Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

[Poisonous]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Jag tycker att du ska försöka skicka iväg denna häst.
Det är inte roligt att behöva vara rädd för sin egen häst.
Det är ytterst få fall som löser sig.

Jag kan bara jämföra med mig själv.
Det kom en ny häst till ridskolan strax innan sommaren, det föll på mig att ta hand om honom på betet och rida igång honom tills ridskolan skulle börja.
Helt fantastisk häst! Den sommaren var När ridskolan började sökte dom en skötare åt honom men jag tvekade tack vare att jag kände att jag inte riktigt orkade, då hann någon annan före.
Månaderna gick och jag kunde inte låta bli honom, jag drogs till honom hela tiden och pysslade med honom varje ledig stund.
Till jul fick jag veta att skötaren skulle sluta.
Jag tog chansen direkt och 1 januari blev han min.

I början var allt så som jag minns.
Plötsligt en hopplektion flög han i luften och tjöt. Jag garvade och skyllde det på hjärnsläpp från hans sida.
Men det slutade inte. När vi red ut började han plötsligt skygga för bilar, småresa sig och bocka.
Jag skrattade och tyckte bara han var glad.
Men det blev värre och värre.
Tillslut flög jag av rejält och drog sönder ledbanden i vänster fot.
Efter en vecka var jag uppe på hästryggen igen (6veckor för tidigt) och han var helt galen.
Han bockade, tjöt, kastade sig, vägrade stå stilla, kickade och for. Jag var livrädd.
Åkte av igen och i min desperation att inte landa på vänsterfot drog jag sönder ledbanden i höger istället

Tillslut var det inte roligt längre. Och det var bara med mig han betedde sig såhär, han gjorde aldrig något värre än ett o annat bocksprång med de andra eleverna.
Tillslut hade jag ångest av att åka till stallet. Det var inte roligt längre.

Jag fick bita i det sura äpplet och erkänna att vi helt enkelt inte passade ihop. Jag slutade som skötare men var återigen livrädd för hoppning och ridning.
Tills mitt bus kom han har stått på ridskolan hela min tid där men jag har aldrig sett honom klart förrän då.
Min trygga lilla ponnyhäst. Det räckte med en ridtur på honom så kändes det som att allt skulle bli okej.
Nu är allting roligt, jag kan rida ut barbacka, hoppa, tömköra, gå en promenad, låta lillasyster rida. Allt. Denna lilla häst gav mig tron tillbaka.

Jag tror att du måste hitta DIN häst.
Den där drömhästen som får ditt hjärta att ta ett skutt så fort du ser denne. Och som gör varje ridtur till en dröm oavsett det går bra eller dåligt.
Lycka till!

 

[Pansi]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Jag har haft en sådan häst också, fast kanske inte riktigt lika galen som din låter. Jag kämpade "bara" i ett drygt halvår innan det var tack och hej för den hästen. Tog mig drygt två år innan jag slutade vara rädd när jag red efter att ha slagits med det där monstret jag hade.

Det tar så mycket tid och pengar att det måste vara mer kul än hemskt för att det ska vara värt det, hästen må ha sina problem, men blir det extremt så blir det himlen för mina hästar. Jag vill inte skada mig, vara rädd, ruinera mig och få magsår pga en häst - stallet ska vara den lugna platsen där jag släpper allt besvärligt.
Givetvis är det motgångar ibland, säger inte att man ska sälja sin häst om den gör ett bocksprång eller är olydig en dag, men om det bara är ett helvete jämt och ständigt så är det helt meningslöst att hålla på.

Hade jag varit du så hade jag ringt de där två samtalen. Himlen för hästen och nytt djur för dig.

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

det är inte så att hon är lite otränad och har bry med ballansen?
vet att min häst är väldigt mkt stirrigare när han inte är i kondition..

Nej, hon var precis likadan när hon var under uppträning och i toppkondition. Utbrotten skedde inte lika ofta innan det här sista stallbytet som efter, en hon var fortfarande väldigt osäker. Den enda perioden hon var konstant lugn och snäll var innan det fjärde stallbytet, sedan började problemen. Det blev väl för mycket för henne, antar jag, det måste ju vara traumatiskt för en häst att hela tiden ryckas från rutinerna och tryggheten.

Den enda skillnaden jag egentligen märkt är att hon på den tiden inte var ett dugg rädd för trafik, hon kördes på travbanan (faktiskt enda stället där man aldrig behövde oroa sig för att hon skulle bli rädd eller tittig) ett par gånger i veckan, och kunde lätt skritta bredvid alla gående traktorer, bevattningsfordon osv. Idag är det ju så illa att hon kan få panik av att en bil startar.

Du svamlar inte, tycker det du skriver låter vettigt och jag ska försöka prova mig fram framöver.

Vica: Jag har funderat på det, men dels är det oerhört dyrt (jag har inga ekonomiska problem, men det är ändå en stor summa), dels blir det ju ännu ett stallbyte som jag misstänker kan ställa till det ännu mer.

Jag får dock lite avlastning när hon åker på bete i början på juni och tanken är att hon ska få gå där med flocken och bara vara häst ända fram till augusti-septeber. Jag hade tänkt fråga den här "tränaren", eller vad man ska kalla henne, om hon vill följa med ut någon gång och bara se om hon märker någon skillnad i hennes sätt och psyke. Senast hon var här noterade jag att hon som sig bör kunde läsa av hästen väldigt lätt bara genom att titta på henne i hagen, så jag hoppas att hon kan upptäcka någon ev. skillnad.

Gullegryn, Poisonous och Pansi: Visst har jag fäst mig vid henne, jag ser alla mina djur och särskilt hästen som familjemedlemmar. Och visst vet jag att ta bort henne vore att ta den enkla och snabba vägen ut... men samtidigt tror jag faktiskt inte att jag kan göra det, i alla fall inte om jag inte får det svart på vitt att hon lider av en obotlig åkomma eller dylikt.

Jag har nog insett att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv eller njuta av en ny häst om jag hade min gamla hästs död på mitt samvete, bara för att jag tyckte det var så viktigt att rida... blir det inte bra lägger jag nog hellre pengar på att arrendera bra och stor hagmark där hon kan gå utan att må dåligt av att inte motioneras.

Skulle det nu visa sig att hon har någon dold skada eller till och med tumör som inte går att göra något åt, hamnar ju såklart saken i ett annat läge. Men jag har efter dagliga överläggningar med mig själv nog kommit till slutsatsen att jag inte kan döda en älskad häst bara för att hon inte går att använda som jag vill. Oavsett om det innebär att jag aldrig kommer våga flytta härifrån för att hon ska slippa byta stall igen, eller aldrig mer kan rida. Det suger, men jag rår inte för att jag känner så.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Av egen erfarenhet vet jag att ett fåtal timmar med rätt instruktör kan göra en enormt skillnad.

Vill du verkligen försöka så ställ av hästen på betet, ta med instruktören och kör bara markarbete i sommar. Bygg kontakt, tillit och respekt och försök igen i höst.

Har du fått nog tänker iaf inte jag klandra dig, och ingen annan heller misstänker jag, om du kastar in handduken.

*kram*

 

[the_connemara]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Både du och hästen hade mått bättre av att hon hade fått vandra vidare, det är bara att inse. Inget du behöver ha något som helst dåligt samvete över! Att du skulle ha hennes död på ditt samvete "bara för att du vill rida" som du skrev någonstans stämmer inte alls, du vet själv att hästar vill arbeta och i längden är de få som mår helt bra av att bara gå o hagen.

Men vill du ändå arbeta vidare med henne skulle jag om jag var du inte tvekat om att ta hjälp/lämna bort henne till någon med stor erfarenhet av problemhästar. Vad det är för "typ" av tränare spelar egentligen inte så stor roll, bara du hittar någon som fungerar ochsom har erfarenhet. Vill du ha tips så har vi en riktigt duktig kille här i närheten (Halland).

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

du vet själv att hästar vill arbeta och i längden är de få som mår helt bra av att bara gå o hagen.

Det där tycker jag är lite av en myt, faktiskt. De allra flesta sällskapshästar jag träffat har mått alldeles utmärkt när de gått i rejäla, kuperade hagar, med en väl sammansatt flock och gärna med fri tillgång på grovfoder, oavsett om de tidigare varit tävlings- eller hobbyhästar.

Däremot har jag full förståelse för att en häst som går i en liten, platt jordhage (som min hela vinterhalvåret tyvärr gör) blir rastlös och vantrivs med att vara oaktiverad.

Jag bor en bit bort (Dalarna) och har som sagt redan fått kontakt med en duktig tjej, men tack ändå.

 

[the_connemara]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Det där tycker jag är lite av en myt, faktiskt. De allra flesta sällskapshästar jag träffat har mått alldeles utmärkt när de gått i rejäla, kuperade hagar, med en väl sammansatt flock och gärna med fri tillgång på grovfoder, oavsett om de tidigare varit tävlings- eller hobbyhästar.

Däremot har jag full förståelse för att en häst som går i en liten, platt jordhage (som min hela vinterhalvåret tyvärr gör) blir rastlös och vantrivs med att vara oaktiverad.

Jag bor en bit bort (Dalarna) och har som sagt redan fått kontakt med en duktig tjej, men tack ändå.

Men hur många har det så? Annars håller jag med, till en viss gräns iaf. Det är inte så att jag tror de vantrivs eller så, men jag tror nog lite arbete sätter guldkant på tillvaron. Det är nog ändå svårt att tillfullo ersätta de normala "arbetsuppgifterna" som hästar i det vilda har.

Men det var mer menat som en parentes till varför du inte skulle ha altför dåligt samvete om du tog bort hästen. Vill du inte ta bort henne så kan du ju hitta ett sådant bra ställe så kanske hon kan gå där och bara slappa om hon mår bra av det

I alla fall, lycka till med pållan!

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Alldeles för få, tyvärr. Det gäller inte bara sällskapshästarna utan också de som tränas och tävlas, tycker jag, men det är en annan diskussion.

Tack. Vi får se vad den här tjejen säger, samt hur hon klarar sig på betet i sommar.
Någonstans hoppas man ju att några månaders vila från allt vad arbete, människor och bebyggelse heter ska göra underverk, så det är väl bara att försöka tänka optimistiskt, antar jag.

 

[Anemona]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

En ide kan ju vara att den kräver mkt mer motion och går och laddar upp vare dag. Tills slut är det inte ovanligt att dom ser spöken, eller blir rädda för vad som helst. Hästen kanske behöver ridas/köras 1-2timmar om dagen

 

[naturally_horse]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Hej!

Jobbigt med sådana hästar
Jag har delvis varit med om en sådan häst, men den tvärstannar och sticker hem. Det verkar inte som att han blir rädd för något, bara helt utan förvarning så vänder han och sticker hem. Ett varmblod det också som både körs och rids.

Jag tror det är jobbigt för hästen med många miljöombyten (kanske har du hört det många gånger...) men om hästen är helt normal i hagen så känner den sig hemma i hagen. Hemma är alltid hemma och hästen känner sig trygg där.

Jag skulle föreslå att bygga upp förtroendet hemma, i hagen, i stallet och på stallplanen där hästen känner sig trygg. Sen ta kortare promenader runt gården och låt hästen äta gräs och lugna ner sig så här när det börjar komma rikligt i vägkanten.

Ett tips är att lära sig horsemanship, det finns många bra instruktörer som man kan gå på kurs hos, böcker att låna, filmer att köpa och framförallt internet på ex Parelli eller Monty Roberts.

Sen är det ju alltid bra att kolla upp om det är något som är fel på hästen...

Hoppas det kommer en lösning så du inte behöver göra dig av med den

MVH Mia

 

[Lavinia]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Hej!

Jag orkade inte läsa allt jättenoga, bara undrar om häst är kollad i ryggen, röntgad alltså?

Jag red en häst som var lite som din för en massa år sen, hon var en ängel, funkade superbra, hon var 4-5 nånting och kunde inte så mycket, men jobbade på som en ängel. Sen en dag började hon studsa i skogen, jag åkte av, ägaren åkte av, andra som red åkte av. Vi red henne med graman i skogen, för att ha koll på henne och hon kunde vara cool och snäll ena sekunden för att i nästa "bli rädd för något" och fara iväg.. Jätteunderligt, tyckte vi allihop.. Varför fick hon dom där rycken??

Iaf så slutade jag rida henne, hon gick som lektionshäst ett tag- i ridhus for hon inte lika mycket omkring och var rädd, men av nån orsak så åkte ägaren in och kollade upp hästen och då hittade dom KS som var så pass att ridning inte var lönt.. Hästen avlivades ganska snabbt.

Det som var så underligt var ju faktumet att hon just exploderade nån gång ibland, hon jobbade superbra däremellan och det fanns liksom ingen ändring i något vi gjorde. Hon var även musklad fint över ryggen hela tiden..

Så, därav undrar jag om häst är kollad för KS?

/ Lavinia

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

kl

Måste uppdatera med att vi hade ut en kille som kollade munnen på tanten idag, och det första han upptäckte var två supervassa tänder en bit in i munnen på henne! Han förstod inte hur veterinären på kliniken (som var den som sist kollade henne, vilket inte var för så länge sedan) kunnat missa det, men plötsligt förstår jag ju varför häststackarn blev sjövild när jag var tvungen att blåhålla henne på bettet sist... Fan vad jag skäms.

Tänderna blev i alla fall nedraspade och jag tänkte ta en kort provtur imorgon och se om det blir någon skillnad. Har ingen aning om det här med tänderna kan ha så stor inverkan, men jag har ju en liten förhoppning om att det ska ha varit boven i dramat...
Nu vet jag i alla fall vilken klinik, eller rättare sagt veterinär, jag INTE tänker göra fler besök hos.

 

[Mmajk]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

usch vad jobbigt när sånt missas!
men bara att hoppas på att det iaf är ett steg i rätt riktning!
har hästen fått sår efter tänderna eller det har klarat sig?

mitt tips:
tänk på att ta det lugnt bara och sjung en truddelutt när du rider så du bibehåller den lugna magkänslan. rid kravlöst och bara en kort sväng så hon inte hinner hitta massa läskiga saker!

jag hejar på er

 

[Egonson]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Åh, jag hoppas det är tänderna! Menar, det går ju att åtgärda relativt lätt. Det kan göra väldigt stor skada.

Men skäms inte, för hur i himmelens namn skulle du kunna veta att klinikveterinären inte gjorde sitt jobb rätt?

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Det är iofs sant att jag inte kunde ha sett det själv, men samtidigt känns det som att jag borde ha tänkt på tänderna en gång till istället för att ha avfärdat det som orsak eftersom hon precis var kollad.
Nåja, gjort är gjort, det enda jag kan göra är att se till att det inte upprepas.

Jag har inte haft möjlighet att vara ut med henne än (plus att jag måste erkänna att jag blivit lite feg efter sist. ), men jag ska försöka ta mig tid på söndag.
Jag har däremot provat att lasta igen, vilket vi haft extrema problem med tidigare, och jag tyckte nog ändå att hon i alla fall var lite lugnare och mer koncentrerad än tidigare.
Återstår att se om det bara var inbillning eller...

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Inga sår, tack och lov.

Om min obefintliga sångröst inte bidrar till att skrämma henne ännu mer så...
Nä, men jag ska absolut försöka tänka på att göra det.

 

[Raun]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Har någon haft en sådan här häst som genomgått en liknande förvandling? Vad gjorde ni? Blev det någonsin bättre eller till och med bra? Eller slutade det till och med med att ni gav upp?
:

Hej!
Nu har jag bara hunnit skumma igenom tråden lite snabbt, men jo, jag kan nog jämföra din pålla med min hästfarbror...

För att göra en lång historia kort(are) så var han fruktansvärt överspänd, rädd för sin egen skugga och ett monster när han började hetsa upp sig. Skillnaden mellan honom och andra hästar var liksom graden han kunde hetsa upp sig på; han kunde verkligen springa rakt igenom staket, över folk eller rakt in i skogen när han väl gick igång, var liksom inte kontaktbar, och från att jag köpte honom och ungefär ett halvår framåt eskalerade det tills vi fick sluta gå på träningar, folk runt omkring rekommenderade avlivning för lynnesfel.

Efter ungefär ett halvår var både hästen och jag ett vrak. Jag var livrädd, vågade knappt leda honom. Frågade min tränare om hon kunde hjälpa mig att motionera honom, hon kom tillbaka storgråtande efter en tur i skogen, och nämnde honom inte efter det.
Vi åkte ut och in till olika hästkliniker, massörer och självutnämnda experter som helst, röntgade, ultraljudade, klämde och kände och gjorde tusen böjprov, röntgade igen, tog blodprov...utan annat resultat än att han även blev svår att lasta.

Någon jättetydlig vändning vet jag inte om det någonsin blev, men början på det hela var när jag tog ut en duktig NH-tränare, som visade mig hur jag skulle stå på mig och hantera honom, hon kom sedan ut en gång i veckan eller varannan vecka. Under tiden som jag fortfarande var rädd lät jag bli att rida.

Hästen hade sadeltvång efter att sadeln fått sig en smäll och blivit sned och skavt. Efter en tur till hästtandläkaren konstaterades att han hade två trasiga tänder (bettskador) i munnen, från tidigare livet med stångbett antagligen (inte riden av mig då). När tänderna var fixade släppte spänningarna mer och mer, han fick lite hjälp av en equipterapeut som gav honom laserterapi eller vad det heter, vilket fick honom att slappna av och bli alldeles kolugn.
Allting gick åt det bättre så småningom.

Det som jag tror gjorde att vi fick till det tillslut är att vi tog det så fruktansvärt lugnt. Om jag kände mig extra osäker en dag så gjorde jag ingenting alls med hästen, utom att stå och klia honom en timme eller två, tills han slappnade av. Numera behöver jag absolut inte stå så länge för att underläppen ska börja darra på honom. Vi bytte också hagkompisar till honom, han var mkt ranglåg och blev stressad av att aldrig kunna slappna av i hagen.
Istället för att rida gick jag promenader med honom i repgrimma och rep. Jag märkte att han var mycket lugnare då; ingen sadel och inget bett som stör.
Tillslut började jag sitta upp lite på ridbanan, skritta en stund och sedan nöja mig utan några högre krav, efter ett tag red jag ut i skogen också, med någon människa gående framför, eftersom han hade vant sig vid det och kände sig trygg då.

Han är nu 16 år och jag/vi har haft honom i 7 eller 8, minns inte riktigt. Han kan fortfarande inte ridas med bett, men älskar sitt hackamore, är väldigt petig med vad han ska ha för sadel och blir upprörd fort om han märker att man är stressad.
Jag har lärt mig att bara på ett ögonblick när jag kommer till stallet, bli helt sladdrig och lugn som en filbunke, vilket hästen märker av. När han hetsar upp sig i skogen och man märker att det är något stort på gång, räcker det i allmänhet att man hoppar av och går framför honom eller bredvid några meter, han är så van vid det.

han behöver fortfarande en del markträning med jämna mellanrum för att komma ihåg att man inte får springa över folk, inte bitas, inte sparkas eller buffla etc, men ändå känner man liksom att han verkligen inte är en elak häst; bara fruktansvärt ranglåg och osäker.

Nu har jag både hunnit skaffa en häst till och flyttat, så gamle man står numera hemma hos min mamma och är tanthäst. Hon har alltid varit osäker vid ridning, men har lärt sig att hantera honom bra, de skogsmullar, tränar klassisk dressyr och ska eventuellt prova på någon ridled i sommar.

Så, det går, jag förstår absolut att du inte vill ta bort din häst; jag hade själv gått omkring och undrat och undrat om jag inte hade gjort allt i min makt för att få ordning på hästen. Nu menar jag ju inte heller att jämställa din häst med min; det jag gjorde fungerade för oss, det är allt jag kan säga, inte att det är rätt eller något att rekommendera nödvändigtvis. Att däremot ta ut en vettig tränare man litar på kan vara guld värt...

Jag tycker absolut att ni ska kolla upp att hästen är frisk i så stor utsträckning det går; magsår är ju ganska vanligt på hästar t.ex. likaså ryggproblem. Men huvudsakligen ville jag mest bara berätta att det kan gå, ibland gör det det, och blir riktigt bra på slutet också lycka till!

 

[Jazzper]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Min häst är/har varit likadan som din och jag har känt precis som du. Dessutom har jag mål att kunna träna och tävla ordentligt vilket inte har gått. Hon har stegrat, bockat och varit allmänt dum under lång tid. Dock hade hon problem i ryggen när det började, men det fortsatte även efteråt.

Numera går det snabbt framåt. På ungefär 2 månader har hon gått från att resa sig nonstop till att kunna ridas normalt i ridhus och i skritt och trav i skog och i paddock. Detta då jag har varit förbannat tålmodig och haft en tränare som hjälpt mig när det har varit som värst.

Jag svär på att jag har varit nere på botten och vänt! I vintras fick mamma ta hand om skrället en vecka då jag inte ens kunde se på henne utan att börja lipa av ångest. Så kämpa på och din inställning måste ju vara att tränaren akn hjälpa dig annars behöver du ju inte ens försöka.

Lycka till!

 

[linneahjertamusse]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Hejsan din stackare! *kraaam*

Mitt råd till dig är att, istället för att åka land och rike runt för att ta reda på om hästen har ont eller liknande, låta hästen berätta själv. Om jag var du skulle jg kontakta en djurkommunikatör.

Vi hade problem med vår häst för ett tag sedan, han var också heltossig ute för ALLT (!) och då berättade den tjejen att han enbart var rädd om ryttaren, han ville skydda den som red, och han tyckte det var skitsvårt att vad man skulle bli rädd för och när, så han skyggade/hoppade/stack för allting, när han egentligen bara ville skydda oss utsattte han oss för fara.

Jag vet att detta är en metod som är betraktad fördumsfullt som bluff etc, men jag har genom åren sett, hört och märkt saker som gjort mig övertygad om att det finns personer som behärskar den typen av kommunikation.

Tjejen vi anlitade heter Josefine Andersson, och hon är inte bara ofantligt duktig utan också jättetrevlig. + att hon är billig, 300:- bara

Hoppas Du kommer till rätta med din häst! Lycka till!

Kram Linnea

 

[Riley]

Sv: Jag har problem med min häst. För femhundrasjuttioelfte gången i ordningen.

Jag personligen tror tyvärr inte på sådant, men tack ändå.
Det är i alla fall skönt att höra att det hjälpte er!

-----------------

Kan i övrigt uppdatera med att jag ännu inte varit ut och gjort något nytt försök sedan tandraspningen.
Men jag tänkte att jag skulle longera tanten en stund ikväll och sedan ge mig ut på en liten skrittur (10 minuter), ska bara se om jag hittar det där förlorade modet först.