Min tanke är att om hunden är understimulerad, inte har någon hund att "vara hund med" och du inte har någon bra strategi att hantera hundmötena på, ja då hade jag snarare varit förvånad om ni INTE haft problem på alla möjliga plan. Därmed absolut inte sagt att du är en dålig hundägare eller att något måste vara fel, vad jag tänker är bara att det i så fall finns mycket att jobba med som kan ge mycket bättre, trevligare (och billigare) resultat jämfört med att kastrera.
Att han har hundar som han ändå fungerar ok med är ju jättebra! Kanske kan du träna lite i sällskap av någon av de hundarna, så att ni får träna med störning av annan hund utan att det blir så svårt som det blir med en okänd hund? Mycket träning går att göra även på hemmaplan utan att gå kurs, tex olika tricks, rallylydnad m.m.
När ni möter en annan hund, har du då testat att ta ut svängen så att ni skapar så stort avstånd som möjligt till den mötande hunden och att du avleder med något (godis/leksak/trickträning) innan han hinner brusa upp? Självklart kan det vara svårt om man får ett väldigt plötsligt möte, men har man bara lite tid på sig så brukar man kunna hinna undan. Genom att skapa avstånd, träna på trygga avstånd som går bra och att ge hunden en uppgift ("Nu när vi ser en hund så ska du istället göra den här saken som jag ber om") så skapar du trygghet, och ju tryggare hunden blir och ju säkrare han blir på sin alternativa uppgift, desto mindre avstånd kommer du behöva ta till mötande hundar. Det är i princip alltid lättare att lära hunden vad den ska göra jämfört med att lära den att "inte göra" något. Tex lättare att lära den att man tränar på vacker tass, sitt och fotgående vid hundmöte, än att lära den att "inte skälla".
