Som rubriken säger.
Jag ger upp snart, jag vill ju kunna rida min häst NU.
Jag har ju väntat sen i mitten av februari utan att ens ha kunnat sitta på honom.
För att göra historien kort för dom som inte läst mina vedermödor på islandsforumet.
Jag köpte en lättöltad skogsmulle/träningskompis i februari som jag ridit sen januari i år.
Han var då absolut inte lättöltad utan sprang mest rakt fram i grisepass men hade väldigt trevlig trav.
Senare fick jag förklaring till hela hans liv som efter att en blådåre lagt på sadel och träns och sen misshandlat honom grovt.
Vilket gjorde att han inte litade på människor längre.
Men redan efter våran 2a vecka som ägare till honom åkte jag av.
Och varje gång jag försökte rida åkte jag av efter några hundra meter.
Vi bestämde att då börjar vi om från början. Först få till ett förtroende, sen kunna leda i grimman och kunna borsta utan panik.
Vi har nu i augusti kommit så långt att vi kan leda honom i skogen i grimma med träns utanpå.
Fungerar också att ha elastisk täckgjord på.
Men försöker jag lägga på en vojlock får han panik och blir stel som en pinne och det försvinner inte ens efter 1 timmes promenad i skogen. Tar jag av vojlocken i skogen och låter gjorden vara kvar blir han genast "go och glad".
Härom veckan var han inne i stallet samtidigt som en annan häst skulle ridas och då fick han panik och började rusa runt i boxen när dom kom ut från sadelkammaren med sadeln och han slutade inte rusa runt förräns dom ridit iväg och då var han så slut i kroppen att han bara skakade och var sjöblöt.
Tog ut honom och gick bara fram och tillbaka framför stallet innan jag släppte ut honom igen.
Blev så ledsen missmodig och besviken att jag inte orkat göra något annat med honom än klappa honom i hagen och kolla vattnet.
Jag menar som så att jag visste att det skulle ta tid men nog trodde jag att jag skulle kunna rida honom snart då han nu kommer direkt vi visar oss och så gärna följer med ut på promenad.
Visst har jag fått låna andras hästar om jag velat rida, men det är inte detsamma.
Så frågan är nu om jag ska ge upp och sälja honom som icke ridbar sällskapshäst alternativt som projekthäst eller fortsätta i oöverskådlig tid utan att kunna ens tänka tanken på att sitta på honom.
Eller "byta ut" honom mot någon annan ridbar häst fast jag egentligen gillar honom väldigt mycket ???
Jag känner att jag behöver lite feedback och andra åsikter.
Nu svarar jag helt efter hur jag hade gjort och tänkt, jag dömer inte här vad som är rätt och fel men hur jag hade ställt mig inför liknande scenario...
Jag hade ställt mig framför valmöjligheterna: Ta hjälp av ett proffs, sälja som sällskapshäst eller avlivning.
Varför?
Denna hästen behöver rehabilitering och det av någon kunnig om den ska ridas och jag hade ärligt talat inte velat ha en häst som hagprydnad, hela mitt intresse skulle dö ut då. (har för tillfället skadad häst och det är det tråkigaste jag varit med om, döless..) Nu menar jag inte att man skaffar en häst och sedan tröttnar efter en kort tid, men med denna problematiken och bakgrunden hade jag funderat.
Tankar om alternativen:
Det kommer att ta tid och det kommer att kosta pengar, blod svett och tårar.
Att låta den undslippa ridning helt då jag hade kunnat räkna den som så pass förstörd och låta den säljas till ett bra hem som endast sällskapshäst.
Och sist..hade jag i ett slutskede, eller i överlag övervägt att kunna tänka mig att avliva, hur drastiskt och hemskt det än är så kanske det är ett alternativ om den är utom räddning och man inte vill att den ska utsättas för samma sak en gång till hos oförstående eller elaka människor, eller för den delen riskera att hamna i en situation där en människa skadas allvarligt.
Jag tycker nog det är viktigast i denna fråga vad du själv är beredd på att lägga ner för tid och till vilken kostnad för att få hästen ridbar, om den ens någonsin blir det.
Alltså, helt från hjärtat hur du känner (och helt utan vad andra kanske tycker och bortse från samvetskval..vad vill du?)
Det är helt okej att ta hjälp och det är helt okej att få känna samt bestämma "nej detta vill jag inte mer".
Så vad du än väljer här tror jag de allra flesta förstår såvida du tar tag i problemet eftersom att du ju känner att du är less, så att du inte står där med en häst du känner dig "tvingad" till att vårda, det ska ju liksom vara roligt med häst.
