Jag bryter ihop.

[MittNyaJag]

Man ska vara så lycklig när man fått barn.
Jag fixar inte det.
Funderade på att skriva anonymt men orkar inte.

Sebastian har skrikit hela dagen. Inte riktigt, men det känns så.
Han "brukar" äta och sen sova 3- 4 timmar. Idag har jag knappt fått honom att sova 45 minuter åt gången. Han ligger och tittar, alternativt så sover han när jag har honom i knät men vaknar och skriker så fort jag lägger ned honom. Han äter inte "ordentligt" utan tuttar en liten stund och somnar sedan med bröstet i munnen och kan ligga så tills man tar ut bröstet eller lägger ned honom, då vaknar han... Han vill dock inte tutta mer. Har försökt ge honom "utläckt" mjölk med snipa för att se om han är hungrig men inte orkar äta. Det har dock inte heller gett några resultat.
Han skrek som en besatt när sambon kom hem från jobbet så vi gick en promenad på nästan två timmar, då sov han snällt i vagnen. Sebastian alltså, inte sambon.
Han vaknade mer eller mindre på en gång när vi kommit in men åt ändå inte som han "brukar" utan somnar ifrån med bröstet i mun precis som han gjort hela dagen och vaknar på en gång om jag lägger ifrån mig honom.
Han har oxå kräkts upp mjölken, det har han inte gjort förut.. Någon enstaka gång igår och fler gånger idag...

Jag känner mig fullkomligt labil och vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag göra mer än att amma honom och byta blöja?!
Amma förresten, jag var så inställd på att amma. Men jag vet inte om jag tycker om det! Visst att det gör ont i början, men det fungerar ju bra egentligen. Det är praktiskt och hälsosamt och allt det där men jag vet inte om jag tycker om det!

Jag känner mig totalt misslyckad, jag lyckas inte föda barn och jag kan definitivt inte ta hand om ett!
Jag var så tillfreds med snittet ett tag men nu vet jag inte om det börjar komma ikapp mig igen? Jag känner mig helt värdelös. Egentligen tycker jag att snittade mammor fött sina barn minst lika mycket som de som fött vaginalt men jag ser ändå mig själv som ett stort misslyckande. Jag skulle kunna vara gravid igen omedelbart bums om jag fick föda ett barn vaginalt men jag vill knappt ha det barn jag redan har! Det är såklart inte sant, men ger kanske en bild av hur det känns?
Är det "bara" "Baby blues" eller är jag faktiskt på väg att trilla in i en förlossningsdepression?

Jag känner att jag skulle behöva prata med någon men jag vet inte vem. Iom att jag känner mig så snuvad på förlossningen vill jag inte prata med någon av mina bekanta som fött barn den vanliga vägen, de kommer aldrig förstå. Jag bara gråter när min sambo frågar vad som är fel. BVC-tanten vi fick känner varken jag eller sambon särskilt stort förtroende till... På rak arm är det BB-personalen som jag känner förtroende för, men de kan man väl inte ringa nu. De ska ju hjälpa fram en massa nya bebisar...

Jag vill börja rida igen men vet knappt vad jag törs göra med magen.
Magen... Jag vill ha min mage tillbaka! Utan ett långt rött snitt tvärs över!
Häromdagen såg jag det som underbart, det kommer alltid synas på mig att jag fött barn. Ingen kommer kunna ta det ifrån mig, beviset över att jag burit och gett liv till Sebastian. Bara för att några dagar senare bryta ihop över det faktum att jag inte alls fött barn. Jag har fått ett barn utplockat och lämnats med ett ilsket rött streck tvärs över magen.

Nu har vi gett Sebastian ersättning och han sover snällt på pappas axel. Det återstår att se om han sover när vi lägger ner honom.
Sambon ska upp till jobbet före 05 och jag är så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Därför kommer han troligen vakna otröstligt så fort vi lägger ned honom...

"Liten" ventilation bara. Här vet man att någon läser, någon som egentligen inte vet vem jag är, någon som kan komma med subjektiva råd. Egentligen ska man kanske inte gå ut med sånna här känslor, men de finns ju där, de är lika äkta och verkliga som den genomgående lycka jag känner när jag tittar på sonen när han "ler" och sover! Det är ju helt otroligt vad vi skapat, men är man någonsin redo för det ansvar det medför? Hur ska jag kunna ta hand om en helt ny människa?

 

[Tillit]

Sv: Jag bryter ihop.

EN STOR OCH VARM STYRKEKRAM TILL DIG först och främst!

Jag har ju inte fått barn än, och kan därför inte riktigt råda dig.
Men jag tycker det är otroligt starkt av dig att gå ut med känslor och allt, det är ju som du skriver så det är, och ingen mår bättre av att dölja det.

Jag tror också att många känner som du av och till, och det är inget fel med det!

Önskar jag kunde hjälpa mer, men det finns säkert andra kloka bukare som kan komma med goda råd!

Än en gång, en stor kram till dig och lycka till!

 

[Ishtar]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag kan tyvärr inte skriva så mkt, bra eller snabbt för jag försöker amma Valle till sömns. Det har jag gjort nu sen kl 20 med blandat resultat. Han är 4 mån och har börjat vakna hela nätterna igenom, inatt sov jag aldrig mer än en timma åt gången. Det normala är att han vaknar varannan timma så jag får sova 1,5 timma ungefär i streck. Så jag vet vad du pratar om!

Han skriker dock inte otrösteligt, gör han det är han övertrött och då är det vagga tills han somnar som gäller. Skriket känns som en evighet men när låt 3 på skivan jag brukar spela då har han slutat skrika och sover nästan varje gång.

Jag grät massor den första månaden, jag kände mig inte deprimerad utan det vara bara såna enorma känslostormar. Sen hade man inte fått in några rutiner utan det blev stress och bråk ganksa lätt. När man skulle iväg och Valle skrek i mjukliften medans man sprang och plockade ihop det sista som skulle med. Nu gör det inte så mkt att han skriker den där sista minuten, man är liksom van och vet att han slutar när man väl kommer ut.

Styrkekramar till dig och hoppas du får fler svar av nån som har två händer att skriva med!

 

[jerseyko]

Sv: Jag bryter ihop.

1/3 kvinnor hamnar i förlossningsdepression och du ska kontakta din vårdcentral och be att få komma i kontakt med en mödrapsykolog.

Det tar några dagar innan man landar, jag minns det fortfarande. Jag var inte heller lycklig, ändå hade jag en riktig drömförlossning, fick världens sötaste och snällaste bebis, fick åka hem snabbt, amning och allt fungerade sådär orättvist bra.
Men jag kände mig bara värdelös, jag fick sånna skuldkänslor för jag inte kände den där lyckan som alla verkar göra när de får barn. Alla blir så rörda vid förlossningen och gråter av lycka och jag kände mer "Ojdå här kom en bebis, ska vi åka hem nu?"

Hur gammal är han? Har du läst om utvecklinssprången som jag brukar länka till titt som tätt? Gör det det brukar göra att det känns lite bättre.


Sen måste ni få sova, hur länge ska din sambo jobba? Finns det någon annan där? Finns det möjlighet för din sambo att sova någon annanstans så han får sova ordentligt innan han ska till jobbet? Så har han förhoppningsvis lite mera ork när han kommer hem så kan han avlasta dig då.
Finns det någon i din närhet som kan komma hem och assistera dig när sambon jobbar? Kanske gå de där 2 timmarna med barnvagnen ute så du får sova (då ska du inte städa eller diska!)


När Rasmus bara ville amma och vakna så fort jag la ner han så satt jag bara vid datorn så fick han ligga vid bröstet. Blev en jäkel på att skriva med bara en hand.

Det kan ju vara så att han inte orkar äta för det är för dåligt tryck i brösten och mjölken rinner för sakta enligt er son. Kan du pumpa och ge flaska? Kan du handmjölka ut regält mkt innan du lägger honom vid bröstet så du känner att brösten kommer igång. För mig spände de i hela bröstet när utdrivningen sattes igång och sen vart bröstet mjukt och mjölken sprutade. Det tog ju ett tag.


6 veckor tar det att lära sig amma har jag läst!

 

[Gerbillus]

Sv: Jag bryter ihop.

Det där går min arbetskompis igenom just nu, han ser ut som ett levande lik på morronen.
Vi hade tur att bli avlastade av min mamma med sambo när det kinkade med (i vårt fall) kolik, det gjorde att man fick lite ork över. Finns det någon som kan rycka in och hjälpa er? Annars kan det tillslut bli riktigt kämpigt att uthärda både barn och partner, nånstans ska frustrationen och tröttheten ut.
Säkert går det över efter ett tag, men om det håller på och håller på så måste man såklart utreda så att det inte är laktosintolerans eller liknande?

Liten tröst: Om de skriker som f-n när de är bebisar så är de riktigt goa som tonåringar. Verkar det som här iallafall....

 

[mul]

Sv: Jag bryter ihop.

Det enda jag kan säga är att jag vet vad det handlar om!! Jag har en 5v som äter var 3:e timme dygnet runt.(flaskas med ersättning) Har en släng av kolik och inte gör nåt annat än gapar på nätterna.. Han har vakenperioder på dagarna och då är inte nåt bra heller.. Jag har en supertrotsig 3åring med och en sambo som fn inte gör mer än nödvändigt än att sitta på blocket..

Jag känner att jag inte orkar bråka om allt utan det är bara att göra... Men det krävs inte mycket för att jag ska bli riktigt förbannad.. och det brukar jag bara bli 3ggr om året annars..

Kramar om

 

[lingonben]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag är lite för trött för att lyckas formulera ett bra svar nu, så du får ett kort svar nu och så hoppas jag kunna skriva ngt vettigare imorgon. Nej, du är inte ensam om att sakna detdär rosenskimrande lyckobubblet efter förlossningen och snarare bara må jättekasst. Kombinationen av jobbig förlossning, amningsfunderingar, barn som bara gråter och allmän hormoncocktail i kroppen kan knäcka den starkaste. Så är du orolig att du är på väg att tippa över kanten till en förlossningdepression så ska du söka hjälp. Är du på väg dit behöver du behandling, och är du "bara" orolig för det så kan du få bekräftat att det är baby blues det rör sig om. Känner du inte förtroende för BVC-tanten så kolla istället om det finns någon psykolog eller kurator knuten till BVC. Och funkar inte det, så vänd dig till sjukhuset där du födde. BB-avdelningarna har oftast kuratorer anställda med, och de har sett de mesta i må-dåligtväg efter förlossningar. En kompis till mig fick massa hjälp på det viset.

 

[vindvissla]

Sv: Jag bryter ihop.

Åh man ÄR så fylld av hormoner, och alla de där lyckohormonerna man haft hela graviditeten har runnit ut och man blir helt knäpp och virrig och känslosam och ja, allt det där! Har du ingen mamma eller mammafigur som skulle kunna komma och hjälpa dig? Avlasta lite så du får duscha och äta i lugn och ro, kanske sova lite eller pyssla med nån häst!

Jag lovar att det blir bättre. Alla har nog känt sådär "hur ska jag kunna ta hand om ett barn" men grejjen är att man prövar och prövar tills man kommer på att JAHA han ville åka FLYGPLAN! Och så får han åka flygplan tills armarna håller på att trilla av och sen en dag funkar inte det mer och då testar man allt igen tills man kommer på att det är något annat som behövs!

Hur är han i sjal? Har du nån sjal? Man kan få jättemycket gjort då, Sam älskade den!

Om du känner att du håller på att bli deppig "på riktigt" försök prata med någon så att du får hjälp. Det är supersvårt att förbereda sig på föräldralivet och ens eget liv blir så totalt annorlunda. Men jag kan nästan lova att om ett par veckor mår du mycket bättre, du har fått mer koll på Sebastian och hur du ska ta hand om honom, du har kanske börjat rida igen (du kan göra så mycket du inte får ont av har jag för mig, skritta en runda kanske?) och hormonerna har lugnat ner sig.

Min mamma var här när jag kom hem från bb, och stannade i en vecka. Jag grät konstant och var uppriktigt livrädd för att hon skulle åka hem. Jag förstod inte hur jag skulle kunna klä på mig, åka till affären, laga mat mm. Som tur var hade jag två underbara bm som gjorde hembesök och jag fick till och med hemhjälp i en vecka, men det var nog mest för att prata De erbjöd mig piller för att må bättre men jag kände mig aldrig så pass nere. Men som sagt, det GÅR över för det mesta, man blir glad igen och har för det mesta kul med sitt barn! (till de är trotsiga ettåringar )

 

[MsSleepalot]

Sv: Jag bryter ihop.

Vet precis vad du pratar om då jag själv setat i samma sits!

Blev också snittad, kände mig väääldigt snuvad på förlossningen och kände mig väldigt värdelös. Kunde heller inte amma utan amningsnapp vilket gjorde det ännu värre.
Sambon fick veta bara några dagar innan Simon kom att kan skulle bli varslad = han skulle jobba så mycket som möjligt innan han blev av med jobbet. Där var jag ensam på BB snittad med sonen. Gick ju bra iof men tyckte det var en pina att vara där ensam. Hade sonen i princip helt själv när jag kom hem i en månad ungefär då sambon tog pappaledigt. Då fick han gå upp med mig varenda gång jag var uppe med Simon så han fick se vad jobbigt det var. Och visst skämdes han för han trodde aldrig det var så jobbigt...

Jag var skittrött, Simon kunde va vaken från 22 på kvällen till 10 på morgonen. Hade megastora påsar under ögonen. Skrek jämt och spydde jämt! Fick dock mer hjälp av sambon där efter 1 månad...
Sen blev vi lite hårdare på Simon och väckte honom när han sovit nog under dagarna och lät honom sova på nätterna bara, och det funkade.

Du måste sova så fort Sebastian sover! Skit i datorn och att umgås med sambon, du måste sova så mycket du kan! Drick och ät ordentligt också så din kropp mår bra. Sen om din sambo skulle kunna ta Sebastian själv på en 2 timmarstur så du fick sova vore ju kanon! Visst är det skönt att röra på sig också, men tänk på din sömn först och främst.

Har ju också ett rött streck på magen, OCH en ful 90 graders vinkels fläskbulle som står rakt ut helt utan känsel bara för snittet...
Men man får se det från den ljusa sidan, utan det där strecket hade nog förlossningen blivit en mardröm! Huvudsaken barnen är friska och mår bra

Ta hand om dig nu och kramar! Du är visst en jättebra mamma, det där händer nog alla

 

[ameo]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag tycker att du ska söka kontakt med kurator/psykolog som är knuten till MVC, för att bena ut dina känslor efter de upplevelser du haft - oavsett om det är en depression eller bara funderingar du har.

Sen några rent praktiska tips

SOm flera har skrivit - det är VANLIGT att man inte känner himlastormande lycka när man nyss fått barn, det gjorde inte jag heller efter "ettan", utan jag släpade med mig en bäbis hem från BB med känslan att "Jahapp, nu har vi visst fått ett barn som vi ska ta hand om". Det tog lång tid innan jag älskade att vara mamma...

Kanske är det så att barnets matbehov har ökat och din mjölkproduktion inte hunnit ställa in sig efter den större efterfrågan.

OM det är till någon tröst så kommer det röda strecket över magen att blekna. Jag är snittad tre gånger i samma ärr och det syns knappt.

Men som sagt, ta kontakt med MVC och tala om att du behöver hjälp att bearbeta din förlossning och första tiden efter den.
Och sen ska du också byta BVC-sköterska om du inte känner förtroende för den du fått dig tilldelad.

 

[Jadzia]

Sv: Jag bryter ihop.

Ibland behöver man vara två föräldrar hemma. Detta för att det ska finnas en chans till sömn för båda två. Finns det möjlighet för din sambo att ta några dagar ledigt så skulle jag rekommendera det. Kan han inte det så måste ni ändå dela lika på ansvaret över barnet då båda är hemma. Det spelar ingen roll att han jobbar för det gör du också. Det fungerar inte att jobba dygnet runt med barnvård för då blir man snart knasig. Du måste också få en paus och ha tid för en dusch eller ett par timmars sömn. Det är inte bara din sambos sömn som är viktig.

Du är ingen dålig mamma. Du är fullt normal och hela familjen mår bättre av att ni delar på ansvaret för barnet.

 

[Mammas]

Sv: Jag bryter ihop.

Har inte läst alla svar, men så långt jag orkade fick du väldigt bra råd. Det jag kan bidra med är egentligen om ni inte kan sova ihop? Om han somnar hos dig, kan du inte lägga dig på rygg, och han ligger på din mage och sover? Då får han närheten och du får sova? Man kan även ligga på sidan tätt intill, då kan han också amma samtidigt. Det du ska tänka på då är att antingen vara utan täcke eller han varsitt, och du har bara kanten över dig så du inte riskerar att lägga täcket över honom, det blir så varmt för dem då.

Tycker att du ska folja råden om att söka hjälp med någon att prata med, men också ta alla chanser till sömn och återhämtning du får - det behöver du. Det finns pizza att köpa, och papperstallrikar och porslinet tar slut. Och jag lovar att disken och dammråttorna kan vänta. Se till att se till så att ditt barn och hans mamma mår så bra som möjligt nu. Du klarar det, om du måste försumma alla andra "plikter" under tiden gör inget. Vila vila vila och avlastning är mina råd.

 

[MittNyaJag]

Sv: Jag bryter ihop.

*kl*

Tack så mycket allesammans!

Han somnade och sov tills aldeles nyss och jag somnade som en stock. Nu, "utsövd", känns allt lättare, även om jag vet att ja"fortfarande kännt" som orginalinlägget.
Nu äter han ordentligt, så jag tror han behövde sömnen Sebastian oxå. Han är ju bara två veckor så han har väl inte räknat ut själv vad han vill alla gånger.

Sambon är gudasnäll och servar med dricka när jag ammar, tar hand om disken och lagar mat. Han har vilat med sonen på magen så jag fått åka till stallet och bara vara jag en stund.
Igårkväll var jag på väg att ringa mamma men samtidigt så vill/ville jag inte det. Jag vet inte, om det känns som ett misslyckande att jag inte klarar av mitt barn, eller om det ät rena moderskänslor att jag inte kan "lämna bort" honom.
Jag försöker verkligen vila när han sover men igår sov han aldrig så länge att jag hann komma ner i varv efter varje intensivgungning.
Har en sjal och han "brukar" somna på en gång i den. Igår vaknade han dock så fort det blev stilla...
Vissa dagar har han sovit jättebra liggandes på mig så jag oxå kunnat sova, men inte igår... Samtidigt kännd det ju mupp att sägaatt han "inte gör som han brukar", vi har ju bara varit hemma lite över en vecka men han har ju varit väldogt snäll 85% av den tiden.

Nu har vi ätit ett bröst och totaldäckat, spytt upp lite mjölk igen, ska byta blöja och försöka sova igen.
Bytt blöja och konstaterat att vi nog visst var mer hungrig, så nu sitter vi här igen.
Jag har inte ro att ligga och amma, det går lättare när jag sitter och det är min chans till datorn. Dessutom kännsdet inte helt 100 att ha honom i sängen med mig o sambon. På morgonen nu när sambon jobbat har jag dock försökt. Jag tror inte
att jag är särskilt svårmjölkad, men vad vet man...

Tack buke!!

 

[taccotad]

Sv: Jag bryter ihop.

Åh vad jag känner igen mig!

Hade själv en son som bara sov korta korta stunder åt gången. Jag var totalt slut, alla sa åt mig att vila när han vilade men jag hann ju knappt varva ner sen vaknade han igen. Han sov inte i vagnen, sov inte i bilen utan skrek mestadels på de ställena. Han somnade ofta vid bröstet men så fort man flyttade bort han så vaknade han direkt. Jag tyckte första månaderna var skitjobbiga! Kände mig helkonstig som inte var totalt överlycklig på det viset jag trodde jag skulle vara. Självklart var (och är) min son det allra största och bästa som hänt mig men jag orkade inte riktigt med allt. Vi har tyvärr ingen i vår närhet som kan avlasta när det är jobbiga dagar så man känner sig rätt ensam ibland.

Jag var också helt inställd på att amma men gillade inte det till en början. Det gjorde ont, tog en himla massa tid (jag var ju van vid att ha fullt upp med hästar och allt annat) och det kände bara så konstigt. Men efter ett tag insåg jag hur bra det verkligen var att amma. Fortsatte till han var ca 10-11 månader, då slutade han självmant. Gjorde lite ont i mitt hjärta men var skönt att bli helt "fri" igen.

Själv är jag helt säker på att jag hamnade i nån form av förlossningsdepression men just då vågade jag inte berätta för någon. Sambon fick veta det först efter några månader och jag berättade för min mamma långt där efter.

Nu är jag höggravid och den lille kan komma vilken dag som helst. Jag ÄR orolig att det ska bli likadant som sist för jag vill inte känna så. Men om det blir liknande kommer jag söka hjälp omgående för det är fruktansvärt hemskt att känna så som jag gjorde. Var ledsen stor del av tiden och kände mig alldeles tom, fick en klump i magen varje söndagkväll när jag visste att sambon skulle jobba mån-fre och jag skulle vara ensam med sonen, jag som inte ens klarade av det!

Skönt att läsa att det känns bättre, hoppas det blir ännu bättre!

 

[TheOne]

Sv: Jag bryter ihop.

Du har fått många bra svar =)
Vill bara säga att det är INTE är ett misslyckande att be din mamma om lite hjälp!! Tvärtom, har du den möjligheten så använd den, hon blir säkert jätteglad Hon kanske bara kan hålla en timme o vagga lite så du får göra vad du vill... du kanske faktiskt vill diska lite, eller damsuga eller nåt? Bara göra nåt av det där du gjorde innan lillemannen kom... (och då räknar jag annat än stallet)
Jag kommer ihåg en dag när min man kom hem från jobbet, jag nästan slängde lillan på honom, "ta henne, ta henne, jag vill putsa fönster!!".. så han tog henne, jag gick ut och putsade fönster!! Sen mådde jag mycket bättre! (hatar putsa fönster...)
Styrkekramar! =)

 

[Ishtar]

Sv: Jag bryter ihop.

Tycker också att du absolut ska få all hjälp du kan, inklusive din mamma.
Min bor långt bort och kom hit när Valle var 10 dagar ungefär och stannade i 5 dagar. Under den tiden diskade hon, gick ut med hundar och sopor. Bar och tröstade Valle med alla knep hon minns och vi lärde oss mycket av henne! Min sambo var också hemma men han var väl nästan lika trött som jag... Jag ville aldrig att hon skulle åka hem igen!

 

[Ajda]

Sv: Jag bryter ihop.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.

Jag kände precis som dig vissa dagar i början. Tuva var (är) i stort behov av att få sova om dagarna. Men hon har aldrig varit lättsövd. Jag hade svårt tt acceptera i början att bebisen vill ligga och snutta länge och ofta. Gärna sov i famnen med tutten i munnen.
Annars var det gå gå gå som gällde med henne. Jag ångrar att jag inte köpte en sjal. Att lägga ifrån sig henne när hon sov har inte gått förns hon var 5 månader.

Jag tog hjälp av mamma vissa dagar som kom och var barnvakt så jag kunde åka till stallet en timme ensam. Karln var jämt på jobbet eller på isstadion så honom kunde jag knappt räkna med.

Kan inte annat än att ge dig en pepp och styrkekram. Det blir bättre ju större dom blir.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag bryter ihop.

Typfall av "Baby blues" och början på att trilla dit på en förlossningsdepression.
Det händer så mycket i kroppen med hormoner och så att man kan må hur konstigt som helst.

Du bör prata med BVC om detta - det finns hjälp att få.
Samtalsstöd är bra så att man får veta vad man kan förvänta sig att känna eller inte känna.
Bara att sitta så fast som man gör med ett litet barn är en stor påfrestning.
Och det finns lösningar på hur man gör för att känna sig mera fri även tillsammans med barnet.
Barn går liksom att packa med sig när man skall göra saker och de mår bara bra av litet aktiviteter.
I det läget är också amning en frihet eftersom man inte behöver fundera på att ta med sig annat än några blöjor.
Maten följer ju med av sig själv.

 

[millus]

Sv: Jag bryter ihop.

Usch vad du påminner mig om hur det kändes i början...Mina barn är 16,14 och nio år och jag kommer ihåg när de var nyfödda och jag var HELT utmattad. Jag sov inte ordentligt på flera år!

Jag kände precis som du beskriver, gråtig, missnöjd och jag hade också ett stort ärr på magen! Men för mig var det okej att känna så, jag tänkte att det går väl över så småningom och det gjorde det!

Om några veckor, när det är vår på riktigt och du kan ta barnvagnen och gå ut och fika i solen så kommer du må bättre!

Sen tycker jag att du kan ringa till bb och förklara din situation så kan de lotsa dig vidare så du får den hjälp du behöver!

All kärlek och peppning till dig och lille Sebastian, som har en toppenmamma som vågar erkänna att livet som mamma är inte bara rosenrött skimmer

 

[millus]

Sv: Jag bryter ihop.

raderat, se nedanstående som blev rätt...