Jag har blivit lämnad

[Tiffanys]

Jag vet inte varför jag skriver här, jag har inga vänner på det här forumet, men jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har alltid varit ganska ensam, jag var mobbad som barn och hade få vänner. De jag har kvar i vuxen ålder är mest ytligt bekanta jag träffar sällan. Jag är nu snart 29 år och har varit med samme man sedan jag var ungefär 16. Det är en kärlek som växt för varje år inte bara av romantiska skäl utan också för att han varit min bästa vän, den enda jag haft.

Så det här kom som en blixt från klar himmel, han sa att han tänkt lite och vill hellre att vi fortsätter som bara vänner, han har träffat någon annan. Sedan lämnade han mig bara, sade att vi hörs någon gång senare när känslorna lagt sig lite. Jag känner så fruktansvärt mycket inom mig, känslor flyger kors och tvärs hela tiden så att jag knappt orkar andas, men det är otroligt svårt att sätta ord på någon av dem.

Bara sådär är han borta ur mitt liv och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det gör fysiskt ont i hela kroppen hela tiden. Jag lever som i en dimma, jag har ingen ork eller lust till någonting. Saker vi brukade göra ihop känns nu meningslösa.

Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte hur jag ska fylla upp min tid. Alla våra intressen var delade och de känns liksom förstörda nu, jag mår illa bara av tanken på att göra något vi brukade göra tillsammans.

Jag är så arg, så arg för att han lämnade mig, för att han förstört allt jag brukade tycka om, för att han har lämnat mig helt ensam. Jag känner så innerligt att jag vill prata om det här och gråta ut men det var ju hos honom jag kunde göra det, han var ju min enda vän.

Jag tänker att det måste bli bättre men nu känns det omöjligt. Jag kommer aldrig att älska någon igen, inte på det sättet. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att vara glad. Jag vet inte vad jag ska göra med tiden. Jag försöker fördriva den genom att titta på TV eller läsa, men så dyker det upp något roligt, något som jag i vanliga fall direkt skulle delat med honom och det hugger i hjärtat. Han vill vara vänner säger han men jag vet inte om jag kan. Jag känner att jag skulle kunna slita av mig armen om det bara betydde att jag inte förlorade honom helt, men samtidigt klarar jag inte av tanken på att se honom gå vidare. Det känns som ett öppet sår som aldrig skulle läka.

Min livssituation i övrigt är redan jobbig. Jag kämpar med sjukdom och övervikt, jag blir snart av med mitt jobb och jag har ingen utbildning. Jag försöker läsa på komvux men det är svårt, jag är snart 30 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag är stor.. Det känns som att den lilla motivationen jag hade har dött nu, hur ska jag orka allt det här själv? Jag känner att jag bara vill dö, jag orkar inte leva livet utan honom. Varje minut är en plåga, inget ger mig glädje eller ens en lugn stund, jag är konstant ledsen. Jag bara gråter hela tiden och det slutar aldrig.

Hur tar man sig igenom en sån här sorg? Gör man det alls? Förlåt om texten är osammanhängande, jag vill inte ens korrekturläsa den för jag vill inte ens se vad jag skrivit. Jag vet ju att det är över men min hjärna kan inte förstå. Ibland glömmer jag att han är borta och jag väntar på att han ska höra av sig, jag tänker att snart ringer han nog och sedan minns jag, och det känns seriöst som att mitt hjärta slits itu.

 

[lil-sis]

Det är klart att du tar dig igenom det!

Du kanske skulle fundera på samtalshjälp? Där kan du kanske också bena ut vad du vill bli när du blir stor

 

[skuggi]

Jag förstår att det känns tungt för dig nu, det är inte lätt när man både förlorar sin kärlek och sin bästa vän. De säger ju att tiden läker alla sår, att man blir starkare av motgångar osv. Jag tror att det är sant, men det är nog så svårt att tro på när man är mitt uppe i det.
Samtalshjälp skulle nog vara bra, lite hjälp att reda ut tankarna och hitta en plan för framtiden.
Sedan finns alltid underbara Buke där man kan bolla allt mellan himmel och jord, många trådar finns det där folk funderar på vad de vill bli när de blir "stora", kanske någon av dem kan inspirera dig?
Hoppas att du snart känner dig bättre *kram*

 

[Petruska]

Jag vet inte varför jag skriver här, jag har inga vänner på det här forumet, men jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har alltid varit ganska ensam, jag var mobbad som barn och hade få vänner. De jag har kvar i vuxen ålder är mest ytligt bekanta jag träffar sällan. Jag är nu snart 29 år och har varit med samme man sedan jag var ungefär 16. Det är en kärlek som växt för varje år inte bara av romantiska skäl utan också för att han varit min bästa vän, den enda jag haft.

Så det här kom som en blixt från klar himmel, han sa att han tänkt lite och vill hellre att vi fortsätter som bara vänner, han har träffat någon annan. Sedan lämnade han mig bara, sade att vi hörs någon gång senare när känslorna lagt sig lite. Jag känner så fruktansvärt mycket inom mig, känslor flyger kors och tvärs hela tiden så att jag knappt orkar andas, men det är otroligt svårt att sätta ord på någon av dem.

Bara sådär är han borta ur mitt liv och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det gör fysiskt ont i hela kroppen hela tiden. Jag lever som i en dimma, jag har ingen ork eller lust till någonting. Saker vi brukade göra ihop känns nu meningslösa.

Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte hur jag ska fylla upp min tid. Alla våra intressen var delade och de känns liksom förstörda nu, jag mår illa bara av tanken på att göra något vi brukade göra tillsammans.

Jag är så arg, så arg för att han lämnade mig, för att han förstört allt jag brukade tycka om, för att han har lämnat mig helt ensam. Jag känner så innerligt att jag vill prata om det här och gråta ut men det var ju hos honom jag kunde göra det, han var ju min enda vän.

Jag tänker att det måste bli bättre men nu känns det omöjligt. Jag kommer aldrig att älska någon igen, inte på det sättet. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att vara glad. Jag vet inte vad jag ska göra med tiden. Jag försöker fördriva den genom att titta på TV eller läsa, men så dyker det upp något roligt, något som jag i vanliga fall direkt skulle delat med honom och det hugger i hjärtat. Han vill vara vänner säger han men jag vet inte om jag kan. Jag känner att jag skulle kunna slita av mig armen om det bara betydde att jag inte förlorade honom helt, men samtidigt klarar jag inte av tanken på att se honom gå vidare. Det känns som ett öppet sår som aldrig skulle läka.

Min livssituation i övrigt är redan jobbig. Jag kämpar med sjukdom och övervikt, jag blir snart av med mitt jobb och jag har ingen utbildning. Jag försöker läsa på komvux men det är svårt, jag är snart 30 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag är stor.. Det känns som att den lilla motivationen jag hade har dött nu, hur ska jag orka allt det här själv? Jag känner att jag bara vill dö, jag orkar inte leva livet utan honom. Varje minut är en plåga, inget ger mig glädje eller ens en lugn stund, jag är konstant ledsen. Jag bara gråter hela tiden och det slutar aldrig.

Hur tar man sig igenom en sån här sorg? Gör man det alls? Förlåt om texten är osammanhängande, jag vill inte ens korrekturläsa den för jag vill inte ens se vad jag skrivit. Jag vet ju att det är över men min hjärna kan inte förstå. Ibland glömmer jag att han är borta och jag väntar på att han ska höra av sig, jag tänker att snart ringer han nog och sedan minns jag, och det känns seriöst som att mitt hjärta slits itu.

Jag tänker att en viktig sak är att återerövra de saker ni brukade göra som du tycker är roliga. Om det tex är roligt/trevligt att gå till badhuset och simma, så behöver du återerövra den roligheten. Den har ju inte på något tydligt sätt med ditt ex att göra, utan kan återerövras av dig. (Om det tex är roligt att åka till hans familjs sommarstuga, så går ju inte det att återerövra, som jämförelseexempel.)

Sen tänker jag att det säkert är extra svårt att "hitta sig själv" efter en separation när ni träffades så tidigt, innan du blev vuxen och sedan har du levt med honom i hela ditt vuxna liv. Det är klart att det är svårt att hitta till något fungerande eget och självständigt då! Jag tycker inte att det är konstigt alls.

Och sen tänker jag: var ens förhållandet så himla bra (för dig)? Ett sätt att läsa det du skriver är att hela ditt liv liksom var upphängt på honom, det du har gjort har du gjort genom honom - eller det har fått mening genom att du delade det med honom - och du har inte tagit tag i dina egna saker under tiden, tex inte utbildat dig. (Det är så klart inte för sent, men själva grejen.)

 

[Tiffanys]

Rent krasst och objektivt så har nog inte förhållandet varit så bra. Det har bitvis känts ensidigt på ett sätt som är svårt att förklara. I början var det liksom bara vi, ensamma och övergivna. Med tiden har han växt som person, han har en bra utbildning, fått ett bra jobb med kolleger han trivs med, hans liv har liksom vidgats och blivit lite mer normalt eller vad man ska säga, medan jag har stannat kvar i vår tvåsamhet.

Att jag aldrig gjort något med mitt liv beror inte på honom utan på mig själv. Jag har varit mobbat, deprimerad i större delen av mitt liv. Min självkänsla är obefintlig, innerst inne tror jag det är den största anledningen. Det känns som att jag inte är bra på något i livet, jag vet inte vad jag vill med det.

Jag gick lite i KBT för några år sedan men slutade då jag inte tyckte att det hjälpte mig, jag har väldigt svårt för att prata med personer i allmänhet, det har liksom bara varit honom. Det känns som att det jag behöver är inte en psykolog det är en vän.

Jag vet att det här kanske är bäst i slutändan, framförallt för honom. Jag älskar ju honom och vill att han ska vara lycklig, samtidigt hoppas jag att han är ledsen för resten av livet över det här. Jag vet inte om det är någon sorts hämnd jag känner för att jag är sårad, eller om jag bara liksom vill att någon ska minnas mig.

Jag försöker de det som en nystart, som starten på mitt liv. Men jag känner mig för gammal, för hopplös och framförallt för ledsen. Det känns som att alla anledningar till jag jag skulle försöka ordna upp mig själv försvann med honom. Jag tänker att jag ska göra det för mig själv men vad betyder det ens? Just nu känns det inte som att jag bryr mig om jag vaknar imorgon eller inte, jag har ingen livslust.

Om jag försöker tänka objektivt är det som sagt inte kärleksrelationen jag saknar mest utan det är min livspartner, min vän. Ensamheten är total, det är bedövande verkligen. Och all tid.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns som att jag är rädd för att vara själv i lägenheten, jag vill omge mig med andra men har ingen.

 

[Krystalline]

Spelar du WoW? Jag frågar eftersom du har Invincible som avatar.
Ifall du gör det, kan det vara en bra idé att gå med i gruppen I am a girl and I play World of Warcraft, på Facebook. Där finns många många många vänliga själar som är proffs på att stötta varandra i alla aspekter av livet.
Jag har haft spelet som en fristad, ett ställe att komma nära folk på avstånd liksom, och nu är ju Legion nära.

(måste sluta skriva nu, bebis gråter)

 

[Tiffanys]

Spelar du WoW? Jag frågar eftersom du har Invincible som avatar.
Ifall du gör det, kan det vara en bra idé att gå med i gruppen I am a girl and I play World of Warcraft, på Facebook. Där finns många många många vänliga själar som är proffs på att stötta varandra i alla aspekter av livet.
Jag har haft spelet som en fristad, ett ställe att komma nära folk på avstånd liksom, och nu är ju Legion nära.

(måste sluta skriva nu, bebis gråter)

Ja det gör jag, eller gjorde kanske. Det är just en sån grej jag gjorde med honom. Spel har varit en fristad förr, en grej jag kunnat göra, även ensam, men som nu mest känns jobbigt. Jag tog aldrig upp det för det känns som att de flesta här kanske inte förstår men jag antar att det är som andra intressen. Det känns så jobbigt att inte bara kunna fly in i det här för åtminstone ett litet tag, om inte annat så för att bedöva mig lite, men nu är det som att han förgiftat det. Spel har liksom varit vårt största gemensamma intresse, allt bara påminner mig nu om hur det inte är vi längre.

Jag har inte facebook, det har liksom aldrig blivit av. Har alltid känt att jag inte har något att dela med mig av och det känns jobbigt när det inte går att vara anonym, jag vill inte riskera att "komma i kontakt" med gamla klasskamrater och liknande då allt det ligger i en tid som varit väldigt svår för mig.

Jag känner att jag helst av allt skulle vilja snabbspola tiden, fram till en tidpunkt då jag kan må bra. Allra helst hade jag ju gått bakåt, kanske hade jag kunnat göra saker annorlunda, kanske hade jag kunnat anstränga mig mer så hade det fortfarande varit vi.. Jag försöker att inte älta det men det är så svårt, det är på något sätt obeskrivligt hur livet kan fortgå, hur solen lyser och folk beter sig som ingenting har hänt, när hela min värld har raserats. Jag inser ju hur dramatiskt det känns men jag kan inte hitta något annat sätt att beskriva det på, det känns liksom som att världen just nu bara händer och att jag på något vis blivit en åskådare och inte längre är delaktig.

 

[skuggi]

Rent krasst och objektivt så har nog inte förhållandet varit så bra. Det har bitvis känts ensidigt på ett sätt som är svårt att förklara. I början var det liksom bara vi, ensamma och övergivna. Med tiden har han växt som person, han har en bra utbildning, fått ett bra jobb med kolleger han trivs med, hans liv har liksom vidgats och blivit lite mer normalt eller vad man ska säga, medan jag har stannat kvar i vår tvåsamhet.

Att jag aldrig gjort något med mitt liv beror inte på honom utan på mig själv. Jag har varit mobbat, deprimerad i större delen av mitt liv. Min självkänsla är obefintlig, innerst inne tror jag det är den största anledningen. Det känns som att jag inte är bra på något i livet, jag vet inte vad jag vill med det.

Jag gick lite i KBT för några år sedan men slutade då jag inte tyckte att det hjälpte mig, jag har väldigt svårt för att prata med personer i allmänhet, det har liksom bara varit honom. Det känns som att det jag behöver är inte en psykolog det är en vän.

Jag vet att det här kanske är bäst i slutändan, framförallt för honom. Jag älskar ju honom och vill att han ska vara lycklig, samtidigt hoppas jag att han är ledsen för resten av livet över det här. Jag vet inte om det är någon sorts hämnd jag känner för att jag är sårad, eller om jag bara liksom vill att någon ska minnas mig.

Jag försöker de det som en nystart, som starten på mitt liv. Men jag känner mig för gammal, för hopplös och framförallt för ledsen. Det känns som att alla anledningar till jag jag skulle försöka ordna upp mig själv försvann med honom. Jag tänker att jag ska göra det för mig själv men vad betyder det ens? Just nu känns det inte som att jag bryr mig om jag vaknar imorgon eller inte, jag har ingen livslust.

Om jag försöker tänka objektivt är det som sagt inte kärleksrelationen jag saknar mest utan det är min livspartner, min vän. Ensamheten är total, det är bedövande verkligen. Och all tid.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns som att jag är rädd för att vara själv i lägenheten, jag vill omge mig med andra men har ingen.

Man är aldrig för gammal för en nystart. Det händer folk hela tiden, av olika anledningar. Man kan bli skadad och bli tvungen att skola om sig, arbetsmarknaden inom det man håller på med blir kanske för dålig osv. Om du börjar utbilda dig till något du gillar i den här åldern så är ju chansen stor att du träffar massor med trevligt folk som delvis delar dina intressen
Sen kanske du kan testa att börja med andra saker där man kommer ut och är med folk. Bli medryttare, doggywalker eller något annat som relaterar till sånt du gillar. Antar att du är lite hästintresserad eftersom du är här, kanske finns det någon ridskola som skulle bli glada för lite hjälp med ponnyridningen tex?

 

[Messy]

FB kan du ha och vara rätt anonym. ställ in så ingen ser dina vänner eller wall, var lite hemlig.
Sen går du med i gruppen å börjar spela igen, där har du en start!

Lider med dig, det är inte kul att känna sig ensam, men kom ihåg att du ÄR inte ensam.
Har du någon annan vän som är lite ytlig bekant eller nåååågon? Bjud över på middag, gå promenad med någon granne...
Hur bor du? Finns det en fb-grupp för bostadsrätts/hyresrättsföreningen? Gå med i den... dela gemensamma grillen men några någon kväll...
Sätt upp ett eget litet personligt mål å genomför. Du kommer komma på fötter igen som en ny människa.
Du skriver mobbad och lite överviktig, börja på friskis å sätt upp något personligt mål (inte för stort).
Beroende på var du bor, börja dansa Salsa (jag har kompisar som helt otippat börjat med det å de är FAST, de känns som att de har gått med i en sekt). Där får man massa nya vänner (tydligen haha, för jag är bortglömd)

Nu börjar ditt nya liv!!!

 

[Messy]

kom på en grej till... har ni några nyanlända i kommunen? Man brukar kunna vara frivillig på aktiviteter på boenden, DÄR dömer ingen någon... + att du kan få lite självkänsla att du betyder något för någon, där är du INTE ensam!!

 

[athena_arabians]

@Tiffanys: Du har fått flera bra förslag men jag vill också tillägga att Buke-träffar är jätteroligt. Här hos mig är det ju lite ambitiöst med övernattning och allt men en promenadträff kanske? Eller besöka någon sevärdhet eller museum tillsammans? Jag hade gärna hängt på för en gemensam aktivitet i den stilen

 

[Krystalline]

Ja, Friskis!! Där har jag funnit mitt andra hem. Där finns någonting för alla, och alla möts med samma värme och respekt. Underbart ställe!

Ang WoW, testa något nytt, till exempel en iron man challenge. Gör spelet till DITT, inte erat. Själv är jag helt inne i det nya mog-systemet och farmar gamla raids så fort jag får en ledig stund nu när jag inte har tid för M-raiding längre.
EDIT: Gör en char på Draenor, joina Bageriet, då får du många nya vänner på en sekund Hälsa från Lammie!

Du kommer att må bättre, du kommer att hitta en ny gnista i livet när du gör det till ditt, där du är DU, och inte bara en del av en tvåsamhet. Jag har varit där du är nu, och när jag tittar i backspegeln är jag tacksam att det blev som det blev, även om det var helt obeskrivligt svårt är det hände

 

[TheRedLightning]

@Tiffanys Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det du skriver, speciellt om mobbad som liten, få vänner, där sambo/pojkvän var den bästa vännen.

Jag har själv varit mobbad och inte alls haft många vänner alls, de har i princip varit obefintliga.
Jag var tillsammans med mitt x i 8 år, men dom sista åren var itne bra, vi var som två vänner som levde ihop och levde varsitt singelliv typ.
När vi väl delade på oss, delade vi oss som vänner. Jag ångrade ingenting just då, men när jag verkligen insåg hur ensam jag var bröt jag ihop. Hade sån ångest och grät i ett halvår. Det som höll mig flytande var jobbet och hästen, men när jag var själv hemma och lät tankarna flyga iväg då kunde ensamhetsångesten komma.

Jag kom på mig själv att det jag saknade var inte x:et i sig, utan tvåsamheten som vi hade haft. Än idag (2 år senare) kan jag känna ibland att jag saknar den där tvåsamheten. Jag vet inte riktigt hur jag tagit mig igenom dessa två år, jag har mest tagit en dag i taget och försökt att inte tänka för mycket och gå vidare.
Genom hästen har jag hittat några bekanta som jag kan umgås med, så jag inte känner mig alltför ensam.

Jag är fortfarande singel, mest för att jag lovade mig själv efter att det tagit slut med mitt x att jag ville hitta mig själv, vem jag är. Vilket jag känner att jag börjat göra.

De tips jag har är att göra saker som du tycker är roligt, är det någon aktivitet kan du träffa nya vänner och ha roligt när ni båda delar ett intresse.
Det är inte fel att prata med någon utomstående också, varesig kurator eller psykolog. Jag ska själv gå till psykolog för att få lite hjälp på vägen..
Jag är övertygad om att du kommer fixa det här, även om det just nu känns som världen håller på att rasa.

 

[Sezziyanen]

Hur tar man sig igenom en sån här sorg? Gör man det alls? Förlåt om texten är osammanhängande, jag vill inte ens korrekturläsa den för jag vill inte ens se vad jag skrivit. Jag vet ju att det är över men min hjärna kan inte förstå. Ibland glömmer jag att han är borta och jag väntar på att han ska höra av sig, jag tänker att snart ringer han nog och sedan minns jag, och det känns seriöst som att mitt hjärta slits itu.

Tid är det första som krävs, imo. Du är inte ensam om att ha känt som du känner, och det är svårt. Som du antyder är nog ensamheten det allra värsta i en situation som din. Det måste inte ens vara att man älskar nån. Det räcker med att man är van vid att ha nån där, som man litar på och kan bolla saker med, som man delar allt man gör med. Man blir van vid varann, och i ditt fall är det ju för sjutton 13 år & hela ditt vuxna liv. Om du inte kände dig uppgiven nu så vore det bra konstigt tycker jag.

Vissa hoppar vidare direkt till en ny relation, vilket är förståeligt med tanke på hur mycket allt underlättas av att det är nån där hela tiden. Men många av oss kan och vill inte göra så. Då måste man få tiden att gå, på nått vis.

Har du nån nära vän? Eller nån som du känner det går att prata med, även om ni numera är mer ytligt bekanta? Isf vore mitt råd att förklara allt som du gör här och säga helt rakt på sak att du vill att ni kan umgås oftare nu, då det underlättar en hel del att vara social med vänner. Jag tycker inte man ska vara rädd för att prata för "personligt" med en gammal vän som man numera inte träffar lika ofta. Det är värt ett försök, har ni varit nära vänner förut så finns det inget som säger att ni inte kan bli närmre och umgås mer igen.

Det värsta man gör är att stänga in sig i hemmet och grubbla. Visst kan man inte undvika det helt, men det behövs verkligen att man tar sig ut och gör saker så man fattar att det går!

 

[Reville]

Tiden läker inte alla sår, men man lär sig att se saker med ett bättre perspektiv. Ta tillfället i akt och träffa lite nytt folk, det är både trevligt och lärorikt. Facebook har många grupper med allt möjligt som medryttare/ grannskapet/ efterlysning av promenadsällskap osv. det är lätt att komma i kontakt med folk med samma intressen Vart i landet befinner du dig på ett ungefär? Du behövet inte svara specifikt, men jag tänker på framtida buketräffar

 

[Vinterbad]

Hej! Nu har jag bara skummat igenom tråden, men jag vill säja att du har ett utmärkt skrivspråk! Skriv av dej, skriv dagbok för dej själv eller starta en blogg och dela med dej av tankar, bekymmer och glädjeämnen. Skriv brev och mejl (behöver inte alltid skickas) och släng dej in i alla möjliga diskussioner här på Buke, så ska du se att dina dystra tankar kan skingras för en stund! Det kan vara väldigt lärorikt också, se till exempel tråden om blinningar och bromsar och andra otäcka djur

 

[athena_arabians]

Hej! Nu har jag bara skummat igenom tråden, men jag vill säja att du har ett utmärkt skrivspråk! Skriv av dej, skriv dagbok för dej själv eller starta en blogg och dela med dej av tankar, bekymmer och glädjeämnen. Skriv brev och mejl (behöver inte alltid skickas) och släng dej in i alla möjliga diskussioner här på Buke, så ska du se att dina dystra tankar kan skingras för en stund! Det kan vara väldigt lärorikt också, se till exempel tråden om blinningar och bromsar och andra otäcka djur

För att inte prata om alla trådar på Hem&Hobby! Kul och lärorikt

 

[Squie]

Jag slår ett slag för WoW även jag. Att göra spelet till ditt spel är ingen dum idé. Det finns massor att göra. Inte bara levla gubbe utan också jaga achivments, byta realm, bli en raidare, spela mer åt pve eller pvp-hållet, etc. En oerhört avkopplande aktivitet är att fiska...så dötrist men ändå rätt ok.

Sedan slår jag ett slag för att plugga, studera vidare på högskola/universitet. Jag började som 38-åring o hade klasskompisar som hade fyllt 50.. Så det är aldrig för sent. O visst kan man göra högskoleprovet..men också leva på sina betyg från grundskolan.

Åka buketräffar är himla kul. Var till @athena_arabians sist o inte hade jag träffat många av de som var där sedan tidigare. Tror jag var uppe i 2 av...15-20 (minns inte hur många vi var). O alla var nog mer eller mindre lika nervösa.

Så..kort o gott. Aktivera dig socialt..det är mitt tips.

 

[Karminnie]

Du skriver : Jag vet att det här kanske är bäst i slutändan, framförallt för honom.
Jag tror att det kommer bli mycket bättre för DIG, när överraskningen och den värsta känslan har lagt sig. Du kommer bli tvungen att ta tag i livet, en liten bit i taget och du kommer känna dig starkare av det Klart att man inte mår bra när man inte varit självständig på länge.
Tillåt dig själv att bryta ihop litegrann. Prova något nytt; volontärarbete, skogspromenad, lyssna på poddar. Det blir bättre med tiden!

 

[Luff]

Angående att du är trettio och inte vet vad du ska bli när du blir stor. Det är inget negativt när man tittar i backspegeln.
Jag och mina kompisar är snart femtio och hälften i min bekantskapskrets har hamnat rätt ungefär någon gång mellan trettiofem o fyrtio. Gått utbildning, jobbat som det i några år, hoppat på något annat och hoppsan tredje grejen var rätt.
En släkting till mig har haft det liknande som du och nu i år, 33 år gammal så har hen funnit sin plats. Utbildat sig till uska, fått goa arbetskompisar och körkort.