska må bra, med bra kommunikation kommer man långt och det är lättare att förstå hur den andre tänker osv.
Hoppas du finner dina svar.

Ja jag måste prata med honom. Jag borde ha gjort det för länge sedan men jag vill inte göra honom ledsen. Jag vet fortfarande inte vad jag vill men han måste få veta det innan han skriver på för nya jobbet. Vi brukade kommunicera bra förut, eller rättare sagt jag såg till att vi kommunicerade bra.

 

[TheRedLightning]

Ja jag måste prata med honom. Jag borde ha gjort det för länge sedan men jag vill inte göra honom ledsen. Jag vet fortfarande inte vad jag vill men han måste få veta det innan han skriver på för nya jobbet. Vi brukade kommunicera bra förut, eller rättare sagt jag såg till att vi kommunicerade bra.

Jag tror du gör honom mer ledsen att inte prata med honom, bara för att ni pratar betyder inte det att det är slut. Det ska gå att prata om sina tankar, känslor, funderingar och kan få lite input vad den andra parten känner osv.

 

[Raderad medlem 6459]

@Pernilla30 Jag förstår att det är väldigt jobbigt för dig och att det är mycket att tänka på. Försök att ta det ett steg i taget, ett första steg kan vara att tala med din partner. Ett annat att åka i väg en helg (om möjligt) och vara ensam (eller med en vän) och vila, äta och promenera och fundera.

Angående hus och jobb och allt det här: När jag stod där för några år sedan och svor över mig själv och mina val och mina känslor (jag ville inte vilja göra slut med min partner men när min syster sa "ni kanske kan lösa det" så började jag gråta. Innerst inne ville jag ju inte lösa det. Jag ville avsluta det) så sa min syster två väldigt viktiga saker:

1. Allt praktiskt går att lösa. Man kan stå utan pengar, utan lägenhetsköpoäng, med ett hus, med ett par barn, med en häst. Men allt praktiskt går att lösa. Det behöver inte vara lätt eller smidigt eller snabbt, men det går att ordna.

2. Man får ångra sig. Man får vara jättekär, investera i ett liv ihop och sen inte vara kär längre och inte vilja ha livet tillsammans. Man får ångra sig. Den andra har all rätt att bli ledsen, sårad, arg - känslor som inte behöver vara fel alls - men dennes känslor väger inte tyngre än dina. Dvs, ja du kanske gör honom jätteledsen och sårad och arg men det i sig är inte skäl till att stanna om du inte VILL det.

Och slutligen såklart - det ordnar sig. Det känns tungt och jävligt och ledsamt och olyckligt men det ordnar sig.

Kram från mig! Förstår att du har det kämpigt.

 

[Pernilla30]

Jag pratade med maken i helgen och han blev så klart ledsen. Han vill att vi försöker så han har idag sagt upp sig från sitt nuvarande arbete och tackat ja till tjänsten i grannkommunen. Jag älskar honom men kan ändå inte låta bli att känna att det nog inte kommer att fungera i längden. Samtidigt har vi varit tillsammans så länge så det är värt en chans. Han tog i alla fall åt sig av det jag sa i helgen och tog lite egna initiativ vilket var skönt som omväxling. Men som jag sa åt honom, för mig känns vi mer som syskon just nu. Det saknas något som jag hoppas kan väckas till liv igen. Här han jag världens underbaraste man som verkligen älskar mig och sedan räcker det inte. Vi får som sagt se hur det blir efter att han har flyttat hem.

Andra aspekten är att kollegan på jobbet och jag klickar så otroligt bra. Det gör mig sjukt förvirrad och fredagens smsande slutade med att vi båda erkände att vi hade känslor för den andra. Vi "pratar" om allt vilket just nu kanske inte alltid är så bra. Ingen av oss har som avsikt att gå vidare med vad det här än är men ändå kan jag inte låta bli att fundera över hur framtiden skulle bli tillsammans med honom, eller tillsammans med någon annan man för den delen. Är det här bara en förälskelse som kommer att gå över eller är det ett bevis på att något saknas i min och makens relation? Oavsett så visste jag inte ens att man kunde känna så här, helt ärligt så är det första gången jag är förälskad.

 

[Raderad medlem 6459]

@Pernilla30 Jag tänker att det med kollegan egentligen kan gå hur som helst. Det kan antingen vara nåt som potentiellt kan bli väldigt bra men det kan också lätt bli så också att SMS:ande känns så spännande och kul och man tycker att personen verkar så bra för en - men utan att man faktiskt får umgås med personen och se den för den den är så vet man faktiskt inte. Det blir lätt rosenrött och spännande och pirrigt och perfekt när det är 'vi borde inte men kan inte låta bli'-smsande.

Om jag vore som du skulle jag försöka att koppla isär maken och kollegan. Låt inte kollegan bli en faktor i huruvida du ska stanna eller inte med maken.

 

[ainasoja]

Parterapi kan vara bra att gå på så man lär sig kommunicera med varandra. Om bägge vill fixa förhållandet öch hitta tillbaka till varandra.

Fd sambon veckopendlande gjorde att vi växte från varandra.

Han är lycklig med sin nya sambo och jag provade att vara sambo jag med men vi blev särbo istället.

Det är lite lustigt, numera vill jag inte ha någon hemma varje dag medans det bara var allt jag ville när jag var sambo

Folk utvecklas, förändras och så även känslor. Det är inget konstigt alls.

Du måste främst känna efter vad du vill, hur vill du leva, var vill du leva, med vem och sedan funderar du tvärtom.

Vad vill du inte. Hur vill du inte leva. Var vill du inte leva. Vem vill du inte leva med och vill/vill du inte leva ensam.

 

[Pernilla30]

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist. Jag har som sagt bestämt mig för att ge mitt äktenskap ett par månader för att se om det möjligtvis blir någon skillnad när han flyttar hem igen. Men just nu känns det inte som att det kommer att gå.
Vi var på företagsfest i helgen och jag hade riktigt trevligt men smet ifrån min man vid flertalet tillfället för att mingla runt ensam. Jag upptäckte även att jag kände attraktion till flertalet andra män medan jag mest blir irriterad på min. Just nu känner jag inte alls för att kramas och pussas med honom vilket han såklart tycker är jobbigt och det i sin tur ger mig dåligt samvete. Nu är det två veckor kvar tills han flyttar hem och istället för att se fram emot det så känns det som om min frihet är på väg att försvinna.

Kollegan och jag bestämde oss för att försöka bromsa men självklart så blev det tvärtom istället. Han har erkänt att han funderar på att lämna sin fru. Vi försöker vara öppna och ärliga mot varandra och är eniga om att ska man lämna sitt äktenskap så ska det vara något man gör för sin egen del och inte för den andra. Än har vi inte gjort annat än att prata och det som jag tycker känns skönt är att vi nu även pratar om våra makar samt om hans barn. Det gör att man nyktrar till en aning, hur det än är så önskar jag inte såra någon och speciellt inte ett barn.

Just nu vet jag inte ens om jag vill gå från ett förhållande rakt in i ett annat. Jag har snarare lust att utifall jag lämnar min man lämna alla dörrar öppna och inte direkt låsa fast mig vid en ny karl. Men tankarna åker berg och dalbana, som vanligt. Jag har verkligen försökt att sära på känslorna för min man och känslorna för kollegan men det är omöjligt så länge jag fortsätter att ha kontakt med kollegan. Jag vet logiskt att jag helt borde bryta med kollegan men å andra sidan ger det mig så otroligt mycket bekräftelse. Men jag tror ändå på att om det är meningen att det ska bli han och jag så är det inte bråttom.

 

[Mixoman]

Ert äktenskap kommer inte reparera sig självt. Det krävs att ni engagerar er och just nu låter det inte som du gör det utan istället lägger energin på den spännande kollegan. Så det där med att "ge äktenskapet ett par månader" är nog mest i tanken.

OT. Fyf*n vad det verkar finnas spännande, roliga, mysiga, snygga, gifta kollegor på alla jobb! Samtidigt som det finns så många tråkiga, trista, fula och förstås gifta i hemmen. Jag får inte ihop ekvationen.

 

[Ramona]

Min erfarenhet i livet säger mig att man börjar aldrig riktigt ifrågasätta sin egen vardagsrutin och sitt liv så mycket som när man träffar någon annan. Det är först då man liksom vaknar upp ut lunken och frågar sig själv vad det är man håller på med egentligen.

Jag har regeln att jag vill vara stolt över allting jag gör, allting jag köper och allting jag har. Jag vill inte känna någonting annat än att det är bra! Livet är alldeles för kort för att inte må så bra man kan, för kort för att inte känna det man vill känna, för kort för att inte göra allt det där man vill göra.

Tycker du att du är stolt över din man?

 

[vallhund]

@Pernilla30 Jag förstår att det är väldigt jobbigt för dig och att det är mycket att tänka på. Försök att ta det ett steg i taget, ett första steg kan vara att tala med din partner. Ett annat att åka i väg en helg (om möjligt) och vara ensam (eller med en vän) och vila, äta och promenera och fundera.

Angående hus och jobb och allt det här: När jag stod där för några år sedan och svor över mig själv och mina val och mina känslor (jag ville inte vilja göra slut med min partner men när min syster sa "ni kanske kan lösa det" så började jag gråta. Innerst inne ville jag ju inte lösa det. Jag ville avsluta det) så sa min syster två väldigt viktiga saker:

1. Allt praktiskt går att lösa. Man kan stå utan pengar, utan lägenhetsköpoäng, med ett hus, med ett par barn, med en häst. Men allt praktiskt går att lösa. Det behöver inte vara lätt eller smidigt eller snabbt, men det går att ordna.

2. Man får ångra sig. Man får vara jättekär, investera i ett liv ihop och sen inte vara kär längre och inte vilja ha livet tillsammans. Man får ångra sig. Den andra har all rätt att bli ledsen, sårad, arg - känslor som inte behöver vara fel alls - men dennes känslor väger inte tyngre än dina. Dvs, ja du kanske gör honom jätteledsen och sårad och arg men det i sig är inte skäl till att stanna om du inte VILL det.

Och slutligen såklart - det ordnar sig. Det känns tungt och jävligt och ledsamt och olyckligt men det ordnar sig.

Kram från mig! Förstår att du har det kämpigt.

Din systers råd om att allt det praktiska löser sig vill jag gärna skicka vidare till @Vallmo , visserligen är hennes situation helt olika, men där finns mycket beröringspunkter också.