Jag har blivit lämnad

[Tiffanys]

Jag jobbar just nu i kundservice på ett mindre företag. Fick jobbet genom en förälder och nu har jag blivit kvar i ett par år som "konsult". Jag är inte fast anställd utan har timlön och har dessutom fått gå ner i timmar det senaste. Det varierar från månad till månad men får ut ungefär 8000-11000 per månad efter skatt. Jag vantrivs med mitt jobb, jag är för det första ensam kvinna på min arbetsplats och säkert minst 20 år yngre än alla andra, jag är också den enda som jobbar i kundservice då det egentligen ligger på annan ort. Känner ingen här, ibland har de små "fester" av olika anledningar men jag är aldrig bjuden så jag antingen "inte räknas" eftersom jag inte är officiellt anställd av företaget, eller så glömmer de mig bara.

Dessutom har jag knappt några arbetsuppgifter, mitt största ansvar är att passa telefonen men det ringer i princip aldrig. Spenderar större delen av mina dagar med att surfa på nätet eller liknande. Låter rätt soft kanske och det hade det nog varit om det var typ ett sommarjobb men efter ett par år blir det jobbigt. Samtidigt vill jag inte säga upp mig då det är svårt att hitta jobb och jag ju har en inkomst.

Jag kommer att bli av med jobbet till hösten och förhoppningen var att jag skulle vara någorlunda färdig med komvux då så att jag kunde läsa något annat sen.

Välbetalt jobb för mig är minst 25 000 efter skatt. Jag vill inte ge upp all min fritid för att tjäna väldigt mycket pengar men det skulle vara trevligt att kunna spara så pass mycket att det i framtiden skulle vara rimligt att köpa ett hus, en bil, åka utomlands någon gång per år osv, alltså inte leva i lyx men ett "gott liv", tror de flesta förstår vad jag menar även om det kanske låter lite luddigt.

 

[Ramona]

Välbetalt jobb för mig är minst 25 000 efter skatt. Jag vill inte ge upp all min fritid för att tjäna väldigt mycket pengar men det skulle vara trevligt att kunna spara så pass mycket att det i framtiden skulle vara rimligt att köpa ett hus, en bil, åka utomlands någon gång per år osv, alltså inte leva i lyx men ett "gott liv", tror de flesta förstår vad jag menar även om det kanske låter lite luddigt.

Fast det får du ju på alla normalt mellankvalificerade jobb. Inte som ingångslön kanske, men efter ett par år. Tänk bort vården, restaurang och handel så kommer det gå bra för dig vad gäller lönen.

Som sagt, jag hade satsat på någon YK-utbildning.

 

[Erik01]

Välbetalt jobb för mig är minst 25 000 efter skatt. Jag vill inte ge upp all min fritid för att tjäna väldigt mycket pengar men det skulle vara trevligt att kunna spara så pass mycket att det i framtiden skulle vara rimligt att köpa ett hus, en bil, åka utomlands någon gång per år osv, alltså inte leva i lyx men ett "gott liv", tror de flesta förstår vad jag menar även om det kanske låter lite luddigt.

25´är ju rimligt det får man ju inom många yrken med en utbildning.
Jag tycker du ska fundera lite vart du vill bo i framtiden? dvs är det en större stad där det finns många olika jobb representerade? Eller är det en mindre ort där du behöver utbilda dig till något som finns på orten?
Sen skulle jag också idag kolla på KY-utbildningar. Det finns också vissa utbildningar motsvarande gymnasium samt utbildningar på folkhögskola. Dvs du måste inte bara gå på universitetet om du inte vill.

 

[ekra]

Kram på dig!
Fruktansvärt att bli lämnad och känna sig så ensam.

Jag tror att du skulle vinna massor på att försöka förbättra din självkänsla. Ta det i myrsteg. För mig har det blivit som ett nytt liv, jag hade inte heller speciellt roliga skolår med få vänner, och en känsla av att vara "lite sämre" än alla andra. På grund av otrevliga kommentarer.

Det hängde med långt upp i vuxen ålder och yttrade sig bland annat i att jag knappt vågade sminka mig eller köpte riktigt så fina kläder jag ville eftersom jag tänkte att det inte var för mig.

Det låter kanske ytligt, men för mig gjorde det stor skillnad när jag tog mod till mig och gick på make-uprådgivning, började byta ut min gamla garderob med kläder jag förknippade med dåtiden. Skaffade ny frisyr och provade nya aktiviteter. Kan själv, och jag bestämmer var motivationen.

Se inte detta som slutet utan början. Du kan nu starta om systemet och hitta dig själv igen.

Spela wow för 17, but guild (eller hur det nu funkar) om du måste för att slippa exet.

Om du känner dig överviktig köp kläder som smickrar figuren ändå, göm dig inte i bylsiga kläder, men köp sådant som passar din kropp och som du känner dig fin i. Inte storlekar du skall passa i när du blir mindre. Våga be om hjälp i butiken. Såna förhållandevis små saker har hjälpt mig att känna mig starkare.

Se gärna videon "Your bodylanguage shapes who you are" med Amy Cudd. Googla för länk. Alla borde se den. Tipsen hjälper! Kortfattat går det ut på att din hållning påverkar hur du uppfattar dig själv, och att du kan "lura" kroppen till bättre mående genom att ändra ditt kroppsspråk. Det har iallafall hjälpt mig mycket.

Tillåt dig att sörja och gråta, men sätt deadlines för hur mycket så att du inte går under. Det tar tid, men sorgen bleknar.

 

[ekra]

Håller med de andra. Jag skulle inte vilja vara 25-30 igen. Sedan dess har jag mognat och funnit tillbaka till mig själv. Mår bättre än på jättelänge! (Trots att jag är singel i ny stad med få vänner här)

Här är länk till videon "alla" bör se. :-)

Ditt kroppsspråk formar vem du är
https://www.ted.com/talks/amy_cuddy...share&utm_medium=email&utm_campaign=tedspread

 

[Myrten]

Fast det får du ju på alla normalt mellankvalificerade jobb. Inte som ingångslön kanske, men efter ett par år. Tänk bort vården, restaurang och handel så kommer det gå bra för dig vad gäller lönen.

Som sagt, jag hade satsat på någon YK-utbildning.

Det är en del annat som bör strykas också. En stor del av alla jobb inom kulturarvssektorn exempelvis (typ arkeologer, museitjänstemän, museipedagoger) och det är jobb som kräver universitetsutbildning. Och generellt jobb inom kultursektorn kan jag tänka mig. Vad tjänar en bibliotekarie?

Jag pendlar och är rätt less på det, så jag funderade på att söka ett vikariat som handläggare i min hemstad. För att testa och känna efter hur jag trivdes med ett sådant jobb. Men när jag sökte på lönestatistik för den kategorin låg den runt 25-28000. Så jag skippade det.

TS idé om lön är på intet sätt orealistisk, men det finns betydligt fler branscher där majoriteten ligger lägre än vården, restaurang och handel.

 

[athena_arabians]

@Myrten: Instämmer, jag är ju geolog och även om man lyckas få jobb är det inte speciellt välbetalt men ändå en lång utbildning. Det är tyvärr ofta svårt att få jobb också och man får vara beredd att flytta på sig, ibland ofta.

 

[Squie]

@Myrten: Instämmer, jag är ju geolog och även om man lyckas få jobb är det inte speciellt välbetalt men ändå en lång utbildning. Det är tyvärr ofta svårt att få jobb också och man får vara beredd att flytta på sig, ibland ofta.

Handlar det inte också om långa perioder? För det är så jag har förstått det utifrån dialog med dig.

 

[athena_arabians]

Handlar det inte också om långa perioder? För det är så jag har förstått det utifrån dialog med dig.

Det kan det också vara, det beror helt på vad man jobbar med. Sedan 2010 har jag spenderat mellan 1 mån och 6 mån hemifrån, ibland sammanhängande dvs ingen tid hemma. För mig passar det utmärkt, för andra låter det hemskt.

 

[Zandrimas]

Jag kan säga att jag vet precis hur du känner dig just nu.
Hade dock bara varit tillsammans med min sambo i två år innan allt gick käpprätt åt h*lvete för två veckor sedan.
Tog studenten för sex år sedan och har varit arbetslös sedan dess, bara pluggat i perioder på komvux för att ha någonting att göra emellanåt. Så av en händelse läste jag naturkunskap på komvux för två år sedan och lyckades träffa mitt livs kärlek. Har aldrig varit populär i skolan, aldrig haft någon jag har kunnat umgås med på fritiden. Jag gick från att vara klassens utstötta till hela skolans hackyckling. Så när Xet först kom fram till mig på bussen första gången och pratade med mig så funderade jag vad det var för fel på personen. Aldrig att det fanns en människa som frivilligt ville konversera med mig, men vi fortsatte prata med varandra på lektioner och raster. Det visade sig att vi hade en hel del samma intressen och att vi kunde förstå varandra på ett sätt som jag hade trott var omöjligt. Tillslut ledde det ena till det andra och jag flyttade periodvis till och med in i hans lilla rum hos hans pappa. Jag hade en pojkvän för första gången i hela mitt liv, jag hade kysst någon för första gången och allt med det intima var nytt. Det kändes som om ingenting kunde vara omöjlig, jag kunde erkänna för mig själv att jag faktiskt var lycklig.

Vi flyttade tillslut till egen lägenhet och började planera en framtid. Jag drömde mig bort, såg hur vi köpte hus, skaffade barn. Jag hade underbara visioner om hur vi båda stod på altanen till huset och såg när barnen lekte ute på gräset i solskenet. (Bara att tänka på det igen är fruktansvärt)

Området vi hade flyttat till var inget trevligt ställe direkt, det till och med gick så långt att jag knappt vågade gå utanför dörren ensam. Vi gjorde därför en flytt igen och det är här det börjar gå åt fel håll. Jag har ett humör som inte är det lättaste att leva med och lägg då på att han inte ville/vågade säga ifrån för att inte behöva göra mig upprörd. Ingen vidare kombination, så vi kom överens om att prata med en psykiatriker nu i augusti för att försöka lösa en del.
Eftersom Xet jobbade på dagarna och jag var arbetslös så föll det på mig att packa upp allt från flytten. Sedan dumpade han allt ansvaret för saker som tvätt, disk, städning och matlagning som vi tidigare gjort tillsammans på mig. Jag blir lite irriterad, vi gjorde ju detta tillsammans eftersom ingen av oss tyckte det var något av det roligaste man kunde göra direkt. Men visst jag kör på för hans skull, dock blir jag rätt snabbt trött på det hela och när jag är trött har jag svårare att hålla humöret uppe.

Vi åker på semester i fyra dagar. En underbar semester, vi båda är på bra humör och njuter av livet och varandra. Vi diskuterar mötena med psykologen som vi kommer bli inbokade på snart. Drömmer oss bort och gör upp lite halvluddiga framtidsplaner, ni vet kommande semestrar, familj och så.

Dagen efter att vi kommit hem så vaknar jag upp och är fruktansvärt trött i hela kroppen och sinnet. Detta gör att jag för ett utbrott senare på dagen och gråter hejdlöst. Xet gör sitt bästa att trösta, men blir senare tvungen att ge sig iväg för att planera en framtida resa med familjen. Jag lyckas repa mig och bestämmer mig för att ringa vårdcentralen dagen efter för att få fram en faktisk tid till våra samtal, jag känner att om vi ska få en stabil framtid tillsammans så måste vi ta itu med våra problem snarast. Är på riktigt bra humör och inväntar spänt på att han ska komma tillbaka hem så jag kan berätta om mitt beslut för han.
när han väl kommer hem sedan hinner jag inte ens få fram ett ord, han kommer in och säger att det är slut. Han känner inget längre och min syster (som kommit över bara någon minut tidigare) kommer ta hand om mig. Han packar snabb ner några grejor i en väska och åker, kvar sitter jag i ett sjuh*elvetes tillstånd. Min värsta mardröm har kommit till liv, jag har förlorat mannen jag älskar.

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har inget jobb, ingen utbildning som jag skulle kunna tänka mig att skaffa ett jobb inom. Tanken var att Xet skulle försöka få in mig på företaget som han jobbade på, men det är uteslutet nu. Min pappa försöker göra allt för mig, en mamma som är hobbyalkolist och helst vill ha ut mig ur huset för att jag kommer kosta dem för mycket pengar. Inga vänner att söka tröst hos.

Allt jag vill är att komma tillbaka till sambon, jag älskar ju honom. Jag är så fruktansvärt förälskad i honom att det håller på att slita mig i bitar. Jag har försökt be han att vi bara tar en paus ifrån varandra, men det är tydligen helt uteslutet. Vi kom överens om att fortsätta vara vänner, men inte ens det lyckade jag klara av. Han skickade ett meddelande där han uttryckligen sade att jag inte skulle kontakta honom igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, drömmer om honom på nätterna, saknar honom bara mer och mer ju längre tiden går.
Det enda som gör att jag fortfarande håller mig vid liv och rör mig framåt, är tanken på att kanske om ett halvår kan ringa på hans dörr och försöka förklara för han att jag fortfarande älskar honom. Dumt, fruktansvärt dumt. För någonstans djupt inne vet jag att han aldrig kommer ta mig tillbaka.

 

[Tiffanys]

Jag lider med dig Zandrimas, jag förstår precis vad du menar och hur du känner. Det är en väldigt speciell sorts smärta som är helt ny. Det är ju så mycket som försvinner, inte bara den man älskar utan ens bästa vän, ens framtidsplaner, ja allting bara rämnar.

Jag har ju varit ifrån här ett tag och det har känts något bättre för varje dag faktiskt. Men nu sedan igår börjar det kännas sämre igen. Jag känner att jag är lite mer arg nu än jag var innan. Det har liksom fått sjunka in lite att han hittade någon annan. Det gör liksom ont att veta att han inte lider av det här på samma sätt som jag gör, att han redan har kommit över mig, och säkert är lycklig och nyförälskad nu. Det känns så fruktansvärt orättvist och det känns som att jag verkligen får anstränga mig för att inte bli alltför bitter.

Han är fortfarande det första jag tänker på varje morgon och kommer det en stund där jag får tillfälle att bara sitta och tänka så är han där igen. Jag har försökt att hålla humöret uppe, se detta som en start på ett nytt liv, och det har hjälpt ett tag men nu känns det som att det vänder igen. Jag har tänkt att jag har ju aldrig varit med någon annan, hur många män finns det inte där ute och någon är säkert perfekt för mig? Men när jag verkligen rannsakar mig själv och tänker efter.. så vill jag ju inte ha någon annan. Det känns som att resten av mitt liv kommer vara någon sorts andrahandsval.

Det här är en knäpp jämförelse kanske men ni vet när man verkligen vill ha något? Det kan vara något klädesplagg, en möbel, en häst kanske eller vad som, men så blir det inte så av en eller annan anledning och efter ett tag skaffar man något annat. Och sen lär man sig tycka om den nya grejen, för den är ju så bra på grund av det ena och det andra och det var meningen att jag skulle ha den här egentligen, det blev mycket bättre i slutändan. Sen får man en dag syn på det där man ville ha från början, och man inser med en gång hur man förskönat det man nöjde sig med, att man drog nitlotten ändå men liksom har förträngt det.

Jag blir nästan lite rädd för mig själv när jag tänker på det men ibland tänker jag på hur mycket enklare det varit om han dog istället, om han varit borta på riktigt och jag kunnat sörja det vi hade och så småningom gå vidare. Men nu har han ju redan gjort det och det är som att det på någon sätt förhindrar att jag ska kunna göra det samma. Vi bor ju inte i samma stad men jag är ändå livrädd att jag kommer få syn på honom nånstans om någon år, på nätet eller i verkliga livet, och se att han har en familj han är lycklig med, nån tjej han älskar, det känns fruktansvärt.

Något som i alla fall är lite positivt just nu är att jag blivit antagen till en ytterligare distanskurs efter mycket bråk med komvux, snart är jag färdig med mina gymnasiebetyg, jag får försöka fokusera på det just nu. Det blev ett till långt inlägg i den här "dagboken", det är skönt att skriva av sig lite, veta att någon kanske läser det, att någon känner igen sig. Det blir som ett sorts hemligt stöd, det har varit otroligt skönt att inse att jag inte är ensam om att ha gått igenom det här, även om det såklart känns hemskt samtidigt, för det här är inte en smärta jag önskar någon annan.

 

[Luff]

Vill bara slänga in en mening om lönenivå. Det är inte höga inkomster man blir rik på det är låga utgifter. Beroende på var man bor kan man ha hög levnadstandard på en månadslön på 25000:-. Om man slipper ha bil, om man har låg boendekostnad, om man inte köper häst utan är aktiv medryttare, om man inte skaffar hund med högsta försäkringspremien ever...
Sverige är verkligen fullt av olika ställen att bo och jobba på. Så jag skulle leta efter en utbildning där jag inte är tvungen att bo i de dyraste områdena för att över huvud taget få jobb.
Just nu skulle jag välja att utbilda mig till rörmokare. Jäddrar vad pengar dom tjänar och det är ont om dom. Dessutom är det aldrig monotont och kan vara lite kluriga jobb där man får lösa problem.

 

[Fan of Bill]

Jag kan säga att jag vet precis hur du känner dig just nu.
Hade dock bara varit tillsammans med min sambo i två år innan allt gick käpprätt åt h*lvete för två veckor sedan.
Tog studenten för sex år sedan och har varit arbetslös sedan dess, bara pluggat i perioder på komvux för att ha någonting att göra emellanåt. Så av en händelse läste jag naturkunskap på komvux för två år sedan och lyckades träffa mitt livs kärlek. Har aldrig varit populär i skolan, aldrig haft någon jag har kunnat umgås med på fritiden. Jag gick från att vara klassens utstötta till hela skolans hackyckling. Så när Xet först kom fram till mig på bussen första gången och pratade med mig så funderade jag vad det var för fel på personen. Aldrig att det fanns en människa som frivilligt ville konversera med mig, men vi fortsatte prata med varandra på lektioner och raster. Det visade sig att vi hade en hel del samma intressen och att vi kunde förstå varandra på ett sätt som jag hade trott var omöjligt. Tillslut ledde det ena till det andra och jag flyttade periodvis till och med in i hans lilla rum hos hans pappa. Jag hade en pojkvän för första gången i hela mitt liv, jag hade kysst någon för första gången och allt med det intima var nytt. Det kändes som om ingenting kunde vara omöjlig, jag kunde erkänna för mig själv att jag faktiskt var lycklig.

Vi flyttade tillslut till egen lägenhet och började planera en framtid. Jag drömde mig bort, såg hur vi köpte hus, skaffade barn. Jag hade underbara visioner om hur vi båda stod på altanen till huset och såg när barnen lekte ute på gräset i solskenet. (Bara att tänka på det igen är fruktansvärt)

Området vi hade flyttat till var inget trevligt ställe direkt, det till och med gick så långt att jag knappt vågade gå utanför dörren ensam. Vi gjorde därför en flytt igen och det är här det börjar gå åt fel håll. Jag har ett humör som inte är det lättaste att leva med och lägg då på att han inte ville/vågade säga ifrån för att inte behöva göra mig upprörd. Ingen vidare kombination, så vi kom överens om att prata med en psykiatriker nu i augusti för att försöka lösa en del.
Eftersom Xet jobbade på dagarna och jag var arbetslös så föll det på mig att packa upp allt från flytten. Sedan dumpade han allt ansvaret för saker som tvätt, disk, städning och matlagning som vi tidigare gjort tillsammans på mig. Jag blir lite irriterad, vi gjorde ju detta tillsammans eftersom ingen av oss tyckte det var något av det roligaste man kunde göra direkt. Men visst jag kör på för hans skull, dock blir jag rätt snabbt trött på det hela och när jag är trött har jag svårare att hålla humöret uppe.

Vi åker på semester i fyra dagar. En underbar semester, vi båda är på bra humör och njuter av livet och varandra. Vi diskuterar mötena med psykologen som vi kommer bli inbokade på snart. Drömmer oss bort och gör upp lite halvluddiga framtidsplaner, ni vet kommande semestrar, familj och så.

Dagen efter att vi kommit hem så vaknar jag upp och är fruktansvärt trött i hela kroppen och sinnet. Detta gör att jag för ett utbrott senare på dagen och gråter hejdlöst. Xet gör sitt bästa att trösta, men blir senare tvungen att ge sig iväg för att planera en framtida resa med familjen. Jag lyckas repa mig och bestämmer mig för att ringa vårdcentralen dagen efter för att få fram en faktisk tid till våra samtal, jag känner att om vi ska få en stabil framtid tillsammans så måste vi ta itu med våra problem snarast. Är på riktigt bra humör och inväntar spänt på att han ska komma tillbaka hem så jag kan berätta om mitt beslut för han.
när han väl kommer hem sedan hinner jag inte ens få fram ett ord, han kommer in och säger att det är slut. Han känner inget längre och min syster (som kommit över bara någon minut tidigare) kommer ta hand om mig. Han packar snabb ner några grejor i en väska och åker, kvar sitter jag i ett sjuh*elvetes tillstånd. Min värsta mardröm har kommit till liv, jag har förlorat mannen jag älskar.

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har inget jobb, ingen utbildning som jag skulle kunna tänka mig att skaffa ett jobb inom. Tanken var att Xet skulle försöka få in mig på företaget som han jobbade på, men det är uteslutet nu. Min pappa försöker göra allt för mig, en mamma som är hobbyalkolist och helst vill ha ut mig ur huset för att jag kommer kosta dem för mycket pengar. Inga vänner att söka tröst hos.

Allt jag vill är att komma tillbaka till sambon, jag älskar ju honom. Jag är så fruktansvärt förälskad i honom att det håller på att slita mig i bitar. Jag har försökt be han att vi bara tar en paus ifrån varandra, men det är tydligen helt uteslutet. Vi kom överens om att fortsätta vara vänner, men inte ens det lyckade jag klara av. Han skickade ett meddelande där han uttryckligen sade att jag inte skulle kontakta honom igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, drömmer om honom på nätterna, saknar honom bara mer och mer ju längre tiden går.
Det enda som gör att jag fortfarande håller mig vid liv och rör mig framåt, är tanken på att kanske om ett halvår kan ringa på hans dörr och försöka förklara för han att jag fortfarande älskar honom. Dumt, fruktansvärt dumt. För någonstans djupt inne vet jag att han aldrig kommer ta mig tillbaka.

Nu menar jag inte att stör salt i såren, inte alls, men ang dina humörsvängningar och utbrott, så är inte sånt lätt att leva med, det är bland det svåraste som finns, enligt mig, och jag är en av dem som inte klarar av att leva tillsammans med en labil person. Av en enkel anledning, man orkar inte och man oroar sig och mår dåligt av att inte veta när nästa utbrott kommer. Just detta äter upp ens glädje och den kärlek som finns.

Det vore nog bra om du kunde söka hjälp, även om det inte är er två det gäller längre, så för din egen skull. Det kan vara både bra och skönt för dig själv om du fick hjälp med att lära dig impulskontroll och slippa utbrott, vad som ligger bakom dem och att du sen mår dåligt av både dem och efterdyningar de ger.