Jag kan inte äta, ingen ätstörning utan fysiskt

[Lillefrun]

Då ringer jag vårdcentralen imorgon. Har haft feber ett tag också och det brukar bero på post -covid men speciellt också när jag stressat och pressat mig för mycket

 

[Inte_Ung]

Jag har inte tänkt på stress men jag har varit under enorm press i mars, april, maj, juni och kommer fortsätta till någon gång i augusti och sen är allt nytt igen i ett år med ännu mer utmaningar. Men jag är orolig för allt och kroppen mår inte bra. Senaste halvåret har min högerarm börjat domna bort och jag har myrkrypningar. Jag har svårt att sova ibland för att det gör så ont. Nu har jag perioder varje dag då jag inte kan styra tre fingrar. Kan inte öppna dörrvredet, hålla i nycklar,lyfta papper, en bok så det är inga tunga grejer. Men det hänger kanske inte alls hänger ihop

Är det lillfingret, ringfingret och långfingret?
Du kan ha en nerv i kläm i armbågen.
Prova att hålla armen så rak som möjligt typ hela tiden och särskilt när du sover.
Alltså inte böja armbågen alls.

 

[Lillefrun]

Är det lillfingret, ringfingret och långfingret?
Du kan ha en nerv i kläm i armbågen.
Prova att hålla armen så rak som möjligt typ hela tiden och särskilt när du sover.
Alltså inte böja armbågen alls.

Precis så!

 

[athena_arabians]

@Lillefrun: Jag tycker det låter som klockren stress med att du inte kan äta och att du har domningar, de kan bero på att du spänner nacke/axlarna. När jag är stressad blir det ofta så här samt att det kan visa sig efter ett tag när en tror stressperioden är över.

Jag tycker absolut att du ska söka vård, dels för att utesluta något annat fel men också att få hjälp oavsett vad det beror på. Ett besök hos en fysioterapeut vore nog heller inte fel samt behandling hos en kiropraktor.

 

[Lillefrun]

Är det lillfingret, ringfingret och långfingret?
Du kan ha en nerv i kläm i armbågen.
Prova att hålla armen så rak som möjligt typ hela tiden och särskilt när du sover.
Alltså inte böja armbågen alls.

Vad gör man åt det?

 

[Amha]

Vad gör man åt det?

Dubbelkolla med vården först så det inte är något fysiskt fel. Min kropp släcker dock funktioner i samband med stress så jag tror inte att du behöver oroa dig. Lider av hjärntrötthet och när jag gått på för hårt varnar den försiktigt först. Lyssnar jag inte börjar den släcka diverse funktioner som passar bra för stunden. Talförmågan är en av funktionerna (sluddrar, orden försvinner, kommer ut i form av något läte som inte går att förstå) men det kan vara allt möjligt annat också som försvinner. Feberkänningar kan också komma som ett brev på posten. Stresspänningar i nacke t.ex finns massa videos på youtube från naprapater som visar övningar. Vill du kan du ju prova det medan du väntar på tid till vc. Då kanske du hinner bli av med vissa av problemen.

 

[Inte_Ung]

Vad gör man åt det?

Håller armen rak.
Låter bli att böja armbågen.
Jag har blivit erbjuden skal för armen att sova i, men lyckas lägga den rak på natten med hjälp av kuddar i stället.

 

[Lillefrun]

Jag kanske är mer stressad än jag tror, ingen hinner med när jag pratar för det går så snabbt och otydligt. Jag upplever själv att det är svårt att prata och jag tappar bort ord hela tiden. Säger fel i farten eller måste stanna upp och be den jag pratar med säga vilket ord jag vill säga. Typ om jag säger”Vad heter den som det kommer vatten ur i köket?” och då är ordet vattenkran. Hela tiden blir det så.

Har gått hos logoped och då gick det bra. När den jag pratade med visade att jag fick all tid i världen och kunde träna på att prata sakta och ta om ifall det blev sluddrigt eller för snabbt och att det var okej att stanna upp och tänka. Omvärlden är inte lika förlåtande och lugn utan många skäller ut mig, på riktigt blir folk arga så då blir det läskigt att prata.

Jag bryter ihop och känner att hela världen och mitt liv rasar. Jag känner sån fruktansvärd press att jag säger hemska saker. Jag sa till pappa att han fick mig att känna mig äcklig och ville att han skulle gå bort från mitt hem. Jag sa till mamma att familjen inte längre är välkomna hem till mig om det inte är något särskilt vi måste fixa med kring flytten där dom hjälper till fast jag är så hemsk. Vem säger så till sina föräldrar? Att man tycker dom förstör så mycket och får mig att må så dåligt att dom inte längre får hälsa på? Jag kan tänka mig att dom får komma om dom följer mina regler, bara det att dom oftast bryter mot dom. Vill att dom ska komma men utan att få mig att må skit. Det här stressar mig väldigt.

Jag vågade inte ringa vårdcentralen imorse. Är så rädd att dom ska tycka jag tar upp andras tid och sen inte vilja hjälpa mig när det är akut.

Till och med på akuten där jag sen verkligen varit i stort behov av hjälp har mina föräldrar och bror som alla skjutsat upp mig till akuten fått tvinga mig att stanna. Jag har till och med fått bli hindrad fysiskt när jag försökt rymma iväg. Och sist blev jag så dåligt behandlad att jag verkligen inte vill söka vård igen fast det kanske behövs.

 

[yamyam]

Jag kanske är mer stressad än jag tror, ingen hinner med när jag pratar för det går så snabbt och otydligt. Jag upplever själv att det är svårt att prata och jag tappar bort ord hela tiden. Säger fel i farten eller måste stanna upp och be den jag pratar med säga vilket ord jag vill säga. Typ om jag säger”Vad heter den som det kommer vatten ur i köket?” och då är ordet vattenkran. Hela tiden blir det så.

Har gått hos logoped och då gick det bra. När den jag pratade med visade att jag fick all tid i världen och kunde träna på att prata sakta och ta om ifall det blev sluddrigt eller för snabbt och att det var okej att stanna upp och tänka. Omvärlden är inte lika förlåtande och lugn utan många skäller ut mig, på riktigt blir folk arga så då blir det läskigt att prata.

Jag bryter ihop och känner att hela världen och mitt liv rasar. Jag känner sån fruktansvärd press att jag säger hemska saker. Jag sa till pappa att han fick mig att känna mig äcklig och ville att han skulle gå bort från mitt hem. Jag sa till mamma att familjen inte längre är välkomna hem till mig om det inte är något särskilt vi måste fixa med kring flytten där dom hjälper till fast jag är så hemsk. Vem säger så till sina föräldrar? Att man tycker dom förstör så mycket och får mig att må så dåligt att dom inte längre får hälsa på? Jag kan tänka mig att dom får komma om dom följer mina regler, bara det att dom oftast bryter mot dom. Vill att dom ska komma men utan att få mig att må skit. Det här stressar mig väldigt.

Jag vågade inte ringa vårdcentralen imorse. Är så rädd att dom ska tycka jag tar upp andras tid och sen inte vilja hjälpa mig när det är akut.

Till och med på akuten där jag sen verkligen varit i stort behov av hjälp har mina föräldrar och bror som alla skjutsat upp mig till akuten fått tvinga mig att stanna. Jag har till och med fått bli hindrad fysiskt när jag försökt rymma iväg. Och sist blev jag så dåligt behandlad att jag verkligen inte vill söka vård igen fast det kanske behövs.

Allt du skriver skriker överbelastat nervsystem - som du säger kanske du inte märkt hur stressad du verkligen är
Har du någon psykolog-kontakt?

Bekymren du har med mat har jag också, förstår verkligen din frustration. Men försök lägg det åt sidan, ät det som går och lägg till näringsdryck. Tänk inte mer på det just nu utan ta itu med det när du inte är så stressad i övrigt.

 

[ameo]

Jag vågade inte ringa vårdcentralen imorse. Är så rädd att dom ska tycka jag tar upp andras tid och sen inte vilja hjälpa mig när det är akut.

Med de symptom du beskriver så är det DU som behöver tiden på vårdcentralen! Jag lovar att de som tar upp onödig tid är de som går dit för skavsår på lilltån, lättare förkylning eller liknande som egentligen inte alls behöver läkarvård. DU behöver kolla upp vad det är som orsakar dina besvär! Domningar och svårighet att äta är inget som någon vårdpersonal kommer skaka på huvudet åt!

 

[athena_arabians]

Jag kanske är mer stressad än jag tror, ingen hinner med när jag pratar för det går så snabbt och otydligt. Jag upplever själv att det är svårt att prata och jag tappar bort ord hela tiden. Säger fel i farten eller måste stanna upp och be den jag pratar med säga vilket ord jag vill säga. Typ om jag säger”Vad heter den som det kommer vatten ur i köket?” och då är ordet vattenkran. Hela tiden blir det så.

Har gått hos logoped och då gick det bra. När den jag pratade med visade att jag fick all tid i världen och kunde träna på att prata sakta och ta om ifall det blev sluddrigt eller för snabbt och att det var okej att stanna upp och tänka. Omvärlden är inte lika förlåtande och lugn utan många skäller ut mig, på riktigt blir folk arga så då blir det läskigt att prata.

Jag bryter ihop och känner att hela världen och mitt liv rasar. Jag känner sån fruktansvärd press att jag säger hemska saker. Jag sa till pappa att han fick mig att känna mig äcklig och ville att han skulle gå bort från mitt hem. Jag sa till mamma att familjen inte längre är välkomna hem till mig om det inte är något särskilt vi måste fixa med kring flytten där dom hjälper till fast jag är så hemsk. Vem säger så till sina föräldrar? Att man tycker dom förstör så mycket och får mig att må så dåligt att dom inte längre får hälsa på? Jag kan tänka mig att dom får komma om dom följer mina regler, bara det att dom oftast bryter mot dom. Vill att dom ska komma men utan att få mig att må skit. Det här stressar mig väldigt.

Jag vågade inte ringa vårdcentralen imorse. Är så rädd att dom ska tycka jag tar upp andras tid och sen inte vilja hjälpa mig när det är akut.

Till och med på akuten där jag sen verkligen varit i stort behov av hjälp har mina föräldrar och bror som alla skjutsat upp mig till akuten fått tvinga mig att stanna. Jag har till och med fått bli hindrad fysiskt när jag försökt rymma iväg. Och sist blev jag så dåligt behandlad att jag verkligen inte vill söka vård igen fast det kanske behövs.

Jag säger det igen, det låter verkligen som stress (vilket inte är konstigt med flytt och allt). Stress kan ge kognitiva symptom också, som tex dåligt minne, förutom fysiska symptom.

Ring vårdcentralen. Tro mig, de kommer inte att tycka att du ringt i onödan.

 

[EmmaBovary]

Helt säker, jag var sjuk i 18 år och det här är inte alls relaterat till det. Jag har en inre kompass som visar när jag följer rätt väg eller den sjuka och jag har aldrig varit så pass frisk sen jag var 16 år. Det är fantastiskt faktiskt. Jag vet när fel tankar kommer och gör tvärtom. Så jag upplever det inte som att jag har en ätstörning längre.

Tror ändå att du behöver ha det i åtanke i en period då det är svårt att äta, oavsett om skälen till svårigheten att äta är andra från början, så kan det ju få konsekvenser.


Kan tex. tänka mig att någon med ätstörd problematik sedan innan, vid en period av svårigheter att käka pga. stress kan "bita ihop" utan att ha fått i sig tillräckligt med näring en ganska lång period, och då kan ju fysiska bieffekter öka.

 

[Badger]

Jag har varit väldigt illamående ett bra tag och jag vet inte varför. Jag har alltid varit petig med maten och saker jag älskat kan jag äta som vanligt varje dag och sen dagen efter går det inte. Och då menar jag inte som att det är något man kan äta fast det inte är så gott utan jag kan verkligen inte, det senaste som försvann och som jag i vanliga fall älskar är bröd. Jag försökte igår och jag hann inte svälja helt utan allt kom upp igen i någon sort kräkning.

Nästan inget är gott och det har blivit så att jag tycker måltiderna är jätte jobbiga.Och jag har svårt att dricka vatten ibland också och Illamåendet finns med med i princip hela dagen.

Jag tror att det är konsistensen för det spelar ingen roll vilket bröd jag provat men det går inte att äta ändå och jag vill ju kunna äta det jag brukar

Men jag är less på det här, jag försöker tvinga i mig det som går. Har några få saker att välja mellan. Glass är lättats men jag kan ju inte leva på glass, jag skulle ju dö av näringsbrist.

Är det någon som känner igen sig? Att kroppen bara vägrar viss mat?

Jag har egentligen typ 5saker jag kan äta. Det är så jobbigt när jag inte får i mig maten vilket gör att jag hoppar över flera måltider. Jag vill ju äta!

Inte läst tråden. Kan du ha magkatarr?
(jag kanske har haft någonting liknande, ont i magen och illamående och inte haft lust att äta. Tyvärr gick jag inte till läkare utan tolkade det som magkatarr, skippade den tentan som stressade mig oerhört, åt youghurt några dagar, så mycket jag kunde få i mig problemet gick över ohc kom bara tillbaka någon gång vid intensiv stress.)
Jag skulle tänka att det kanske kan vara någonting läkare kan hjälpa med.

 

[Lillefrun]

Tror ändå att du behöver ha det i åtanke i en period då det är svårt att äta, oavsett om skälen till svårigheten att äta är andra från början, så kan det ju få konsekvenser.


Kan tex. tänka mig att någon med ätstörd problematik sedan innan, vid en period av svårigheter att käka pga. stress kan "bita ihop" utan att ha fått i sig tillräckligt med näring en ganska lång period, och då kan ju fysiska bieffekter öka.

Det är typ den enda jag är orolig för, att jag upptäcker igen hur bra jag klarar att inte äta. Att det liksom inte behövs. Och att det kan vara svårt att ta tillbaka det jag inte äter nu.

Men jag ser det som en marginal i mitt mående för tankarna finns men jag agerar inte på dom.

 

[Grazing]

Vad gör man åt det?

Jag hade det så, var min ulnarisnerv som var i kläm uppe i armbågen. Löstes lätt med en operation där dom frilade nerven och sen kom snabbt muskler och känsel tillbaka. I mitt fall så gick det så långt tillslut att jag inte hade styrka att hålla ett äpple ens, så det är bra att kolla upp om det krävs operation eller om det går bra med sjukgymnastik bara för att lossa nerven.

 

[Lillefrun]

Jag ska försöka be om hjälp av min fysioterapeut imorgon. Hon jobbar inte med sånt nu men antar att liknande saker ingår i utbildningen. Om hon säger att jag ska ringa vårdcentralen så ska jag göra det

 

[EmmaBovary]

Det är typ den enda jag är orolig för, att jag upptäcker igen hur bra jag klarar att inte äta. Att det liksom inte behövs. Och att det kan vara svårt att ta tillbaka det jag inte äter nu.

Men jag ser det som en marginal i mitt mående för tankarna finns men jag agerar inte på dom.

Ja, lite så jag menar. Och även om du ser det som en liten del av ditt mående, är det ju en risk att ta på allvar. Tänker att det kanske är ett lite dåligt tecken att andra tipsade dig om näringsdrycker, när du har massor hemma och inte verkar ha tänkt så mycket själv på den "lösningen"?

 

[Lillefrun]

Jag hade det så, var min ulnarisnerv som var i kläm uppe i armbågen. Löstes lätt med en operation där dom frilade nerven och sen kom snabbt muskler och känsel tillbaka.

Jag har varit sövd ett par gånger och tyckte det var jätte obehagligt både innan och efter, vill absolut inte operera men om det visar sig vara det får jag stå ut helt enkelt.

 

[Grazing]

Jag har varit sövd ett par gånger och tyckte det var jätte obehagligt både innan och efter, vill absolut inte operera men om det visar sig vara det får jag stå ut helt enkelt.

Jag var inte sövd, dom opererade när jag var vaken. Det är inte en operation som kräver att man blir sövd, kanske om man verkligen vill men det undviker dom helst antar jag.

Och stå ut med det kan jag lova att det inte går om det går så långt som det gick för mig. Då blir armen och handen helt obrukbar för allting tillslut. Det är inte bara en jobbig känsla då utan musklerna förtvinar när nerven är i kläm.

 

[Lillefrun]

Jag var inte sövd, dom opererade när jag var vaken. Det är inte en operation som kräver att man blir sövd, kanske om man verkligen vill men det undviker dom helst antar jag.

Och stå ut med det kan jag lova att det inte går om det går så långt som det gick för mig. Då blir armen och handen helt obrukbar för allting tillslut. Det är inte bara en jobbig känsla då utan musklerna förtvinar när nerven är i kläm.

Oj, hjälp det låter ju verkligen inte bra. Röntgar man för att se var problem är?