K
KajsaAnka
Jag började rida när jag var 6 år, nu är jag 24. Jag har ridit regelbundet i stort sett hela mitt liv, med undantag för de två senaste åren.
Jag älskar verkligen hästar och jag älskar att rida. Problemet är att jag aldrig kommer någonstans. Jag har ridit på ridskola, varit på ridläger, haft sköthästar och ridit privat... ändå har jag aldrig kommit någonstans. Efter att jag lärt mig de absoluta grunderna (sitta upp, sitta av, gångarterna, lättridning, hoppa små låga hinder, svänga etc) så tog det stopp. Jag har kämpat som ett djur hela livet, ändå lyckas jag aldrig lära mig mer än så.
Det jag fått höra när jag ridit för instruktör, eller när någon sett mig rida, är att jag använder tyglar, skänklar, säte, röst etc antingen för mycket eller för lite. Jag VILL ju göra rätt och jag KÄMPAR verkligen, men det slutar alltid med att instruktören inte har tålamod med mig. Speciellt om jag ska rida en privathäst, då är ägaren - så klart - extremt noga med att hästen rids rätt och förlåter inte mina tabbar. Jag har min fulla förståelse för detta för det handlar ju faktiskt om hästens bästa. Hästens bästa är viktigare än att just jag ska rida.
En period när jag var liten hade jag en sköthäst (islandshäst) som av någon anledning bara ville bli riden av just mig, det hände ibland att ägaren till ridskolan till och med ringde och bad mig komma ut och rida för att hästen behövde gå. Hästen var en problemhäst annars, men det var aldrig några problem när jag satt på.
Den här hästen lämpade sig bäst för skogsridning så jag tog ofta långa skogsturer själv. Jag försökte träna på sits och hjälper och sånt då, men det gick ju sådär. Men hästen mådde fint när jag satt på.
Efter något år fick vi en ny ridlärare, som mycket väl kände till att jag brukade rida den här hästen, men plötsligt fick jag aldrig rida henne på lektionerna längre. Jag fattade inte varför, förrän min bästis ringde mig en kväll och sa att hon visste varför, att det var för att ridläraren inte tyckte att jag kunde rida henne på rätt sätt. Jag kunde ju inte det där med att rida i form och allt sånt. Själv fick jag rida en annan häst som jag inte kunde kontrollera. Till slut slängde han av mig och jag bröt armen. Min favorithäst fick jag aldrig mer rida, hon dog av ålder när jag var hemma med bruten arm.
Detta är 11 år sen. Sen dess har jag kämpat på, försökt lära mig rida ordentligt men det har inte gått. När jag var 14 och min favorithäst dött bytte jag ridskola, till min gamla där jag slutat ett par år tidigare. Jag började i samma nivå där jag slutat några år tidigare, alla andra hade sen länge avancerat flera grupper upp. Själv harvade jag kvar på samma nivå i tre år till. Sen gjorde jag ett uppehåll.
För några år sen hittade jag ett nytt ställe med islandshästar, ett turridningsställe där jag motionerade lite hästar ett tag. Att återigen lufsa omkring i skogen passade mig perfekt men ägaren var inte nöjd över att jag inte kunde använda hjälperna på rätt sätt. Jag förvirrade hästarna och kunde göra dem helt stirriga, helt omedvetet. Detta hade också hänt upprepade gånger tidigare, på andra ställen. Återigen försökte jag lära mig men det hände ingenting.
Nu är det ca ett år sen jag red men ridsuget har smugit sig på så jag satte in en annons på internet. Jag efterlyste en skogsmulle och drog ner min ridvana från faktiska 15 år allt som allt, till 2 år vilket jag kände mer motsvarade mina ridkunskaper. Och yes, jag fick ett svar! En tjej med ett halvblod ville ha nån som kunde rida i skogen 1-2 ggr/vecka. Hästen skulle vara en skogsmulle. Perfekt tänkte jag och svarade.
Igår provred jag och det var det värsta jag varit med om på jättelänge, en riktig skräckupplevelse. Jag kände att jag hade noll kontroll, hästen betedde sig konstigt när jag försökte använda hjälperna och den var jättetittig (vilket jag inte heller visste innan för då hade jag aldrig suttit upp på den) vilket blev än värre när jag gav den fel signaler. Till slut gick hästen på snedden och hoppade rakt ut framför en jättelastbil. Som tur var gick det bra, ingenting allvarligt hände. Men det KUNDE ha blivit en fullständig katastrof!!
Det blir naturligtvis ingen mer gång. Ägaren sa att det märktes att jag var oerfaren. Fan, tänkte jag, skulle ha sagt att jag ridit i ett år! Samtidigt undrade jag vad hon skulle ha sagt om jag avslöjat att jag ridit i 15 år... Hon sa också att hon inte fattade hur jag gör när jag rider, för hästen brukar visst aldrig bete sig sådär och andra brukar känna hur de ska rida olika hästar. Jag gör aldrig det. Jag känner aldrig.
Jag har varit rädd tidigare vid ett flertal tillfällen när jag känt att jag inte behärskat situationen, men igår blev jag riktigt, riktigt livrädd. Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga rida mer och vet inte om jag borde det heller. Jag har kanske inte talangen, eller känslan för hur man ska göra... efter 15 år är jag fortfarande nybörjare... det här gör så ont och jag älskar ju hästarna. Jag skulle så gärna VILJA kunna rida bra...
Jag skäms för att prata om det här med andra hästmänniskor, men jag känner att det är dags att prata om det trots allt. Nu sitter jag här och grubblar på om jag ridit för sista gången, med undantag för nån turridning då och då, och om jag ska ägna mig helhjärtat åt mina andra intressen som jag faktiskt är BRA på och har talang för... eller ska jag fortsätta kämpa med ridningen? Usch, jag vet varken ut eller in...
Jag är bara så ledsen över att jag aldrig kan lära mig rida!
Jag älskar verkligen hästar och jag älskar att rida. Problemet är att jag aldrig kommer någonstans. Jag har ridit på ridskola, varit på ridläger, haft sköthästar och ridit privat... ändå har jag aldrig kommit någonstans. Efter att jag lärt mig de absoluta grunderna (sitta upp, sitta av, gångarterna, lättridning, hoppa små låga hinder, svänga etc) så tog det stopp. Jag har kämpat som ett djur hela livet, ändå lyckas jag aldrig lära mig mer än så.
Det jag fått höra när jag ridit för instruktör, eller när någon sett mig rida, är att jag använder tyglar, skänklar, säte, röst etc antingen för mycket eller för lite. Jag VILL ju göra rätt och jag KÄMPAR verkligen, men det slutar alltid med att instruktören inte har tålamod med mig. Speciellt om jag ska rida en privathäst, då är ägaren - så klart - extremt noga med att hästen rids rätt och förlåter inte mina tabbar. Jag har min fulla förståelse för detta för det handlar ju faktiskt om hästens bästa. Hästens bästa är viktigare än att just jag ska rida.
En period när jag var liten hade jag en sköthäst (islandshäst) som av någon anledning bara ville bli riden av just mig, det hände ibland att ägaren till ridskolan till och med ringde och bad mig komma ut och rida för att hästen behövde gå. Hästen var en problemhäst annars, men det var aldrig några problem när jag satt på.
Den här hästen lämpade sig bäst för skogsridning så jag tog ofta långa skogsturer själv. Jag försökte träna på sits och hjälper och sånt då, men det gick ju sådär. Men hästen mådde fint när jag satt på.
Efter något år fick vi en ny ridlärare, som mycket väl kände till att jag brukade rida den här hästen, men plötsligt fick jag aldrig rida henne på lektionerna längre. Jag fattade inte varför, förrän min bästis ringde mig en kväll och sa att hon visste varför, att det var för att ridläraren inte tyckte att jag kunde rida henne på rätt sätt. Jag kunde ju inte det där med att rida i form och allt sånt. Själv fick jag rida en annan häst som jag inte kunde kontrollera. Till slut slängde han av mig och jag bröt armen. Min favorithäst fick jag aldrig mer rida, hon dog av ålder när jag var hemma med bruten arm.
Detta är 11 år sen. Sen dess har jag kämpat på, försökt lära mig rida ordentligt men det har inte gått. När jag var 14 och min favorithäst dött bytte jag ridskola, till min gamla där jag slutat ett par år tidigare. Jag började i samma nivå där jag slutat några år tidigare, alla andra hade sen länge avancerat flera grupper upp. Själv harvade jag kvar på samma nivå i tre år till. Sen gjorde jag ett uppehåll.
För några år sen hittade jag ett nytt ställe med islandshästar, ett turridningsställe där jag motionerade lite hästar ett tag. Att återigen lufsa omkring i skogen passade mig perfekt men ägaren var inte nöjd över att jag inte kunde använda hjälperna på rätt sätt. Jag förvirrade hästarna och kunde göra dem helt stirriga, helt omedvetet. Detta hade också hänt upprepade gånger tidigare, på andra ställen. Återigen försökte jag lära mig men det hände ingenting.
Nu är det ca ett år sen jag red men ridsuget har smugit sig på så jag satte in en annons på internet. Jag efterlyste en skogsmulle och drog ner min ridvana från faktiska 15 år allt som allt, till 2 år vilket jag kände mer motsvarade mina ridkunskaper. Och yes, jag fick ett svar! En tjej med ett halvblod ville ha nån som kunde rida i skogen 1-2 ggr/vecka. Hästen skulle vara en skogsmulle. Perfekt tänkte jag och svarade.
Igår provred jag och det var det värsta jag varit med om på jättelänge, en riktig skräckupplevelse. Jag kände att jag hade noll kontroll, hästen betedde sig konstigt när jag försökte använda hjälperna och den var jättetittig (vilket jag inte heller visste innan för då hade jag aldrig suttit upp på den) vilket blev än värre när jag gav den fel signaler. Till slut gick hästen på snedden och hoppade rakt ut framför en jättelastbil. Som tur var gick det bra, ingenting allvarligt hände. Men det KUNDE ha blivit en fullständig katastrof!!
Det blir naturligtvis ingen mer gång. Ägaren sa att det märktes att jag var oerfaren. Fan, tänkte jag, skulle ha sagt att jag ridit i ett år! Samtidigt undrade jag vad hon skulle ha sagt om jag avslöjat att jag ridit i 15 år... Hon sa också att hon inte fattade hur jag gör när jag rider, för hästen brukar visst aldrig bete sig sådär och andra brukar känna hur de ska rida olika hästar. Jag gör aldrig det. Jag känner aldrig.
Jag har varit rädd tidigare vid ett flertal tillfällen när jag känt att jag inte behärskat situationen, men igår blev jag riktigt, riktigt livrädd. Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga rida mer och vet inte om jag borde det heller. Jag har kanske inte talangen, eller känslan för hur man ska göra... efter 15 år är jag fortfarande nybörjare... det här gör så ont och jag älskar ju hästarna. Jag skulle så gärna VILJA kunna rida bra...
Jag skäms för att prata om det här med andra hästmänniskor, men jag känner att det är dags att prata om det trots allt. Nu sitter jag här och grubblar på om jag ridit för sista gången, med undantag för nån turridning då och då, och om jag ska ägna mig helhjärtat åt mina andra intressen som jag faktiskt är BRA på och har talang för... eller ska jag fortsätta kämpa med ridningen? Usch, jag vet varken ut eller in...
Jag är bara så ledsen över att jag aldrig kan lära mig rida!
