Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Diabetikern]

Tänker på dig och hoppas dagen går bra

2 i min närhet har gått igenom samma. Tack vare att sjukvården var så snabb så är de cancerfria idag.

 

[Fraggel_Tess]

Tänker extra på dig idag! Du fixar detta och kommer ge cancern en riktig kick ass-spark

 

[lingonben]

Men nej vilken skit, tänker på dig idag

Min kompis var i samma sits som du för nästan tio år sen. Hon var runt trettio, hade bebis och när hen slutade ammas upptäcktes en riktigt stor tumör i ena bröstet. Men det gick vägen! Hon mår bra idag, håret är tillbaka, brösten är rekonstruerade.

När du orkar och inte är mitt i chocken av att behandlingen rivstartat skulle jag verkligen rekommendera att du kontaktar bröstcancerföreningen i din stad. Min kompis fick jättebra stöd där, kunde prata med folk som gick igenom samma sak, åkte på läger och sånt. Men tänk inte på det idag eller imorgon eller nästa vecka, utan ta en timme i taget nu. En fot framför den andra, och börja ta dig igenom den här skiten

 

[Thera]

Många kramar till dig!

 

[athena_arabians]

Tänker på dig idag @Marty

 

[Fjordfrälst]

Jättebra att de är så snabba; ju mindre tid cancerskiten får- desto bättre! . Hoppas allt går bra idag för dig! . Vinkar här ifrån typ nästgårds, eller ja vi bor inte så långt från varandra .

 

[nullo-modo]

Tänker på dej❤

 

[Mia_R]

 

[Kilauea]

Tänker på dig .

 

[Amanda_F]

heart

 

[godisklubba]

Jag tänker också på dig idag @Marty

 

[Lingon]

Tänker på dig idag

 

[Marty]

Dagen har gått bra, men nu är jag helt slut. Hade med min kompis till insättningen av infart i morse men hon fick inte följa med in. Sambon slöt upp lagom till cellgifterna. Han blev först stoppad han med, men då bröt jag ihop. Då vågade de inte tvinga honom gå. Igår sa de att han skulle få vara med, men idag hade de fått nya riktlinjer pga corona.

Cellgifterna tog två timmar, och infarten fick sitta kvar så länge då sjuksyrran inte fick tag på en tid för insättning av port-a-cath. Eftersom nästa behandling är redan om två veckor så får den sitta tills jag vet att jag hinner få en tid hos kirurgerna.

Nu har det gått ca 8 timmar sedan cellgifterna. Jag har lite ledvärk i höfterna och ryggen och är lite illamående. Jag har precis tvingat i mig två mackor och en tablett som ska hjälpa mot illamåendet. Jag hoppas att det är tillräckligt. Det känns bättre just nu i alla fall. Vi får se om det här bara är förspelet eller om biverkningarna kommer hålla sig hyfsat milda.

Det som är skönt efter dagen är att allt är igång. Nu är det ingen återvändo. Det känns läskigt men det är bara att åka med. Dag 1 av min behandling är genomförd. Det är många dagar att vandra men varje dag är en dag närmre målet. Det är bara att sätta en fot framför den andra och beta av dagarna när de kommer.

Tack för all pepp . Jag skriver bara för min egen skull så jag förväntar mig inga gilla. Förr hade jag kanske skapat en anonym blogg och skrivit av mig i. Nu ids jag inte. Det här duger fint, och all pepp är bara bonus

 

[Exit]

Skönt trots allt @Marty att allt dragit igång nu. Som du säger, dag 1 är avklarad! Håller tummarna för milda biverkningar för dig!❤

 

[rickie]

Skönt att det är igång. Hoppas du klarar dig från de värsta biverkningarna.

 

[Kilauea]

Min bekanta hade nog bara ett par dagar som hon var riktigt dålig av sina cellgifter. Annars kunde hon träna vidare (yoga) hela tiden.
Hoppas du klarar dig utan alltför svåra biverkningar du med .

 

[Tualma]

Så skönt ha behandlingen igång. Hoppas att du får må hyfsat nu. Stor kram

 

[Marty]

Två dagar har gått sedan första cellgifterna. Mina biverkningar hittills liknar de symptom jag hade under graviditeten. Fogarna i länd och höfter har känts av. Idag när jag skulle mata Ines på morgonen höll jag på att svimma. Det började snurra, jag blev illamående och började svettas. Exakt så blev det när jag var gravid innan jag hunnit äta på morgonen. Kroppen jobbar ju på högvarv så antagligen är blodsockernivåerna lite väl låga på morgonen. Jag får helt enkelt försöka pilla i mig något när jag vaknar. Svimningskänslorna försvann direkt när sambon bytte av mig och jag fick lägga mig, så det var skönt.

Jag känner mig matt och trött i kroppen men försöker tvinga mig att hålla igång ändå. Idag orkade jag till och med skritta en sväng på Kimbi. Hon hade gärna velat springa mer så hon småtravade mest hela tiden. Hon gör mig glad . Lite terapi för själen, helt klart. Tog även en promenad med Ines och sambon i solen på förmiddagen. Mitt mål är att komma utanför dörren varje dag genom det här helvetet.

Ikväll ska jag ta första sprutan som ska boosta tillverkningen av vita blodkroppar. Jag är rädd för nya biverkningar. De kan göra att jag får väldigt ont i kroppen. Håller tummarna för att det inte blir alltför hemskt. Sprutorna ska jag ta i 5 dagar är planen, för att bygga upp kroppen inför nästa cellgiftsbehandling.

Tankarna kommer ibland ifatt. Hur sjuk är jag egentligen? Det känns inte som läkarna riktigt säger det klart och tydligt. Hur stor är risken att jag inte blir frisk? Vad händer då? Försöker tränga undan tankarna. De får inte ta för stor plats.

 

[Lillefrun]

Usch vilken jobbig situation och jag kan relatera kring ovissheten kring hur det egentligen är med en. Men det var glädjande att läsa att du hittar små glädjestunder mitt i allt. Önskar dig allt det bästa.

 

[Marty]

Fysiskt mår jag fortfarande okej. Lite trött och matt, stundtals lite illamående och ledvärk. 3/5 sprutor tagna för den här cykeln. Går bättre än jag trodde att ta sprutorna. Tur man varit med i hästvärlden ett tag.

Psykiskt är det lite jobbigare. Läkaren nämnde i måndags att de sett några fläckar på skiktröntgen på mina lungor. Enligt honom var det ingenting jag behövde tänka på nu, men de skulle kollas upp med ny röntgen om 3 månader. I journalen står det ändå "misstänkta metastaser". Jag kan inte släppa tankarna på att cancern säkert spridit sig. Då är loppet kört. Då kommer jag aldrig bli frisk. Då kanske jag inte hinner se min dotter växa upp. Då kanske hon aldrig kommer minnas mig. Jag måste försöka få bort tankarna. Jag kan inte leva så i flera månader. Måste försöka fokusera framåt. Det är tungt. Det är svårt. Pulsen går upp och andningen blir svår. Ångesten kväver det lilla lugn jag försöker skapa.