Jag kan inte rida.

[fourlegs]

Sv: Jag kan inte rida.

Det är skitsvårt att rida! den som säger nåt annat ljuger
Om man regelbundet rider för instruktör och inte utvecklas något, så är det faktiskt tränarna som inte är pedagogiska, och det är tyvärr väldigt vanligt! Att finna en BRA tränare är jätte - jättesvårt. Ibland inser man kanske inte ens detta förrän man faktiskt har träffat en.
Vill du rida dressyr? Har du testat att byta "gren"? dvs testa en tränare inom tex akademisk dressyr eller western?
Det är ju ingen hit att börja träningen med att tala om att man är skitkass. Har detta negativa tänk hållit på länge kanske du behöver ta hjälp av en idrottspsykolog el liknande, det är svårt att "programmera om sig" på egen hand.

Bestäm dig för att du bara ska rida dressyr i skritt under 3 månader och se vad som händer. I skritt hinner man nämligen med att tänka och analysera rörelserna och sina hjälper mkt mer än i trav / galopp. och försök strunta i vad andra gör el ser ut när de rider. - Jättelätt (not)

 

[em-pirre]

Sv: Jag kan inte rida.

Vet du, jag tycker inte alls att det är irrelevant. Tvärtom! Om du fortsätter att tänka att allt är skit så kommer det att vara skit.

Som jag redan sa tror jag visst att det finns saker som du kan bättra på, och dem måste du helt enkelt träna på med en tränare.

Jag vet inte vad du vill ha för svar egentligen.

 

[Shudde]

Sv: Jag kan inte rida.

Men du- det är ju precis det jag menar "beroende på vad folk ger mig för prognos". En hobby på vår nivå- för ja en hobby är det i allt upp till MSV från lättaste lättaste klass- ska vara rolig i första hand.

jag fortsatte varje år om den nya tränaren gav mig "en bra prognos". Och var livrädd att det beteendet skulle sprida sig vidare till annat om jag slutade, men tvärtom. Jag har aldrig mått så bra som sen jag slutade spela fotboll, varken psykiskt eller fysiskt.

Nu var inte fotbollen en hobby för mig och kommer aldrig bli ( jag har provat- det var inte kul att spela i div 5), men för både dig och mig är hästarna en hobby som ska vara KUL först och främst. Jag är ingen stjärna på ridning och har fått ta mycket hjälp på vägen för att komma åt mitt ungsto. Och det jag tänker kring det hela är att fokus bör vara på det roliga, för det kan vara kul att ha häst!

Sen tror jag faktiskt (jag vet att dte inte är lätt- tro mig, (gud vad jag varit där själv och vad jag ibland kan tänka tillbaka och inse hur mycket av mitt liv jag varken minns eller har lyckats uppskatta) att du måste jobba med din självbild. Jag vet att du varken är tjock eller ful och jag tror inte att du rider dåligt.

 

[cirkus]

Sv: Jag kan inte rida.

Och jag upprepar igen:

Hästen har utvecklats och det måste ju vara någon som har gjort det !
Jag är övertygad om att det du inte kunde för 3 år sedan med denne hästen gör du idag lätt. Men nu har du nya krav på dig och hästen.

 

[Magiana]

Sv: Jag kan inte rida.

Om du någon gång faktiskt skulle lyckas göra det du inte tror att du kan, skulle du då kunna ge dig själv en klapp på axeln och kunna säga till dig själv att du faktiskt kan och vara övertygad om att det är sant? Eller skulle du fortfarande ägna all din tid till att leta efter fel i din ridning?

Sen är det så att man får faktiskt lov att skapa sig mentala bilder i sitt inre där man ser sig själv lyckas. Man spelar upp den inre videon för sig själv tills den faktiskt blir verklighet. Fråga inte dig själv varför du inte lyckas. Fråga dig själv vad du ska göra för att lyckas.

 

[Fiorano]

Sv: Jag kan inte rida.

Usch, nu tog den här tråden en sådan där typisk irrelevant vändning och jag tycker det är enormt jobbigt när mitt utseende och min vikt hela tiden ska komma på tal. Ska det vara så svårt att inte nämna det så fort jag söker hjälp med något annat?

Nu lägger jag dessvärre ned den här tråden, jag blir bara ledsen av de senaste inläggen. Moderator får gärna låsa.

Framför allt tuaphua ska i alla fall ha tusen tack för sina jättefina och välformulerade svar, jag har fått lite nytt att tänka på där.

Men vad är det du blir ledsen av? För att vi säger att du ÄR vacker? För att vi säger att du KAN? Himla elaka vi är.

Ingen säger att det är lätt att rida och att du är fullfjädrad och redan rider perfekt. Det gör ingen av oss andra heller. Jag har gett tips hur du rent ridmässigt kan bli bättre, men det förändrar inte att jag anser att huvudproblemet för dig inte sitter i ridningen utan i din mentala inställning. Ber om ursäkt att det inte är svaret du vill ha, men så ser jag på saken.

 

[Riley]

Sv: Jag kan inte rida.

Halvt kl

Jag säger det en sista gång, hur det fungerar för mig.

När jag gick i högstadiet läste jag tyska och hade en lärare som man förmodligen grävt upp från någon av bombningarna i Berlin under WW2. Det fanns ingen glädje eller pedagogik i hennes lektioner, och det kombinerat med mitt totala ointresse för och okunskap om tyska slutade inte särskilt bra. Jag minns att vi vid ett tillfälle fick en lång text som vi skulle översätta från tyska till svenska, och jag förstod till skillnad från mina klasskompisar inte ett ord. Inte en stavelse. Då fick jag höra precis samma sak: "Det är klart att du kan om du bara vill, försök!". Det hade lika gärna kunnat stå på kinesiska, finska eller blindskrift, för hur sjutton skulle jag kunna "försöka" och "kunna om jag bara ville" när jag aldrig lärt mig språket, som var helt främmande för mig?

Precis så upplever jag ridningen. Jag förstår inte. Jag vill förstå, jag försöker förstå, men jag har aldrig lärt mig grunderna för att kunna förstå det trots att jag fått dem förklarade för mig både i barndomen och vuxen ålder.

Jag vill också ha roligt i ridningen. Men min definition av roligt är inte att inte kunna rida sin egen häst så att den arbetar med ryggen ens i två steg i skritten. Min definition av roligt är inte att inte kunna kontrollera tempot på min häst utan att med en stenhård hand sitta och dra tills mina axlar värker. Min definition av roligt är inte att sitta på ett träningspass och inte vara kapabel att förstå, uppleva, känna någonting. Det är garanterat inte heller min hästs definition av roligt.

Det är så jävla tråkigt (obs: Svordomen är inte riktad åt någon, och inte i aggressiv mening) att så otroligt få verkar ta mina känslor på allvar. Sluta klappa mig på huvudet och säga att jag kan - det är kanske precis därför jag aldrig lärt mig, för att ingen tränare innerst inne tagit mig på allvar utan trott att jag överdrivit. Men det gör jag inte, så lyssna, för sjutton. Det är jämförbart med att någon plötsligt slänger in er som systemprogrammerare eller veterinär eller pilot eller kirurg eller vad sjutton som helst som ni inte behärskar, och glatt säger att "men det är klart du KAN, du surfar ju på nätet och kan sätta på ett plåster, eller hur? Sluta var så negativ och föreställ dig att du kan så går det!". Det fungerar inte så. Det hade varit väldigt roligt, men nej.

Om du någon gång faktiskt skulle lyckas göra det du inte tror att du kan, skulle du då kunna ge dig själv en klapp på axeln och kunna säga till dig själv att du faktiskt kan och vara övertygad om att det är sant? Eller skulle du fortfarande ägna all din tid till att leta efter fel i din ridning?

Jag skulle vara nöjd på den specifika punkten.

Som sagt: Jag lägger ned den här tråden, för jag ser ingen mening med att bara bli ledsen och irriterad när det jag upplever avfärdas, och att irrelevant information ständigt ska dras upp medan jag vill ha hjälp med något helt annat. Ännu en gång: Det är så jävla tråkigt. Snälla ni som vet med er att ni är träffade, sätt mig bara på ignoreralistan eller låt bli att läsa inlägg av mig i fortsättningen. Både ni och jag vet att det här inte är första gången det slutar så här, att mina upplevelser inte tas på allvar och att irrelevant information som jag upprepade gånger ber er lämna utanför ämnet ändå tas upp. Det är kanske fullt möjligt att ni menar väl, men för mig blir det bara en fet jävla "lilla gumman"-klapp på huvudet.

 

[Ullmerkott]

Sv: Jag kan inte rida.

Fast jag tror inte att någon menar att det automatiskt kommer att gå jättebra på en gång, bara du försöker. Snarare att det tar många timmars försökande för oss normalobegåvade att hitta känslan. Men det förutsätter att vi faktiskt försöker, annars är det omöjligt.

Det är ungefär som att lära sig köra bil, det är inte bara att lägga ur handbromsen och köra. Men man måste ändå börja med att lägga ur handbromsen, annars får man aldrig chansen att lära sig.

Eftersom du varken har fysiska problem eller är dum i huvudet ÄR det förmodligen den mentala handbromsen som ställer till det.

 

[axel]

Sv: Jag kan inte rida.

Jag har inte läst hela tråden, men 10 st tränare på ett år

då får du ingen kontinuitet.

Sen måste man fråga o be tränaren utveckla sin lära.

Ett bra kvitto på en bra tränare är elevernas utveckling- anser jag.
Känner du inte när du gör rätt är det nötning som gäller samt att du säger till att du inte känner. Att den måste säga till dig hela tiden.

Om du vet folk som lärt sig mkt- ta dennes tränare varje vecka. du måste även träna på läxan ensam. Ibland kanske man måste träna flera dagar på raken för att komma över en tröskel.

Jag har ngn period ridit för tränare 2-3 dagar/ v när jag har lärt om eller om hästen måste korrigeras.
kör på nu....

 

[the_connemara]

Sv: Jag kan inte rida.

Det ÄR ju skitsvårt att rida!

Jag kan visserligen känna igen en bra känsla men jag kan aldrig komma till de där bästa bitarna på egen hand. Och känns det dåligt så känns det dåligt, ibland löser jag o hästen det och ibland inte. Jag har tröttnat på att deppa över vad som inte funkat och istället blivit väldigt bra (nöden har ingen lag ) på att fokusera på något annat och göra det bra/bättre. Det är en massa massa simpla saker som jag tar till när hästen känns springig, seg, framtung osv osv osv. Allt som oftast handlar det om att jag inte känner om jag sitter rakt eller inte och eftersom jag är/har varit sned i kroppen så är jag ju inte van vid att rakt är rakt sas. Där förstår jag din känsla väldigt mycket - man testar i blindo men har eg ingen aning om det är bra eller inte. Istället för att bli irriterad på mig själv så letar jag upp ett nytt fokus.

Ofta är det att trampa lika mycket i stigbyglarna och verkligen känna efter om jag gör det HELA tiden. Vad händer när min häst hoppar till, vilken stigbygel trampar jag mer resp mindre i då?
Håller jag lika mycket i båda tyglarna? Tar min häst lika mycket stöd i båda tyglarna (haha, never )? Den som är mjukare fokuserar jag på att hålla mer i och att mjukna i den andra - oavsett vad hästen i sig gör.
Rider jag lätt symetriskt? Funkar det att rida lätt i tretakt?
Om jag sitter ner, känner jag båda sittbenen lika mycket? Verkar det som att jag sitter mitt i sadeln? (detta känner jag oftast inte, då går jag tillbaka till stigbyglarna igen och nöjer mig med det)
När jag fattar galopp, sitter jag kvar i sadeln i fattningen? Trampar jag mer i någon stigbygel? Släpper hästen någon tygel genom fattningen? Lättar jag ordentiligt på innerhanden?
Vid avbrott, är jag själv mjuk i ryggen så jag inte trycker ner hästens? Har jag jämnt stöd i båda tyglarna? Dippar hästen ner nosen eller spänner ryggen?

Osv osv osv. Det är som sagt inga stora grejer alls och har i princip enbart med min sits att göra, i de fall det står något om hästen så är det min sits jag ändrar på och inte min ridning. Mycket för mig går ut på att rida så lite som möjligt och att istället sitta så rätt som möjligt. På en träning för en tränare får jag nästan enbart instruktioner om min ridning och inte om min sits, i huvudet tjatar jag på mig själv hela träningen om alla de där grejerna ovan (ja, de jag minns alltså, dvs verkligen bara en sak i taget ) och tillsammans med tränarens instruktioner gör det skillnad i min häst. När jag rider själv hemma så har jag typ bara fokus på min sits och hur den påverkar hästen men jag hade velat hitta en tränare som hjälper mig med det också på träningarna.

För min del så hjälper det massor att fokusera på något väldigt konkret och gräva ner sig i det en stund och sedan lägga till något annat eller byta fokus. Då släpper liksom vakumet jag o min häst kan hamna i där allt bara känns så jäkla kass och man inte har en aning om hur man ska komma ur det.

 

[Ray]

Sv: Jag kan inte rida.

Men - om du ids läsa detta...
Det är inte så att du kan sånt du vet att du inte kan! För jag håller med om den känslan att ingen tar en på allvar då!
Men med rätt inställning och positiv självbild kan du utvecklas mer än du tror. Du kan lära dig!!

Jag har varit på samma läge, och kännermånga som är där, varit där, snart kommer dit... Läget där man kan de "enkla" delarna ridningen och de mer komplexa sakerna tar tid!
Jag kunde inte rida nån häst i form. Jo, en välslipad häst i tio minuter tills den märkte att jag inte kunde... Jag blev frustrerad, hårdhänt, uppgiven och passiv. Och spenderade mycket tid med att fundera över varför jag var så mycket sämre än alla andra.
Min lösning - jämför mig inte med andra.
Berättar inte för andra varken att jag är dålig eller bra. Kan jag inte vara positiv och tro på det själv så diskuterar jag inte saken med andra. Det trycker bara ner mig eftersom jag blir ledsen om folk håller med om att jag är dålig och irriterad om de tycker jag är bra eftersom det ju inte är sant...

Du kanske inte kan men du kan lära dig! Om du vill alltså för det kräver hårt jobb, många tårar och massa tid.
Lär dig se helheten och inte detaljer.
Rätta en sak i taget. Då är det lättare att mäta sin framgång.

Lycka till och läs alla kloka råd folk skriver till dig och ta på ett par andra glasögon. Byt ut "du kan" mot "du kan lära dig" . Både rida och tyska...

 

[Asa_S]

Sv: Jag kan inte rida.

Utan att känna dig eller läst speciellt mycket av just dina trådar dristar jag mig ändå till att tipsa om två saker.

Det första är att det är troligtvis inte så att någon menar att du ska få hela "wow"-känslan på en gång för så fungerar det inte för någon. Det både tyskaläraren och andra menar är att du visst har delar. Vi börjar alla med inga eller ganska få delar och medan vi lär oss får vi fler delar men oavsett hur många delar vi har är det ingen annan än vi själva som måste klura ut hur delarna ska sitta ihop med varandra, och det handlar om trial and error. Många gånger får man dessutom plocka ner de delar man kombinerat ihop och sätta ihop dem på ett annat sätt för att få med någon del man tidigare saknat. Att din känsla är att du inte har några delar alls är helt klart men ditt ansvar i en lärsituation är att identifiera och erkänna de delar du faktiskt har, oavsett hur få eller hur små de är. Att vägra se det man kan är det största hindret mot att ta sig framåt.

Det andra är att det finns andra sätt än dressyrträningar att lära sig identifiera en känsla. Mitt bästa tips är att sitta barbacka, helst med någon typ av barbackasits så att hästryggen blir mindre hal. Håll till någonstans där du vet att hästen och du själv är så avslappnade som möjligt, och på någotsånär plan mark. Ställ upp 6 hinderstöd eller annan typ av stolpe (jag har snickrat egna - det är en fördel från början om de är i närheten av lika höga som hästens manke men det går även med koner etc även om det kräver mer noggrannhet av dig som ryttare) i en "klunga" där varje hinderstöd är ungefår två hästlängder från de andra. Denna klunga kan du sedan rida ut och in i i olika formationer och variera mellan olika böjda spår och olika sidvärtesrörelser. Börja med skritt och försök att med så långa tyglar som möjligt få hästen att göra det du vill, och koncentrera dig på hästens respons. Skit i samsidiga hjälper, diagonala hjälper eller allt vad du vill, detta är bara en övning i att få er att lyssna på varandra. Du kan aldrig kräva av hästen att den ska lyssna på vad du vill om inte du lyssnar på vad hästen svarar på dina signaler för i all ridning handlar det hela tiden om att känna av hästen och stötta upp i vad den förstod eller missförstod alldeles nyss. En "lydig" häst är en avstängd häst, vad du vill ha är en lyhörd häst som du kan spela på som ett instrument och det får du genom att signalera, lyssna, signalera, lyssna igen. Även en korrigering är en signal och signaler ska alltid tala om vad du vill!

Och slutligen: du kan visst! Skit i vad andra lyckas med och se att varje relation är unik. Alla är vi hela tiden i olika stadier och ja, jag kan rida andras hästar både bättre och sämre än vad de kan och andra kan rida mina hästar både bättre och sämre än vad jag kan men så är det ju för oss alla och vad hjälper det mig att fundera över det? Jag är ju där jag är oavsett, och det är bara där jag kan vara just nu. Jag tittar och lyssnar på andra för att få nya delar att lägga till i min egen ridning men vissa delar får jag förkasta direkt och andra får jag spara till ev senare och åter andra kan jag använda direkt. Jag skulle nästan vilja säga så här: ta ditt ansvar och lev med det så att du ger dig själv en chans eller sluta rida, för med den här inställningen är det stor risk att du gör både dig själv och din häst olyckliga. Och lycka till, spark i baken för ni förtjänar faktiskt framför allt att ha kul ihop, du och din häst!

 

[Myelin]

Sv: Jag kan inte rida.

Så du suger på att rida. So what? Vad spelar det för roll? Det är ju en hobby och ska vara kul. Helt ärligt, jag hade min största utvecklingskurva när jag släppte prestigen och accepterade var jag befann mig. Jag hade roligt och var fullt fokuserad nuet och struntade fullständigt att det var på absolut grundnivå. Jag fick tag på en tränare, sa att jag inte kunde nått och behövde börja om. Då sa hon att jag var ödmjuk, i efterhand erkände hon att det såg ut som jag var ut och körde harley davidson.

Det är ju svårt att ge råd när jag bara har en skriftlig beskrivning. Så jag kan ju helt ha missuppfattat, ha helt fel och skulle säga något helt annat om jag fick se dig rent fysiskt, men så här uppfattar jag det utifrån vad du skriver.

Jag tycker det låter som du är spänd, så som du beskriver att hästar kör upp huvudet och börjar trippa. När du beskriver dig själv får jag bilden av en person med massor av inre spänningar som sätter sig i axlar, nacke, rygg och bäcken, vilket gör att du kryper ihop framåt, får problem med balansen och blir obehaglig och dunsig för hästen. Det blir som en ond cirkel. En bra lösgjord häst kan säkert hjälpa en ryttare att bli lösgjord, men oftast tror jag det är så att det är svårt att få en häst lösgjord så länge ryttaren själv inte är det. En analogi jag kommer att tänka på är när jag simmat med folk som är otrygga i vattnet. Är man avslappnad flyter man och har det bekvämt i vattnet. De som är rädda för att drunkna spänner musklerna, och sjunker. Deras problem skulle vara lösta om de bara slappnar av, men det är inte så lätt när man sjunker som en sten.

För att själv bli lösgjord tror jag man måste jobba med sig själv mentalt för att hitta ett inre lugn, fysiskt med styrka och stretching samt andningsövningar. Tror du måste träna på att slappna av, öppna upp ditt bäcken. Det här med att inte känna rätt och fel tror jag också hör ihop med att du inte är losgelassen.

Jag skulle föreslå att rida på riktig grundnivå ibland. Långa tyglar, skritt, börja utan stigbyglar gunga benen, andas losgelassen ner i magen, rulla axlar. Gör halter och övergångar utan att använda tyglar. Jobba med kommunikationen mellan dig och hästen, njut och ha kul. Sånt skulle jag börja med.

 

[quigley]

Sv: Jag kan inte rida.

Precis så upplever jag ridningen. Jag förstår inte. Jag vill förstå, jag försöker förstå, men jag har aldrig lärt mig grunderna för att kunna förstå det trots att jag fått dem förklarade för mig både i barndomen och vuxen ålder.

Jag vill också ha roligt i ridningen. Men min definition av roligt är inte att inte kunna rida sin egen häst så att den arbetar med ryggen ens i två steg i skritten. Min definition av roligt är inte att inte kunna kontrollera tempot på min häst utan att med en stenhård hand sitta och dra tills mina axlar värker. Min definition av roligt är inte att sitta på ett träningspass och inte vara kapabel att förstå, uppleva, känna någonting. Det är garanterat inte heller min hästs definition av roligt.

Det är så jävla tråkigt (obs: Svordomen är inte riktad åt någon, och inte i aggressiv mening) att så otroligt få verkar ta mina känslor på allvar. Sluta klappa mig på huvudet och säga att jag kan - det är kanske precis därför jag aldrig lärt mig, för att ingen tränare innerst inne tagit mig på allvar utan trott att jag överdrivit. Men det gör jag inte, så lyssna, för sjutton. Det är jämförbart med att någon plötsligt slänger in er som systemprogrammerare eller veterinär eller pilot eller kirurg eller vad sjutton som helst som ni inte behärskar, och glatt säger att "men det är klart du KAN, du surfar ju på nätet och kan sätta på ett plåster, eller hur? Sluta var så negativ och föreställ dig att du kan så går det!". Det fungerar inte så. Det hade varit väldigt roligt, men nej.


Jag skulle vara nöjd på den specifika punkten.

Som sagt: Jag lägger ned den här tråden, för jag ser ingen mening med att bara bli ledsen och irriterad när det jag upplever avfärdas, och att irrelevant information ständigt ska dras upp medan jag vill ha hjälp med något helt annat. Ännu en gång: Det är så jävla tråkigt. Snälla ni som vet med er att ni är träffade, sätt mig bara på ignoreralistan eller låt bli att läsa inlägg av mig i fortsättningen. Både ni och jag vet att det här inte är första gången det slutar så här, att mina upplevelser inte tas på allvar och att irrelevant information som jag upprepade gånger ber er lämna utanför ämnet ändå tas upp. Det är kanske fullt möjligt att ni menar väl, men för mig blir det bara en fet jävla "lilla gumman"-klapp på huvudet.

Du har aldrig tänkt på att ett av problem du upplever kan bero på hästen? För om det är som du säger att hästen går bra på en träning några minuter så betyder det precis som du säger att just där och då gick det bra.

Hästar är uppbyggda av muskler som antingen är avslappnade eller i spänning. För att uppnå avslappnade muskler på träning (lösgjordhet) krävs ett visst mått av konsekvens. Om du inte är kapabel att uppnå denna nivå av att vara konsekvent så ofta att hästen blir lösgjord kommer hästen INTE att bli lösgjord de gånger du lyckas göra rätt heller.

Alltså, är hästen inte van att vara lösgjord blir den inte lösgjord bara för att du gör rätt. Det i sin tur gör att du inte känner när du gör fel eller rätt eftersom reaktionen du letar efter inte kommer.

Det blir alltså hemma ingen skillnad mellan "rätt" och "fel". Det i sin tur gör att när hästen väl blir bra på träning krävs så mycket inverkan/arbete/hjälp att det i princip är OMÖJLIGT att KÄNNA vad man gjorde rätt och när.

Detta går givetvis att rätta till men beroende på person så kan det krävas tränarhjälp varje dag i flera månader kanske till och med att någon rider hästen varje dag åt dig i så lång tid att hästen "är lösgjord av sig själv (träningen)".

Först med rätt hjälp på en häst som svarar på rätt sätt går det att lära sig känna vad som är rätt och fel. Därför tyskarna har det system de har för utbildning.

Om man inte vill/kan/har möjlighet att lägga all den mödan/pengarna/tiden på sig själv och sin häst får man hitta kompromisslösningar.

Jag tror inte "du kan om du vill/försöker" men jag tror att du kan lära dig om du försöker. Det kanske inte är enkelt eller smärtfritt men allvarligt, life sucks, hemligheten bakom framgång är hårt arbete, det är därför det är en hemlighet för så många. Med blott svett och tårar går det säkert. Frågan är ju bara om det för dig är värt besväret?

Dessutom, klart som fan det är jobbigt när något inte fungerar men det betyder inte att det är mindre jobbigt att ge upp.

 

[annas_anonym]

Sv: Jag kan inte rida.

Har inget konkret att komma med annat än att jag förstår precis hur du känner dig! Efter 25 år med hästar så kan inte jag heller rida ännu. Jag vet hur allt fungerar i teorin, men i praktiken så kan jag inte. Jag får inte med mig hur det ska gå till eller hur det ska kännas då jag är på hästryggen. Öppna, slutna, galoppombyten, skänklar, tyglar, gå i form hit och dit m.m. Nej gud, det går bara inte! Jag har inte en aning om vad f*n jag sysslar med då jag sitter där, och jag vet inte heller NÄR hästen "går som den ska" för jag känner ingen skillnad. Jag har nu mer eller mindre totalt lagt ridningen på hyllan (någon skogstur kan det bli någon enstaka gång) och sysslar nästan enbart med hantering och skolning från marken. Låter kanske idiotiskt i många människors öron att jag kan göra det från marken, men inte från hästryggen. Men så är det. SE skillnaden, då en häst går rätt, gör rätt osv. DET kan jag, men jag kan inte KÄNNA det. Och att få hästen att gå som jag vill från marken är för mig mycket enklare då jag samtidigt ser hela hästen och hur den reagerar och hur den arbetar. Att skola från marken tycker jag är jätteroligt, till skillnad från ridningen som bara var något som jag till slut hade ångest för vareviga dag! Och efter varje ridpass mådde jag bara illa åt hela situationen.
Och då jag säger markarbete, så menar jag inte bara att lära hästen gå piaff osv. utan också den vardagliga hanteringen: lita på, lyssna, lära.
Jag har mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer att bli någon ryttare (tur att det finns medryttare ), det fungerar helt enkelt inte för mig. Men markarbetet är något jag kommer att fortsätta med så länge det finns hästar i mitt liv! Det är något som både jag och hästarna trivs med, och vårt sätt att njuta av vår tid tillsammans!