Is
Trådstartare
De renrasiga hundar vi haft ( schäfer och sedan Berner Sennen) har alla dött i cancer. Berner Sennentikarna blev bara ca 7 år. Underbara hundar annars.
Blandrasen ( schäfer 75%, labrador 25%, Riesenschnauzer 25%) blev nästan 13 år innan hon fick en stor juvertumör och måste avlivas. Hon var den bästa hunden vi haft, och vi saknar henne fortfarande efter snart 4 år.
Den nuvarande hunden är en renrasig schäfer (omplaceringshund) med höftledsfel. Hon är bara 5 år men har redan besvär av sina höftleder trots friröntgade föräldrar. Hon är bruksavlad och blir odräglig , om hon inte får fysisk och mental stimulering dagligen. Den absolut jobbigaste hunden vi haft under alla år!
Ibland har vi förbannat dagen vi åkte och tittade på henne. Hon var till utseendet nästan en kopia på sin föregångare, den underbara blandrasen. Mentalt något helt annorlunda, tyvärr!
Det låter ju inte som att ni har varit så seriös i era hundval så här blir det liksom pest eller kolera.
Självklart blir schäfern odräglig utan stimulans? Den ska ju kunna jobba outtröttligt från morgon till kväll med extremt psykiskt påfrestande aktiviteter, det är det den är avlad för.
På en svenskskyddstävling ska hunden klara av att gå spår, sök, uppletande, lydnad och ett skyddspass inom loppet av några timmar.... En hund som håller ihop för det är liksom inte bara att ställa av och tro att de lugnt ska acceptera livet utan att ge utryck för sin frustration? Problemet uppstår ju när folk utan kunskap eller utan intresse för kunskap köper en sådan hund och tänker att hunden blir det man gör den till. Precis som någon annan skrev är det också väldigt viktigt att tidigt lära dessa hundar att ibland är det bästa sättet att få det man vill helt änkelt att slappna av. Som exempel fick min 7 månaders åka 20 mil i helgen för att sedan tillbringa en heldag med att KOLLA PÅ medans andra hundar tränade skydd just bara för att lära sig att hon inte alltid kan stå i centrum och att "matte ser mig så fort jag väljer att slappna av här"