Har en hanhund som är kastrerad p g a kryptorkism (eller, han var egentligen monorkid, d v s hade ena testikeln på plats).
Före kastreringen for han mycket illa av alla löptikar i området (känns som om det alltid var någon i löp) och åt väldigt dåligt. När han var ungefär 1,5 år och uppfödaren ville använda honom i avel - trots defekten
- tog jag, i samråd med veterinär, beslutet att kastrera honom. Det har jag
inte ångrat! Han stressade inte lika mycket och började äta normalt (jätteskönt när man haft ett litet vandrande pälsklätt skelett. Nu i mogen ålder är han lite för rund, men det är mattes fel...).
Han har nu en tikkompis. Hon är inte kastrerad och han är fortfarande intresserad av henne när hon är i höglöp. Eller rättare sagt - HAN får inte vara ifred för HENNE. Faktum är att han kan "få upp den" trots att han saknar kulor, något jag trodde var omöjligt. De har t o m suttit fast i varandra under en kort stund när han lyckades pricka rätt (han är mycket mindre, så han får kämpa ordentligt, fast tiken brukar sänka bakdelen så han ska nå upp
.). Vore intressant att höra om fler har kastrater som ändå "sätter på".