Så känner jag också. Som förälder får man väl prata med sin ungdom om denna tagit illa vid sig. Prata igenom om det finns fog för irritationen, vad som faktiskt är motiverat att bli arg över, vad som händer när andra blir arga över saker man gjort och arga över saker som man inte gjort. Oskyldig eller skyldig, hur man hanterar sina och andras känslor. Är det inte vad föräldrar ska skicka ut barnen med, till myndighetsdagen? Verktyg att hantera sina liv.
Om alla ska tassa runt och aldrig säga något om olämpligt beteende, påtala felaktigheter och kommunicera kommer det ju aldrig att bli någon utveckling. Välkommen till verkligheten, det blir ett hårt slag när den inte är vadderad längre.
Eller är kanske den springande punkten den att föräldrar inte länge har den kommuniktionen med SINA barn att de kan utröna när barnen är ute på hal is, fånga upp det och hantera det? Och därför blir det omgivningen sak att inte "ställa till" saker som är föräldrarnas sak att hantera antingen fysiskt (vara där och låsa) eller psykiskt (prata igenom hur man som vuxen hanterar omgivningen och dess förväntningar på de egna handlanden).
Edit: mina föräldrar var glada när andra gav tillrättavisningar, eftersom det ofta blev kollision med föräldrarna men mer på riktigt när det kom från utomstående. Nu får tydligen ingen någonsin korrigera eller kommunicera med ett barn/ungdom annat än med glada tillrop.
Jag har själv tre barn som förhoppningsvis är vettiga vuxna som inte känner sig kränkta så fort de får en tillsägelse.
Jag har alltid varit glad över folk som tagit tag i dom direkt istället för att gå via mig. För allas skull - inte minst deras