Jämställt förhållande

[Thaliaste]

Jag tycker inte att folk utanför relationen har någon som helst rätt att ha en åsikt om den så länge de som ingår i relationen är nöjda med arbetsfördelningen och livsstilen.

Generellt sett borde folk sköta sitt i högre grad och sluta ha en massa åsikter om personer som väljer att leva på annat sätt än de själva.

Fast om man tar upp sig själv och sin egen relation som exempel i en diskussionstråd så får man nog vara beredd på att olika människor kommer att tycka olika saker om det. Tycker man att det är alltför jobbigt med andras tankar och tyckanden så är det nog bättre att inte ta upp sitt eget liv som exempel, utan diskutera mer generellt och ge andra exempel än om sig själv.

Det blir ju lite märkligt om jag - som inte själv tycker att särskilt stor andel av mina egna relationer varit jämställda, annat än någon som åtminstone hade stor potential - ska tycka att någon annan användares exempel däremot är jämställt, för att hen annars känner sig trampad på, trots att jag själv kanske prioriterar vissa saker inom jämställdhetsområdet på ett annat sätt.

 

[hastflicka]

De får mer än tillräckligt med input åt det "andra hållet" från samhället runtomkring. Det är fortfarande en mycket stark norm.
Ett barn som däremot växer upp med en mamma som sköter typiskt "kvinnliga" sysslor och en man som gör "manliga" sysslor får mycket lite annan input från samhället, därför är det ett problem.

Absolut ... sarskilt om det ar sa "ojamnlikt" som i Shea's fall men at andra hallet. A andra sidan umgas de mest med likasinnade, sa barnen far fortfarande ojamnlika referenser, bara att de inte stammer med vad vi ser som "norm".

Men da jag lagar mat och maken stadar kok sa har alla tre av vara soner vaxt upp med det. Tva av dem ar mycket duktiga att laga mat och tycker att det ar roligt, den tredje gillar varken att laga mat eller att stada kok. Darfor ater familjen ofta ute eller koper och tar hem fran "food trucks" och liknande, de ater inte mcdonalds eller annan liknande snabb mat.

 

[Lingon]

Fast om man tar upp sig själv och sin egen relation som exempel i en diskussionstråd så får man nog vara beredd på att olika människor kommer att tycka olika saker om det. Tycker man att det är alltför jobbigt med andras tankar och tyckanden så är det nog bättre att inte ta upp sitt eget liv som exempel, utan diskutera mer generellt och ge andra exempel än om sig själv.

Det blir ju lite märkligt om jag - som inte själv tycker att särskilt stor andel av mina egna relationer varit jämställda, annat än någon som åtminstone hade stor potential - ska tycka att någon annan användares exempel däremot är jämställt, för att hen annars känner sig trampad på, trots att jag själv kanske prioriterar vissa saker inom jämställdhetsområdet på ett annat sätt.

Fast jag menar inte specifikt här i tråden utan i samhället i stort. För många har för mycket åsikter om hur andra lever.

 

[sjoberga]

Fast jag menar inte specifikt här i tråden utan i samhället i stort. För många har för mycket åsikter om hur andra lever.

Jag kan både hålla med och inte hålla med. Jag vill ge alla mina medmänniskor friheten att välja i sina liv och om barn växer upp under förhållanden där de inte får bli medvetna om dessa friheter och möjligheter och se dem representerade, så är det ett problem. Alla vuxna måste ta ansvar för alla barn och utvecklingen av det samhälle vi lever i.

Men sen kan såklart åsikterna användas på fel sätt också, där de snarare begränsar friheter och möjligheter. Därav den ambivalenta inställningen.

 

[grodan21]

Skulle jag aldrig göra saker som är tråkiga, då skulle jag aldrig städa eller andra sysslor runt hemmet!

 

[Roheryn]

Jag kan både hålla med och inte hålla med. Jag vill ge alla mina medmänniskor friheten att välja i sina liv och om barn växer upp under förhållanden där de inte får bli medvetna om dessa friheter och möjligheter och se dem representerade, så är det ett problem. Alla vuxna måste ta ansvar för alla barn och utvecklingen av det samhälle vi lever i.

Men sen kan såklart åsikterna användas på fel sätt också, där de snarare begränsar friheter och möjligheter. Därav den ambivalenta inställningen.

Frågan är väl om barn behöver den där millimeteruppdelningen av manligt/kvinnligt kodade sysslor för att bli medvetna om sina friheter och möjligheter? Jag, kvinna född i början på 70-talet, känner ju att jag fick alla dessa möjligheter och friheter trots att min mamma lagade all maten och pappa själv gjorde service på bilarna. Men det var kanske andra tider då - barn var ofta bara just barn istället för flickor och pojkar med könskodade kläder och det gjorde kanske sitt till. Dessutom var mina föräldrar - trots den ibland något traditionella uppdelningen av sysslor - bland de mest jämställda par jag har känt. Mamma jobbade heltid hela sitt liv (den enda bland mammorna till mina klasskompisar på lågstadiet som gjorde det), hon vägrade det hon tyckte var traditionella hemmafrusysslor (bland annat mangla lakan, baka bullar och ständigt ha ett välstädat hem) och eftersom pappa var lärare och lärare på den tiden verkligen hade jullov, påsklov och tio veckors sommarlov så tog han nog hand om mig mer än vad mamma gjorde när jag var liten. Så ja, viss uppdelning krävs nog tror jag men fortfarande inte helt 50/50 på ALLT för att det ska bli bra. Jag kan inte riktigt tycka att vi ska kräva det på samhällsnivå heller - behöver exakt hälften av alla sjuksköterskor vara män för att samhället ska ses som jämställt? Eller hälften av alla industriarbetare och snickare? Jag tycker inte det, men samtidigt tycker jag att det vore bra om hälften av alla VDar vore kvinnor (men är extremt kluven till kvotering). Ja, jag är också ambivalent!

 

[Inte_Ung]

Skulle jag aldrig göra saker som är tråkiga, då skulle jag aldrig städa eller andra sysslor runt hemmet!

Om alla i familjen tycker att aktiviteterna är tråkiga så måste man ju dela lika på eländet.
Men jag kan inte se något värde i att någon gör något som den tycker är skittråkigt om den andra gillar uppgiften.

Jag tycker genuint illa om trädgårdsarbete men det finns andra som gillar det.
Jag tycker att det är mest lämpligt att den som gillar det sköter trädgården.

 

[grodan21]

Om alla i familjen tycker att aktiviteterna är tråkiga så måste man ju dela lika på eländet.
Men jag kan inte se något värde i att någon gör något som den tycker är skittråkigt om den andra gillar uppgiften.

Jag tycker genuint illa om trädgårdsarbete men det finns andra som gillar det.
Jag tycker att det är mest lämpligt att den som gillar det sköter trädgården.

Syftar på vissa som skrev att de bara gör roliga sysslor, skulle jag bara göra roliga sysslor skulle jag typ bara laga mat hemma.

 

[Badger]

Exact. livet ar aldeles for kort for att man ska tvinga sig sjalv och andra att gora saker man avskyr "bara for att". Livet gar ut pa att man ska ma bra och ha roligt!

Den har diskutionen far mig att tanka pa staden i South Carolina dar jag bodde. Vi fick en stor fabrik till var kommun som tillverkade militara grejor. De behovde massor av duktiga svetsare att svetsa i rostfritt stal (vilket ar svart).
Gymnasie skolorna i var kommun och kommunerna runt omkring startade svets linjer och fick fler flickor som sokte an pojkar. (Jag pratade med ett par ar larana for linjen och de var mycket overens om att tjejerna rent generellt var battre da de tenderade att vara mer noga.) Plotsligt oversvammades omradet av kvinliga svetsare.

En kompis dotter blev svetsare pa det sattet. Hon avskydde verkligen allt hushalls arbete och bodde nastan i en missar ... sedan traffade hon en kille och de flyttade ihop, fick barn och gifte sig. Hon skoter reparationer, hastar, och vad de flesta kallar for "manliga" sysselsattningar.
Henne's man ar forskolelare och skoter det mesta hemma och med barnen. Enligt henne sa ar det sa med de flesta av deras kompisar. Det ar alltsa okay att deras barn ser mamma reparera och fixa utomhus med grejor medan pappa lagar mat, tvattar, och stadar? Men tvartom sa ar det "fel" och bada maste tvinga sig att gora det de avskyr?

Ja för att de ju är i en situation där samhället visar på alternativ, många alternativ. Medan motsatsen ofta inte är det. Dvs pojkarna i familjen kommer inte att möta sedan i skolan att folk skrattar om de skulle vilja svetsa och säger att det där är faktiskt ett jobb för flickor. Du får bli förskolelärare. Och flickorna som vill bli förskolelärare möter också en positiv bild, visst kan du bli det som pappa! Så de har en fantastisk bredd i sin uppväxt.

Dvs i just deras område gör inte alla likadant utan visar på och accepterar bredd, alternativ, möjligheter och det är ju fantastiskt!

 

[Palermo]

Fast jag menar inte specifikt här i tråden utan i samhället i stort. För många har för mycket åsikter om hur andra lever.

Men jag antar att du inte menar att folk omkring dig oombett kommer med synpunkter på jämställdheten i din familj?

OM de gör det, vilket jag då inte tror, så tänker jag mig att de är direkt oroliga för dig. Och då är det ju begripligt om de vill uttrycka det.

I övrigt. Ja, jag tror/vet att folk pratar jättemycket om andra. Det är ju ett sätt att fundera på hur man kan leva, se hur andra gör, jämföra, kanske inspireras. Världen och livet skulle vara helt obegripligt om vi inte pratade om hur vi och andra lever i den.

 

[Badger]

Absolut ... sarskilt om det ar sa "ojamnlikt" som i Shea's fall men at andra hallet. A andra sidan umgas de mest med likasinnade, sa barnen far fortfarande ojamnlika referenser, bara att de inte stammer med vad vi ser som "norm".

Men da jag lagar mat och maken stadar kok sa har alla tre av vara soner vaxt upp med det. Tva av dem ar mycket duktiga att laga mat och tycker att det ar roligt, den tredje gillar varken att laga mat eller att stada kok. Darfor ater familjen ofta ute eller koper och tar hem fran "food trucks" och liknande, de ater inte mcdonalds eller annan liknande snabb mat.

Jo men böcker och filmer kommer ändå att ge dem en bredd. Samhällsnormer är superstarka. De hade gjort någon undersökning där de bad alla barn rita en farmor eller en mormor och fick bilder med klänning och förkläde och stekpanna och schalett osv. Frågade sedan -ser din farmor/mormor ut såhär. Nej det var jeans och motorcyklar till exempel. Så de kommer ändå att få en bredd.

Vad som oroar mig mycket i det här är tendensen att universiteten börjar långsamt bli mer ojämställda igen iom en samhällsnorm som existerar i hela världen om att pojkar inte kan studera, det är inte alls bra att ha dålig jämvikt i ett så viktigt system. (läs som i att till och med i Saudi Arabien har de problem med att pojkar inte klarar att prioritera studier) Speciellt inte när tex som fortfarande händer att det blir som i ridsporten, bredden är kvinnor och toppen män. Båda måste kämpa med bredden. Jag tror att det är en samhällsnorm som byggts upp i film, TV och litteratur som begränsar unga och föräldrar där båda fokuserar på tex sport som viktigare.

 

[Pilot]

Frågan är väl om barn behöver den där millimeteruppdelningen av manligt/kvinnligt kodade sysslor för att bli medvetna om sina friheter och möjligheter? Jag, kvinna född i början på 70-talet, känner ju att jag fick alla dessa möjligheter och friheter trots att min mamma lagade all maten och pappa själv gjorde service på bilarna. Men det var kanske andra tider då - barn var ofta bara just barn istället för flickor och pojkar med könskodade kläder och det gjorde kanske sitt till. Dessutom var mina föräldrar - trots den ibland något traditionella uppdelningen av sysslor - bland de mest jämställda par jag har känt. Mamma jobbade heltid hela sitt liv (den enda bland mammorna till mina klasskompisar på lågstadiet som gjorde det), hon vägrade det hon tyckte var traditionella hemmafrusysslor (bland annat mangla lakan, baka bullar och ständigt ha ett välstädat hem) och eftersom pappa var lärare och lärare på den tiden verkligen hade jullov, påsklov och tio veckors sommarlov så tog han nog hand om mig mer än vad mamma gjorde när jag var liten. Så ja, viss uppdelning krävs nog tror jag men fortfarande inte helt 50/50 på ALLT för att det ska bli bra. Jag kan inte riktigt tycka att vi ska kräva det på samhällsnivå heller - behöver exakt hälften av alla sjuksköterskor vara män för att samhället ska ses som jämställt? Eller hälften av alla industriarbetare och snickare? Jag tycker inte det, men samtidigt tycker jag att det vore bra om hälften av alla VDar vore kvinnor (men är extremt kluven till kvotering). Ja, jag är också ambivalent!

Jag avskyr städa, tvätta och diska, hushållsgrejer helt enkelt, men hamnar alltid i den fällan att jag är den som tar tag i det för att det är så inpräntat i mig.

 

[MiniLi]

Jag avskyr städa, tvätta och diska, hushållsgrejer helt enkelt, men hamnar alltid i den fällan att jag är den som tar tag i det för att det är så inpräntat i mig.

Jag har också lätt att falla dit, trots att jag precis som du verkligen ogillar sysslorna. Skitsvårt!

 

[Lingon]

Men jag antar att du inte menar att folk omkring dig oombett kommer med synpunkter på jämställdheten i din familj?

OM de gör det, vilket jag då inte tror, så tänker jag mig att de är direkt oroliga för dig. Och då är det ju begripligt om de vill uttrycka det.

I övrigt. Ja, jag tror/vet att folk pratar jättemycket om andra. Det är ju ett sätt att fundera på hur man kan leva, se hur andra gör, jämföra, kanske inspireras. Världen och livet skulle vara helt obegripligt om vi inte pratade om hur vi och andra lever i den.

Nä, menar att de mer extrema här i tråden ska fokusera på att sköta sig själva och inte försöka få in alla andra i rätt snäv mall.

 

[Palermo]

Nä, menar att de mer extrema här i tråden ska fokusera på att sköta sig själva och inte försöka få in alla andra i rätt snäv mall.

Då låter det ju mest som att du har hamnat i fel tråd.

 

[Breaktown]

Nä, menar att de mer extrema här i tråden ska fokusera på att sköta sig själva och inte försöka få in alla andra i rätt snäv mall.

Fast du har väl ingen aning om hur dessa personer beter sig ute i "samhället i stort" och ifall de lägger sig i sin omgivnings liv?

 

[Badger]

Frågan är väl om barn behöver den där millimeteruppdelningen av manligt/kvinnligt kodade sysslor för att bli medvetna om sina friheter och möjligheter? Jag, kvinna född i början på 70-talet, känner ju att jag fick alla dessa möjligheter och friheter trots att min mamma lagade all maten och pappa själv gjorde service på bilarna. Men det var kanske andra tider då - barn var ofta bara just barn istället för flickor och pojkar med könskodade kläder och det gjorde kanske sitt till. Dessutom var mina föräldrar - trots den ibland något traditionella uppdelningen av sysslor - bland de mest jämställda par jag har känt. Mamma jobbade heltid hela sitt liv (den enda bland mammorna till mina klasskompisar på lågstadiet som gjorde det), hon vägrade det hon tyckte var traditionella hemmafrusysslor (bland annat mangla lakan, baka bullar och ständigt ha ett välstädat hem) och eftersom pappa var lärare och lärare på den tiden verkligen hade jullov, påsklov och tio veckors sommarlov så tog han nog hand om mig mer än vad mamma gjorde när jag var liten. Så ja, viss uppdelning krävs nog tror jag men fortfarande inte helt 50/50 på ALLT för att det ska bli bra. Jag kan inte riktigt tycka att vi ska kräva det på samhällsnivå heller - behöver exakt hälften av alla sjuksköterskor vara män för att samhället ska ses som jämställt? Eller hälften av alla industriarbetare och snickare? Jag tycker inte det, men samtidigt tycker jag att det vore bra om hälften av alla VDar vore kvinnor (men är extremt kluven till kvotering). Ja, jag är också ambivalent!

Tänker att 40/60 rimligen måste räcka på praktiskt taget allting.
Håller med om 80-talet att man såg mycket möjligheter och alternativ trots att många mammor gjorde mer hushållsarbete än pappor, vi hade till och med en klasskamrat som hade hemmamamma. Men det var också mindre perfekta hem reflekterade vi precis över min man och jag. Mer gjort med vänsterhanden. Vårt hem är bohemiskt idag. Men då på 80-talet bodde alla mina vänner med högar av böcker draperade över alla ytor och gamla möbler blandade med nya. Jag hämtades på dagis av massa olika släktingar och precis innan stängning. Vi gick hem från fritids själva och kom hem till ett tomt hus osv. Nu är allting så välordnat.

Samtidigt så är det ju vi som lever nu som växte upp då och har ångest över hur vi hämtar och lämnar och pratar illa om de som hämtar sist på förskolan och vill ha superstylade rena, vita, fräscha hem utan smuts i hörnen. Och många är duktiga flickor (inte jag då tyvärr, ja jag har dåligt samvete över det) och bränner ut sig och går in i väggen.

Så vi (inte jag iofs) blev läkare och är väl runt 50% läkare. Men kvinnliga läkare bränner ut sig nästan mest av alla, så till den grad att det är ett problem med tillgången av dem. Så de som växte upp på 80 och 90 -talet blev duktiga flickor och skulle vara perfekta i allt och det blev inte bra. Föräldrarna i båda kön prioriterar också hårt sport framför läxor för sina barn. Kan absolut skjutsa till 3-5 sportevent i veckan och baka bullar till matcher. Men tycker att läxor och godnattsaga, speciellt för pojkar, kan väl skolan sköta för det tar för mycket tid.

 

[flyingchange]

Jag tycker att det är intressant att jämställdhet verkar ha blivit något slags paraplybegrepp för "det lyckade/lyckliga livet". Man kan ju vara helt nöjd, lycklig och tillfreds med en könskonservativ fördelning av sysslor och arbetsuppgifter, särskilt om dessa fördelas enligt principen roligt vs tråkigt och kvinnan i förhållandet tycker att matlagning, städning, omhändertagande av barn och trädgårdspyssel är det roligaste hon vet samtidigt som mannen tycker att gräsklippning, grillning av kött, underhåll av fordon samt olika byggprojekt är livets högsta njutning. Däremot tror jag att det är svårt att hitta en definition av jämställdhet som passar in på den uppdelningen.

Att leva efter jämställdhet som princip innebär kanske att man måste rucka en hel del på sin egen bekvämlighet, till exempel genom att aktivt välja att göra uppgifter man tycker är tråkiga istället för de man tycker är roliga. Tycker man att det är viktigare att livet är så enkelt och så roligt som möjligt, än att det är jämställt, ja då kanske man inte är beredd att göra den uppoffringen? Alla våra val har konsekvenser både på individ- och samhällsnivå, och ibland står individens lycka och samhällets bästa kanske i motsats till varandra. Hur jämställda vi ska tvingas att bli (till exempel genom öronmärkta föräldradagar) är i slutändan en politisk fråga.

 

[Svartkatt]

Frågan är väl om barn behöver den där millimeteruppdelningen av manligt/kvinnligt kodade sysslor för att bli medvetna om sina friheter och möjligheter? Jag, kvinna född i början på 70-talet, känner ju att jag fick alla dessa möjligheter och friheter trots att min mamma lagade all maten och pappa själv gjorde service på bilarna. Men det var kanske andra tider då - barn var ofta bara just barn istället för flickor och pojkar med könskodade kläder och det gjorde kanske sitt till. Dessutom var mina föräldrar - trots den ibland något traditionella uppdelningen av sysslor - bland de mest jämställda par jag har känt. Mamma jobbade heltid hela sitt liv (den enda bland mammorna till mina klasskompisar på lågstadiet som gjorde det), hon vägrade det hon tyckte var traditionella hemmafrusysslor (bland annat mangla lakan, baka bullar och ständigt ha ett välstädat hem) och eftersom pappa var lärare och lärare på den tiden verkligen hade jullov, påsklov och tio veckors sommarlov så tog han nog hand om mig mer än vad mamma gjorde när jag var liten. Så ja, viss uppdelning krävs nog tror jag men fortfarande inte helt 50/50 på ALLT för att det ska bli bra. Jag kan inte riktigt tycka att vi ska kräva det på samhällsnivå heller - behöver exakt hälften av alla sjuksköterskor vara män för att samhället ska ses som jämställt? Eller hälften av alla industriarbetare och snickare? Jag tycker inte det, men samtidigt tycker jag att det vore bra om hälften av alla VDar vore kvinnor (men är extremt kluven till kvotering). Ja, jag är också ambivalent!

Jag är uppväxt i en familj där det på pappret ser ut som att mina föräldrar har varit väldigt könsstereotypa även om pappa gjorde ungefär tusen procent mer med oss barn än vad mina kompisars pappor gjorde. Men trots detta så växte jag upp till en pojkflicka, pappas flicka, som absolut inte är det minsta intresserad av typiskt kvinnliga grejer. Jag växte upp med en bror som bara är 22 månader yngre och det fanns hela tiden alltid både leksaker typiska för tjejer och typiska för killar hemma hos oss (efter fyra småbröder och tre egna söner var farmor i extas över en flicka och överöste mig med dockor) men jag ville leka med bilar och ha blå kläder och vara ute med pappa. Jag följde med morfar i båten och farfar i traktorn hellre än att vara inne och typ pyssla.

Det enda "kvinnliga" jag någonsin gjort i mitt liv är hästarna. Jag har en syster som är mer traditionellt kvinnlig så det är inte så jag tror egentligen inte att det var något mina föräldrar gjorde. De flesta av mina (tjej)kompisar från grundskolan har själva fortsatt på samma traditionella bana som deras mammor gjorde. Jag umgås mest med män så mitt kvinnliga umgänge i vuxen ålder sträcker sig enbart till kollegor.

 

[vilde]

Jag tycker inte att folk utanför relationen har någon som helst rätt att ha en åsikt om den så länge de som ingår i relationen är nöjda med arbetsfördelningen och livsstilen.

Generellt sett borde folk sköta sitt i högre grad och sluta ha en massa åsikter om personer som väljer att leva på annat sätt än de själva.

Ja det är underligt och hycklande, alla måste följa jämställdhetsnormen.